Hope Jahren — Lab Girl. A story of trees, science and love

Hope Jahren
364 s. Fleet 2017 (2016)


Det är ändå lustigt vad förväntningar kan göra med ens läsning. I beskrivningen av den svenska översättningen av Hope Jahrens (f. 1969) Lab Girl (Träd, kärlek och andra växter, 2018) fick följande rader mig direkt intresserad:

Boken handlar om en kvinnlig forskares svåra väg för att accepteras professionellt. Men den är också en personlig och poetisk hyllning till naturen, nyfikenheten och vänskapen.

Jag föreställde mig en litterär essäberättelse med feministiskt djup och inspirerande naturvetenskap; Rebecca Solnit möter Kerstin Ekman, om man så vill. Felet är mitt, kanske läste jag in för mycket, men jag läste ändå med en udd av besvikelse.
     Hope Jahren föddes i kallaste Minnesota, dotter till en naturvetenskapande pappa och en hemmamamma med kuvade intressen och drömde om en karriär inom medicin, men saknade pengarna och nöjde sig med botanik (geokemi och geobiologi, för att vara mer precis). Och som hon nöjde sig. Trots små medel och många motgångar krånglade hon sig fram genom akademin till att bli en framstående röst inom sitt område.
     Två saker har varit konstanta i hennes liv: flykten till jobbet och Bill. Bill träffade hon tidigt och — låt oss säga — adopterade efter att han under tystnad och med onormalt allvar studerade jord under en exkursion. Han var om möjligt ännu mindre mån om ett liv med många dimensioner och de två blev vänner i brist på tydligare etiketter. Trots att hon knappt kunde garantera honom lön hängde han med henne i vått och torrt (både bokstavligt och bildligt).
     Lab Girl är en rak kronologisk berättelse om Jahrens liv, mer memoar än essä, och fokuserar naturligt på hennes karriär och relation med Bill med en del instick om träd och vetenskap. På många sätt känns boken som ett 364 sidor långt sommarprat och hade säkert gjort sig utmärkt som ett sådant. Det är heller inte dåligt som bok, tvärtom, men det djup jag hade förväntat mig tycker jag mig sakna till stora delar. Jag hade föredragit ett lugnare tempo med djupare inblickar i olika aspekter av hennes berättelse.
     Med det sagt, Jahren är en trivsam berättare vars liv är både häftigt och omvälvande. Vänskapen med Bill är levande på ett sätt som det krävs något alldeles särskilt för att väcka liv i när det berättas så här.
     Bara för att jag hade förväntat mig och önskat mig något annat är Lab Girl alls ingen dålig bok, med rätt inställning kan den nog vara riktigt bra till och med. För den som är intresserad av naturvetenskap och/eller fantastiska livsberättelser kan jag varmt rekommendera Hope Jahrens Lab Girl.

Joseph Joubert — Tankar om böcker och författare

Joseph Joubert, i översättning av Eva Alexanderson
58 s. Lundequistska Bokhandeln 1969 (1838)


