Edwin A. Abbott — Flatland

Edwin A. Abbott
82 s. Dover Publications 2013 (1884)


Flatland av Edwin A. Abbott (1838—1926) tillhör litteraturens mer aparta klassiker och har väl kanske status därefter. Om den låter sig beskrivas med en hisspitch skulle det låta ungefär såhär: Gullivers resor (1726) fast som matematik. Nåväl.
     I bokens universum finns åtminstone fyra parallella världar och berättaren befinner sig i den som kallas just Flatland. Han är en kvadrat i en tvådimensionell värld, det vill säga i en som befinner sig på en plan yta med längd och bredd men ingen höjd. Berättaren beskriver den värld och de förutsättningar som finns: antalet sidor en person (ja …) har avgör dess status och plats och varje ny generation i en släkt får en sida till gentemot fäderna, så till vida det inte är kvinnor för dessa är i denna värld bara streck. Därefter besöker berättaren Lineland som är ett land bestående av en linje och försöker övertyga den brutalt skeptiske kungen av Lineland om att det finns en ytterligare dimension: bredd. På samma sätt besöks han själv av en sfär från Space som i sin tur förklarar för berättaren att höjd existerar och möts av motsvarande motstånd.
     När jag läser om Flatland beskrivs den allt för ofta som en bok om matematik, om geometri och den ska tydligen vara populär bland naturvetare. Det är en ytlig förståelse av en bok som på intet sätt gynnas av att läsas bokstavligt, lika lite som tidigare nämnda Gullivers resor. Författarens bakgrund som lärare och teolog stärker heller inte något sådant. Nej, Flatland är framförallt en satir om att det är svårt att se det man inte kan föreställa sig, om att se bortanför sin horisont, rent bokstavligt, om man så vill.
     Huruvida detta ska läsas som ett argument mot samhällsutvecklingen och sociala orättvisor eller som ett gudsbevis är delvis öppet, men de som bortser från ytan tycks ändå mena att det är en reaktion på det strikta viktorianska samhället i vilket Abbott verkade. Oavsett vilket ligger mycket i dess problem i att även Abbott har svårt att bryta sig ur de mönster mot vilka han reagerar. Flatland har en premiss som inspirerat efterkommande science fiction-författare, men när den sedan ska kläs som litteratur blir det hela platt. Samhällena är inte finurliga, inte radikala, inte roliga. I dess samtid må Flatland ha sagt något, men idag framstår den framförallt som en ganska trist, litterär bagatell.

Zora Neale Hurston — Their Eyes Were Watching God

Zora Neale Hurston
259 s. Virago 2010 (1937)


Their Eyes Were Watching God är numer erkänd som en av de verkligt betydelsefulla afrikansk-amerikanska böckerna och har influerat flera generationer av författare, men Zora Neale Hurston (1891—1960) föll i glömska på vägen. Trots ett värv större än denna enda titel matchade hennes texter inte de strömningar som fanns under hennes livstid.
     Romanen, återberättad av den numer uppvuxna huvudpersonen, börjar med att sextonåriga Janie kysser Johnny Taylor vilket, om inte annat blir en signal till hennes mormor som hon bor med, att nu är det dags för Janie att gifta sig. Mormodern hittar en stabil men äldre man, Logan Killicks, och de gifter sig — Janie med villfarelsen att kärleken kommer i sinom tid. Föga överraskande blir äktenskapet inte särskilt lyckligt och när den ambitiöse Jody Starks kommer och bjuder med henne till Eatonville följer hon med och blir Mrs. Starks. Till en början är hon kanske lycklig, men Jody håller henne fången som en troféfru och när hon inte trivs på sin av honom angivna plats börjar det knaka i fogarna. Hennes frihet är för mycket för honom. Efter Jodys död kommer den yngre Tea Cake och charmar Janie och det tycks vara det som är kärleken.
     Their Eyes Were Watching God är en roman med många lager, men trots det är berättelsen en mer eller mindre apolitisk kärlekshistoria. På gränsen till sentimental, men väldigt sällan över den. Janies äkteskap med de tre männen, någon typ av progression från ett praktiskt, arrangerat äktenskap via ett på ytan lyxigt fängelse till frihetlig faktisk förälskelse illustrerar också tre olika sorters patriarkala typer.
     I Logan Killicks finns en konservativ och kärlekslös gammal man som i Janie inte i huvudsak ser en fru utan en hemhjälp och kanske finns det i hans värld ingen skillnad. Jody Starks sveper med Janie, men kontrollen han skaffar sig över affärer och samhällsutveckling kräver han även över henne. När hon inte anpassar sig drar han åt knutarna om henne, misshandlar henne både fysiskt och verbalt, och förskräckligt nog ses det som det normala. Hennes uppgörelse med Jody när han ligger på sin dödsbädd blir ett sätt att knäppa upp och hänga av sig den tvångströja han klätt henne i, och möjliggör att hon inte fastnar i den för alltid. Slutligen träffar hon då Tea Cake, romantikern av de tre, och kärleken han tycks känna till Janie är svår att tvivla på även om Janie gör sitt bästa. I romanen framstår denna relation som vinsten, slutmålet, men med ett, kanske, modernare perspektiv är Tea Cake den typ som snarare känslomässigt kidnappar Janie. Genom att försvinna utan att höra av sig, genom att tränga sig på och inte ta ett nej spelar han, medvetet eller ej, på Janies svartsjuka och oro. Även det tycks normalt inom romanens ramar och är eventuellt det tydligaste tecknet på de 80 år som passerat sedan boken skrevs. Hur kärlek förhåller sig till frihet och praktik är i alla avseenden en tidlös fråga.
     Men Hurstons berättelse, oavsett om den överlevt tidens tand eller ej, är medryckande och genom varje ord visar hon vilken mästerlig författare hon var. Dialogen är skriven på någon typ av Florida-dialekt och till en början tycks den avskräckande, men det går förvånansvärt bra att koppla om hjärnan och läsa ”ah” som ”I”, ”d” som th-ljud och i de berättande partierna kontrasteras dialekten mot ett metaforrikt och abstrakt annat. Mitt favoritparti från mormoderns funderingar illustrerar detta väl:

