Chimamanda Ngozi Adichie — We Should All Be Feminists & Dear Ijeawele

We Should All Be Feminists
Chimamanda Ngozi Adichie
48 s. Fourth Estate 2014 (2012)

Dear Ijeawele, or A Feminist Manifesto in Fifteen Suggestions
Chimamanda Ngozi Adichie
63 s. Alfred A. Knopf 2017 (2016)


Nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie (f. 1977) framförde ett bejublat tal vid TEDxEuston 2012 med titeln ”We should all be feminists”1 och föreläsningen blev en bok med samma namn. Nyligen blev ett brev hon skrev till barndomsvännen och nyblivna föräldern Ijeawele bok den med. I dessa två skrifter, ingen från första början bok, beskriver Adichie feminism och föräldraskap ur de erfarenheter och kunskaper hon har.
     We Should All Be Feminists inleds med en anekdot där Adichies mycket nära vän och stora förebild Okoloma under en diskussion kallar henne, då fjorton år, för ”feminist”. Det var inte menat som en komplimang, skriver hon, och redan där låter hon oss förstå att hennes väg till att stå på en scen och uppmana alla att vara feminister varit minst sagt krokig.
     Visserligen skiljer sig omständigheterna något världen över, och även om det inte går att sätta likhetstecken mellan Adichies Nigeria och exempelvis Sverige så är det mycket som går igen. Främst är det kanske en fråga om hur tydligt de patriarkala strukturerna syns och hur de verkar. Å ena sidan kan Adichies böcker skapa en distans till oss som ser (eller inte ser) förtrycket på annat sätt. Det är lätt att avfärda problemen som hemmahörande någon annanstans och samtidigt slå sig för bröstet med hur långt vi kommit här. Å andra sidan bör ett sådant synsätt snarare föranleda oss att slå oss för pannan. För den sökande, kanske blivande feministen, är framförallt We Should All Be Feminists en mycket bra ingång. Att den delades ut till alla i årskurs två på gymnasiet för några år sedan känns i sammanhanget mycket rimligt.
     Dear Ijeawele är möjligen att betrakta som steg två, fast egentligen är målgruppen en annan, eller åtminstone i ett senare skede av livet. Här vänder sig Adichie till sin vän Ijeawele som precis fått en dotter — Chizalum Adaora — men brevet är att betrakta som adresserat till alla föräldrar. Tipsen är både handfasta och resonerande och genom Adichies beskrivningar ser man tydligt sambanden mellan språk och hierarki, och skillnaden mellan att vara till för andra och att vara till för sig själv. Ska vi lära våra barn att bli trygga i sig själva är de femton tips som Adichie skriver till sin vän en mycket bra början.
     We Should All Be Feminists och Dear Ijeawele är ganska lika. De är korta och lättillgängliga och fungerar sannolikt bäst som introduktioner, ögonöppnare och diskussionsmaterial. Adichie skriver viktiga saker och även om jag kanske önskar mig mer djup måste man liksom Adichie, jag själv och alla andra börja någonstans. Varför inte här?

Chuck Palahniuk & Cameron Stewart — Fight Club 2

Chuck Palahniuk och Cameron Stewart (ill.)
276 s. Dark Horse Comics 2016 (2015—2016)


Fight Club (1996) är en ikonisk bok och likaså film. 20 år senare har Chuck Palahniuk (f. 1962) gjort en uppföljare i ytterligare ett format: serietidning och album. Om Fight Club erbjöd hemligheter att upptäcka är svängarna något mindre vidlyftiga i Fight Club 2, men spoilerkänsliga läsare bör fortsätta med försiktighet.
     Händelserna tar vid tio år efter föregångarens världsomvälvande slut och växlar mellan huvudpersonerna Sebastian (som berättaren i originalet kallar sig nu) och Tyler Durden som nog de flesta trodde var borta för gott. Med piller och terapi försöker Sebastian hålla sig själv och Tyler stången i en tillvaro som gift med Marla Singer och med en son som tycks intresserad av en viss sorts kemi, men motarbetad av Marlas dragning till dramatik och Tylers fortsatta maktanspråk är det inte helt enkelt.
     Fight Club 2 är rakt igenom en kamp mellan ordning och kaos och de stora frågorna om mening och manlighet som gjorde föregångaren intressant är utelämnade och inget har på rak arm tagit deras plats. Istället närmar sig Palahniuk det absurda, både genom element i berättelsen som känns okaraktäristiska — om än inte nödvändigtvis dåliga! — och genom inslag av metafiktion där författaren själv (tillsammans med en som jag förstår som Lidia Yuknavitch och de övriga rimligen tillhör Palahniuks skrivgrupp) diskuterar handlingen och deltar i den.
     Jag gillar, dock inte utan vissa invändningar, originalet mycket, men hade ändå ganska lågt ställda förväntningar på uppföljaren. Där Fight Club kändes helt avslutad öppnas genom Fight Club 2 en dörr till berättelser som inte bidrar till originalets kärna, men inte heller står på egna ben. Är man såld på ursprungsboken eller filmen kommer den här uppföljaren säkert passa och flirtarna är många. Däremot är de inte intressant på samma sätt som originalet, inte originell på samma sätt som originalet och inte heller medryckande på samma sätt. Att mina förväntningar var låga är sannolikt det huvudsakliga skälet till att jag inte känner något mått av besvikelse.