Det finns mycket märkligt med att jag nu suttit och läst franske Joseph Jouberts (1754—1824) Tankar om böcker och författare.
     För det första: Jag fann den av en slump i en riktig lumpbod som kanske mer är en lada. Där, instucken mellan sedan länge bortglömda böcker lyste den tunna lilla skriften brandgult mot mig. Tjugo kronor (nio kronor och femton öre mer än vad prislappen från 1977 som fortfarande prydde bokens baksida) ville de ha för den och eftersom jag aldrig riktigt haft något sinne för det rimliga lät jag den falla ner i vår bågnande kundkorg. Jag hade aldrig hört om varken boken eller författaren men du som har följt mig ett tag vet att jag intresserar mig för den typen av litteratur.
     För det andra: Det var länge sedan nu, men förr var det inte ovanligt att läsaren förväntades sprätta upp tryckarken som lämnats orörda. En gång tidigare har jag sprättat sidor, men den gången orkade jag inte särskilt långt. Då liksom nu kändes själva akten att sprätta upp sidorna märklig. Oåterkallelig. Jag viker gärna hundöron, skulle kunna tänka mig att göra understrykningar om jag någonsin hade en penna till hands, men detta — kniv mot bok — känns närapå kätterskt, trots att det snarare kan liknas vid att ge liv åt en bok. Nyss var Tankar om böcker och författare oläst. Nu är den det inte.
     För det tredje: Joubert var tänkare, brevskrivare, moralist och producerade enorma mängder text som aldrig var menade för utgivning. Sammanställningen gjordes efter hans död, publiceringen utan hans medgivande. Det var vännen François-René de Chateaubriand (1768—1848) som sammanställde den första utgåvan Recueil des pensées de M. Joubert där texterna som Tankar om böcker och författare kommer från. 24 kapitel med aforismer blev i denna specialskrift från Lundequistska Bokhandeln i Uppsala vilken med utgivningen önskar ”markera dagen för inflyttningen i sina nyrenoverade och utökade affärslokaler”.1
     Så en bok, hittad på en loppis på Östgötaslätten, skriven utan tanke på utgivning, publicerad postumt, nypublicerad på 1960-talet av en bokhandel i Uppsala. Kan den vara något att ha?
     Alla andra, hittills nämnda, faktorer är mer intressanta än vad boken är. Jag förhalar medvetet att skriva om innehållet för det är helt enkelt inte så spännande. Förordet skrivet av den danska litteraturprofessorn Paul V. Rubow ger viss inblick i tillkomsten, men de 50 sidorna med aforismer är inte nämnvärt välformulerade, tankegodset är visserligen sällan banalt men belyser heller inte direkt någon aspekt av litteraturen eller dess upphovspersoner. Joubert framstår som en välbalanserad person som önskar välbalanserade texter från välbalanserade författare. Bra text utan mening, mening utan bra text, ingetdera är något för Joubert. Jag vet inte, den poetik som Joubert förespråkar är ett giftermål mellan upplysnings- och romantiska ideal. Inga ytterligheter men med en liten tå i varje bassäng.
     Jag är ändå glad att jag fann Tankar om böcker och författare där i hyllan. Ekonomiskt är det säkert inte att betrakta som ett fynd, särskilt inte nu när jag sprättat sidor och vikt hundöron, men som en pusselbit i ett större litterärt sammanhang är den lilla skriften en raritet.

Show 1 footnote

  1. Bokhandeln blev sedemera Esselte och därefter Akademibokhandeln och har bytt lokaler flera gånger sedan utgivningen av denna bok. Om dessa flyttar medfört ytterligare tryck av skumma småskrifter är mer än jag vet.

Marjane Satrapi — Broderier

Marjane Satrapi, i översättning av Gabriella Theiler
140 s. Galago 2006 (2003)


Anade Marjane Satrapi (f. 1969) vad som skulle komma när hon 2003 släppte Broderier? Jag vill gärna tro det. Hennes självbiografiska serier känns lite som om de står utanför tiden, inte som klassiker direkt (eller kanske det också), snarare som observatörer eller antropologer.1
     I Broderier låter hon en grupp iranska kvinnor i grupp tala ut om relationen till män. Kärlek och giftermål, förväntningar och sex, allt avhandlas av kvinnorna och det är tydligt hur vissa av dem valt, i den mån de alls haft möjlighet att välja, frihet framför trygghet, medan andra fastnat i en tankevärld där status och anseende måste skaffas och upprätthållas. Ingenting av detta är unikt för iranska kvinnor, även om det tar sig lite olika uttryck beroende på var i världen man befinner sig.
     I ljuset av #metoo förvandlas skvallret2 till skalv, vart och ett starkare än det förra. Det blir tydligt att dessa diskussioner blir ventiler, om än i slutna rum, och att dessa ventiler på många sätt är livsavgörande. Förra hösten fick dessa ventiler offentligt utrymme och blev förhoppningsvis starten på en revolution vi inte än sett slutet på, och utan dessa slutna rum och privata konversationer hade nog inte nästa steg varit möjligt. Broderier är en illustration av detta.
     Satrapi är en mycket god berättare, hanterar både sorg, humor och didaktik välavvägt. Stilen är densamma, enkla men kraftfulla bilder, som i den fantastiska Persepolis (2000—2003), även om Broderier är mindre i såväl omfång som anspråk. På något sätt berättar de ändå samma historia, ögonblick och sammanhang som ser väldigt specifika ut, men blir universella. Satrapi besitter på det sättet en fantastisk förmåga.

Show 2 footnotes

  1. Vilka, ska väl tilläggas, inte alltid varit så bra på att stå utanför tiden.
  2. Det är vad det ser ut som på ytan, men inte vad det egentligen är, långt ifrån funktionen det fyller.