There is a basin in the mind where words float around on thought and thought on sound and sight. Then there is a depth of thought untouched by words, and deeper still a gulf of formless feelings untouched by thought. Nanny entered this infinity of conscious pain again on her old knees. Towards morning she muttered, ‘Lawd, you know mah heart. Ah done de best Ah could do. De rest is left to you.’

Their Eyes Were Watching God är en utmärkt roman, levande i sig själv och med nivåer att utforska. Rasismen och arvet efter slaveriet är ytterligare en dimension vilken jag inte tagit upp här men som trots det är ständigt närvarande i boken. Det finns helt enkelt för många anledningar till att läsa den för att det ska vara någon poäng att låta bli.

Pajtim Statovci — Min katt Jugoslavien

Pajtim Statovci, i översättning av Camilla Frostell
292 s. Pocketförlaget 2017 (2014)


Visst är det skillnad på litteratur och litteratur. Visst är det skillnad på det raka berättandet, smyckat i spänning eller drama, och på det som drar kraften ur litteraturhistoriens klassiker. Pajtim Statovci (f. 1990) tillhör den senare kategorin och hans debutroman Min katt Jugoslavien borde i rimlighetens namn vara skriven av någon äldre. Det är imponerande.
     Statovci är numer bosatt i Finland, men flyttade med sina föräldrar från Kosovo som tvååring. Min katt Jugoslavien centreras kring detta genom två parallella men kronologiskt åtskilda berättelser. Den första handlar om den unga kvinnan Emine som gifts bort samma dag som forna Jugoslaviens president Tito dör. Maken Bajram är lynnig, våldsam, patriarkal och fast i sin familjs traditioner; inga egenskaper som gör det lättare att vara på flykt.
     Det andra spåret ägnas deras son, näst yngst av fem barn, Bekim, som försöker att skaffa sig en dräglig tillvaro i sitt nya hemland. Han skaffar sig en orm och han dejtar en katt, men inget av det tycks skänka honom något större lugn, tvärtom, i synnerhet eftersom katten är odräglig.
     Det är en symbolrik och fantasifull berättelse om ämnen som kanske kan vara svåra att närma sig på andra sätt. Främlingskapet de tre — Emine, Bajram och Bekim — på olika vis känner inför både Finland och Kosovo och inför varandra får utrymme dels genom en känslomässigt balanserad återgivning och dels genom något som åtminstone snuddar vid magisk realism (men aldrig mötas de tu!). Både katten och ormen behandlas bokstavligt men rymmer mycket mer än päls och fjäll.
     Min katt Jugoslavien är en lysande debut och en storslagen litterär berättelse som absolut är något utöver det vanliga.