Linnea Axelsson — Ædnan

Linnea Axelsson
760 s. Albert Bonniers förlag 2018 (2018)


För lite sedan hyllande jag Lotta Olsson för sonettkransen och mästerverket Den mörka stigen (2003) bland annat för att hon i en omodern poesiform berättar något angeläget och modernt. När jag nu slukat de 760 sidorna som utgör Linnea Axelssons (f. 1980) Ædnan så närmar jag mig samma omdöme, fast den här gången är det i form av ett versepos.
     Verket spänner över hundra år och tar sin början när svenska staten på allvar riktar sina koloniala ambitioner mot det nordligaste inlandet. Gränser ska dras, allting katalogiseras och kategoriseras, och mitt i det befinner sig samiska familjer som drivit sina renhjordar fritt över landsgränser så långt tillbaka man kan minnas. Det tas ingen hänsyn till, istället omöjliggörs det livet, samer fotograferas och skallarna mäts. Sakta men säkert väcklas historien ut och det som påbörjades i början av förra seklet får konsekvenser in i våra dagar. Vattenfall tar för sig, samernas näring hotas. Det är å ena sidan en berättelse om kolonialpolitikens spår i den samiska kulturen, å andra sidan tusen berättelser om människorna som ska leva och överleva med alla de beslut någon annan fattat, alla de blickar andra nyttjat, sammanflätade i en familjs öde.
     Axelsson, själv med rötter i Porjus där delar av Ædnan utspelar sig, låter skickligt berättelsen rulla ut genom nedslag i vår moderna historia. Det är oerhört gripande på ett sätt få andra böcker lyckas vara, och om formen på förhand verkade krystad står det snart tydligt att det var just på detta sätt just den här texten var tvungen att skrivas. Med ett rikt språk, lågmälda och samtidigt starka bilder, blir varje fiber på personernas kroppar, varje elektrisk signal inuti dem, förstärkt och gestaltad mycket tydligare än vad en roman hade klarat. Det är beundransvärt hur Axelsson med små medel lyckas uttrycka så oerhört mycket.
     Nå, det står klart att om ni bara ska läsa ett versepos i år så är det Ædnan, men konkurrensen är sannolikt inte överväldigande. Det är kanske snarare en fråga om att acceptera formen och att inte låta sig avskräckas av de 760 sidorna.1 Axelssons mäktiga verk förtjänar att bli läst i alla kretsar.

Show 1 footnote

  1. Som referens, jag läste utan ansträngning 150-200 sidor per dag.

Fabian Kastner — Medelsvenskens arkiv

Fabian Kastner
68 s. Bokförlaget Faethon 2017 (2017)


