Anna Clarén — Close to home

Anna Clarén
104 s. Max Ström, 2013 (2013)


Fotografen Anna Clarén (f. 1972) skriver i efterordet till Close to home om hur hon som liten köpte sin första kamera med vilken hon försökte fånga och bevara det vardagliga. Dessa bilder tagna för över trettio år sedan har börjat vittra sönder och den kapsel till det förflutna som de skulle varit upphör de snart att vara helt.
     Close to home är en mycket närgången och personlig fotobok om det som för många ligger allra närmast. Om familjeliv och förgänglighet. Sedan jag fick barn har frekvensen med vilken jag fått höra (och även själv sagt) att tiden går fort ökat något enormt. Vecka på vecka försvinner och barnen växer snart upp; men oj, vad de växer. Visst ligger det något i det och behoven av att kapsla in ögonblick på ögonblick tycks allt större.
     Claréns bilder är ofta i mycket kalla färger, vit och blå ton, men denna avsaknad av varma färger vägs upp mångdubbelt av värmen i motiven. Det är naket, i huvudsak bildligt men ibland även bokstavligt, och känslorna som ryms inom en familj och i ett liv blir mycket tydliga. Varje foto blir en sådan kapsel som innesluter en bråkdel av en sekund av något för Clarén, skulle jag tro, mycket personligt. Men bilderna är obeskrivna och som betraktare tillåts jag se och känna och tänka i något större, mer allmängiltigt. Skillnaden mellan att titta i Close to home och i ett eget fotoalbum upplever jag som mindre än man kan tro, vilket i sammanhanget nog ska ses som en god sak och kännetecknande för ett bra fotograf med ett skarpt öga för vardagen.

Lars Andersson — Snöljus

Lars Andersson
343 s. En bok för alla 1996 (1979)


Precis som när jag läste Per Gunnar Evanders Berättelsen om Josef (1972) föll mina ögon på Lars Anderssons (f. 1954) Snöljus av i det närmaste en slump. Den hade stått i bokhyllan oläst länge, därmed även ständig nedknuffad på min digra läslista. När jag plockade upp mitt romanskrivande igen upptäckte jag att jag inte läst skönlitteratur på svenska på ett tag (senast var Doppler (2004) för ett par månader sedan som jag raskt förträngde, dessförinnan utmärkta Vi faller (2017) i februari) och eftersom jag inte hade någon uppenbar läskandidat föll valet på något oväntat.
     Per Ivar Marklund är en medelålders lärare som tvingas tillbaka till sin hemby i Norrbottens län efter att hans lillebror Östen gått bort. Lite har hänt i trakterna även om en naturlig avfolkning har skett och de flesta har flyttat in till Jokkmokk, däribland hans syster Inger Anna och modern på vårdhemmet. Per Ivar försöker få grepp om relationen till brodern samtidigt som han som änkeman och pappa till en vuxen dotter försöker att se sin egen del i sitt liv och relationerna omkring honom. Rätt vad det är tycks han dock hamna i en hårdkokt militärthriller. Hur går det ihop med det norrländskt strävsamma som trots allt verkar finnas kvar i honom?
     Snöljus är en oformlig roman, svårinringad. Till en början är det en lågmäld exitentiell text om att när det är för sent skärskåda sin del i någons eftermäle. Per Ivar diskuterar Östens roll i sina minnen, i lekarna de lekte som små, som en bifigur. Var det därför Östen slöt sig för de andra? Allt eftersom handlingen fortlöper vävs thriller-element in, emellanåt snudd på science-fiction. Mot slutet finns även spår av magisk realism. Hela tiden är den ömsom tyngd av, ömsom stöttad av referenser till andra verk. Främst återfinns danska nobelprisvinnaren Aksel Sandemose (1899—1965) som jag själv bara läst kortare stycken av. Blir läsningen lidande av det?
     Jag vet inte. Väl använda referenser kan stärka en text, men Snöljus upplever jag som en roman som står väl på egna ben. Referenserna blir ankare eller kuriositeter, liksom andra postmodernistiska inslag i boken, som att författaren skriver in (minst) en version av sig själv, refererar sina egna verk och står som protokollsekreterare. Snöljus är så pass välskriven att accepterar man en löst hållen och ibland ganska spretig struktur — vilket i sig inte har särskilt mycket med referens-bruket att göra (eller så har det det!) — så är det knappt 350 sidor roman med stort läsvärde vars år på nacken inte påverkar den nämnvärt.

Mary Oliver — Upstream

Mary Oliver
175 s. Penguin Press 2016 (2016)


Poeten Mary Oliver (f. 1935) har länge varit en framstående personlighet på den amerikanska litteraturscenen. För den svenska publiken tycks hon däremot ganska okänd och inga av hennes texter är så vitt jag kan hitta översatta. Jag har läst hennes essäsamling Upstream och tycker väl att åtminstone den boken mycket väl kan förtjäna en publik även här och den lockar till vidare färder i hennes författarskap i övrigt.
     I Upstream vandrar hon tillsammans med stora författare från eller verksamma i New England och New York-trakten: transcendentalister som Ralph Waldo Emerson, Henry David Thoreau, Walt Whitman och dess självutnämnda motståndare Edgar Allan Poe. Och spåren från dessa giganter, i synnerhet de tre första märks även i Olivers essäer. Deras låt-oss-säga rationella spiritualism och individualism influerar och tolkas i den naturnära Upstream där Oliver förutom att reflektera kring författarskapen även betraktar naturen i sig. Den natur som beskrivs är en skoningslös och rak natur där varelser äter och äts, lever och dör, men genom Olivers språk blir denna osköna värld snudd på pastoral. Naturen må vara utan värdering, men den inneboende enkelheten tilldelas sina poänger. Nostalgiskt? Nja, inte direkt, men en kontrast mot icke-naturens och modernitetens förutsättningar.
     Men som ett skrivande subjekt i facklitteraturens gränstrakter berör Oliver även författandet och texten på samma sätt; en blandning av konkret resonemang och upphöjd andlighet:

And whoever thinks these are worthy, breathy words I am writing down is kind. Writing is neither vibrant life nor docile artifact but a text that would put all its money on the hope of suggestion. Come with me into the field of sunflowers is a better line than anything you will find here, and the sunflowers themselves far more wonderful than any words about them.

Jag må ha en delvis annan syn på världen än Oliver, och ibland går hon stick i stäv mot mig både åt det rationella och åt det andliga, vilket kanske tyder på att hon i alla avseenden är en mer person än jag. Mer nostalgisk, mer radikal. Oavsett vilket, eller kanske just därför, är Upstream en tankeväckande bok om natur och kultur och gränslandet däremellan. Hon är en mindre distinkt, mer poetisk och så vitt jag kan se genom Upstream ungefär lika läsvärd författare som Kerstin Ekman som för mig ligger nära till hands i den här genren.