Lauren Elkin — Flâneuse. Women Walk the City

Lauren Elkin
288 s. Chatto & Windus 2016 (2016)


Vem som har tillgång till det offentliga rummet har inte alltid varit självklart, och är det fortfarande inte och flanerandet, det ofta planlösa strövandet genom stadsmiljön, är ett privilegium i huvudsak förunnat män. Detta har Lauren Elkin undersökt i boken Flâneuse.
     Flanören var länge en man, i regel välbärgad eller åtminstone i en position att inte behöva bry sig om annat än att betrakta sin omgivning från någorlunda fysiskt och själsligt avstånd. Det kunde han kosta på sig. Om detta promenerande fann sina former under 1800-talet så levde det kvar länge. På 1950- och 60-talen försökte Situationisterna att undersöka stadsbilden utifrån den sociala och känslomässiga miljö människorna i staden skapade. Ingenstans fick kvinnorna rum.
     För dem var rummet begränsat — ofta till hemmet och platser anknutna till funktioner i det — och något planlöst drivande tilläts inte, annat än möjligen i absolut närhet till bostaden. Där har förstås en del skett vartefter kvinnorättskämpar vunnit framgångar (med all rätt!) men fortfarande läggs informella band på rörelsefriheten. Visst, kvinnor får röra sig hur de vill, men det tycks vara på egen risk. Detta är naturligtvis orimligt.
     I tiotalet kapitel fokuserade på platser Elkin bott på — Paris, New York, Tokyo, Venedig och London — väver hon samman sina egna upplevelser av såväl städerna i sig som flanerandet som aktivitet med kända, i huvudsak kvinnliga, flanörer. Hon går tillsammans med bland andra Viriginia Woolf (1882—1941), Jean Rhys (1890—1979), George Sand (1804—1876) och Sophie Calle (f. 1953) som alla förhöll sig till gåendet och friheten på olika sätt.
     Jag själv har varit fascinerad av gåendet som fenomen länge och många av de källor som Elkin hänvisar till om inte annat i förbigående — Rebecca Solnit (förstås), Robert MacFarlane, Guy De Bord, Iain Sinclair — har jag läst också. Jag har haft lite svårt att se, eller förstå varför det intresserar mig. Är det en romantisk bild av flanerandet? Är det friheten? Är det staden som miljö som ropar på mig trots att jag alltmer aktivt söker mig ifrån den? Skulle jag sakna den om jag flyttade? Elkin skriver:

Woolf is telling us that we can integrate ourselves into the world of the city by becoming attentive to the shifts in the affective landscape. It is only in becoming aware of the invisible boundaries of the city that we can challenge them. A female flânerie — a flâneuserie — not only changes the way we move through space, but intervenes in the organisation of space itself. We claim our right to disturb the peace, to observe (or not observe), to occupy (or not occupy) and to organise (or disorganise) space on our own terms.

Dessa är Elkins slutord, men skulle kunna vara baksidestext till Flâneuse. Det är genom dessa ord och de observationer och kritiska analyser de är en följd av, som jag dels förstår varför jag dras till gåendet och till staden. Det tidigare ger oss i teorin frihet som den senare på olika sätt och i olika utsträckning begränsar. För kvinnor mer än för män. Elkin är i Flâneuse mycket skarp, och för den med minsta intresse för kön och/eller rörelsefrihet är boken måsteläsning.