Hur mycket roman kan man få under ett dygn? Ungefär 68 sidor om Medelsvenskens arkiv. På Bonniers Konsthall från klockan 23 den 17 januari till klockan 23 den 18 januari 2017 skrev Fabian Kastner (f. 1977) den aktuella texten ”utifrån Riksarkivets samlingar” som baksidestexten så välfunnet uttrycker det.
     Den distanserade berättaren — observatören och arkivdykaren — försvinner ner i Riksarkivets labyrintiska lokaler, hyllmeter efter hyllmeter räknas snarare i tusental och rymmer oerhörda mängder samlad historia om prominenta personer och anrika organisationer. Mitt bland dessa sticker 29 hyllmeter ut. Som följd av ett projekt sparades vad som skulle vara medelsvenskens arkiv, material från en man född 1945, och det är kvitton, vykort, insändare, broschyrer, förteckningar och det finns inga gränser. Dessa undersöks av berättaren som finner ett liv med många ingredienser som alla verkar leda till en bitter på gränsen till unken smak. På många sätt tycks denna medelsvensk spegla en självupptagen figur som många säkert känner igen. Lämpligt på sitt sätt.
     ”Utifrån Riksarkivets samlingar” blir i sammanhanget väldigt intressant. Antingen har Kastner verkligen fördjupat sig i något sådant som medelsvenskens arkiv, ögnat, slukat och sammanställt till denna lilla skrift. Eller så har han bara suttit och fabulerat ihop rubbet, listor och fragment, under detta dygn. Det spelar naturligtvis ingen roll vilket av det, men med Medelsvenskens arkiv framför mig kan jag inte annat än ödmjukt imponeras för inget av alternativen är enkelt att utföra.
     Resultatet är denna märkliga lilla bok som med små, små medel lyckas porträttera en rund och fin (nåja) figur mer eller mindre från födsel till slut. En rad om något medlemskap, en annan om en insändare, en tredje om en kallelse. Det är i detaljerna och ordningen storheten ligger. I dessa stycken är textbindningen i bästa fall svag men det är hela poängen och det är fantastiskt mycket som kan berättas på dessa få sidor. Litterärt är det helt klart en pärla och påminner på sitt sätt om Kastners debutroman Oneirene (2006), en bok som landade djupt och levt med mig sedan jag läste den 2007. I båda fallen är det fragment som bildar en helhet: där en mer normal berättelse, här mer av en exposé.
     Medelsvenskens arkiv är en liten, mycket läsvärd skrift och Kastner en författare vars särpräglade stil främst består av idéer som blir finfin litteratur.

Bild från Riksarkivet av Tommy Gildseth under CC BY-SA 4.0.

Lidia Yuknavitch — The Book of Joan

Lidia Yuknavitch
267 s. Canongate 2018 (2017)


I The Book of Joan tar Lidia Yuknavitch (f. 1963) legenden om Jeanne D’Arc, utvecklar den och placerar den i en dystopisk, fasansfull och fantasirik framtidsvärld. Resultatet: en blandvändare med otroligt driv.
     Det är en nära framtid. Jorden som vi känner den är en öde klump av jord och rester. Kanske finns där några människor kvar, men de viktiga — eliten — är sedan länge bosatta i CIEL, ett högteknologiskt komplex högt över jordytan. Människorna där är trots sin överhet degenererade. Bleka, könlösa och förtryckta av den eventuellt vansinniga despoten Jean de Men. Den bleka huden pryds av mönster och mening som skapats av ärr. En av dessa är Christina Pizan1 som förutom att vara en mästare på att skapa dessa mönster och precis är i färd att berätta om rebellen Joan, hamnar i händelsernas centrum när hon och hennes vän Trinculo2 blir inburade för förargelseväckande beteende. Eller fanns det mer bakom?
     Tre saker gör att The Book of Joan står ut från mängden: 1. Det är en oerhört visuell, för att inte säga köttig, berättelse. Jag som sällan ser framför mig vad jag läser får tydliga bilder i huvudet. 2. Det är nog tur, för den uppfinningsrikedom med vilken Yuknavitch präglat världen är storartad. De rullas sakta ut och gestaltar på så sätt hur en relativt hanterbar elit-station förvandlas och förvrängs till något vansinnigt och främmande, även för Christine som lever världen. 3. The Book of Joan kan närmast beskrivas som feministisk science fiction och trots elände och kvinnoförtryck (som det ju lätt blir fråga om när reproduktionen är satt på undantag) blir kvinnorna aldrig utan agens, beskrivningarna aldrig slentrian och förvecklingarna kan motiveras.
     Yuknavitch har ett otroligt språkligt driv som sällan eller aldrig går på tomgång. Varje scen, varje ord, tycks höra ihop som i en stickning. Inte en maska har gått. Lägg därtill en dimension av modern amerikansk politik så är The Book of Joan både angelägen och modern på ett profetiskt vis som säkert kommer överleva tidens tand.

Show 2 footnotes

  1. Som medeltidsförfattaren.
  2. Som ur Shakespeares Stormen. Jag använder ju namnet i Gudsförgäten också och det är ganska skumt att läsa namnet i ett tredje sammanhang.