Iain Reid — I’m Thinking of Ending Things

Iain Reid
210 s. Scout Press 2017 (2016)


Jag har lite svårt att föreställa mig vad som gör en thriller ”litterär”. Är det språket? Temat? Dess placering i litteraturhistorien eller en ovanligt väluttänkt berättelse? Jag vet inte, men jag tilltalas ändå av tanken och därför läste jag I’m Thinking of Ending Things av kanadensiske Iain Reid (f. 1981). Stundtals uppfyller den kriterierna mycket väl och, på mer än ett sätt löper den parallellt med min egen roman Gudsförgäten (2015) vilket komplicerar läsningen något för mig.
     Romanens namnlösa berättare är, förstår vi, en ung kvinna i ett ganska nytt förhållande. Hon och pojkvännen Jake ska bege sig ut på en bilresa till hans föräldrar. Vi förstår att de är rätt smarta; hon socialt kompetent, han mindre så. De pratar om filosofi, om psykologi, om allt möjligt som inte är att räkna som kallprat. Vi förstår också att berättaren funderar en del. Ska hon avsluta saker?
     Jag gillar titeln — I’m Thinking of Ending Things, som thrillernamn är det förträffligt — och sätter direkt stämning, ställer direkt frågor: Vad är det som ska avslutas? Överlag bygger Reid känslan av osäkerhet bra. Till en början tycks deras relation se ut ungefär som unga relationer halvt på upphällningen gör. Det finns glimtar av det som inledningsvis skapade gnistor, men det mesta skapar istället frågetecken. Vad det lider blir allt fler saker konstiga eller aviga och väl framme hos föräldrarna eskalerar det kvickt. Osäkerhetsmomenten är många och bidrar både till att vilja läsa vidare och till en oerhört tät otäckskänsla. Av de spänningsromaner jag läst är nog I’m Thinking of Ending Things den som fått det att krypa i mitt skinn mest.
     Nå, hur förhåller sig den då till Gudsförgäten? Tematiskt är de inte särskilt lika. I’m Thinking of Ending Things handlar om en relation och det händer inte särskilt mycket, men såväl struktur som upplösning rimmar lika tack vare en opålitlig berättare. Jag vet inte om jag önskar att jag skrivit I’m Thinking of Ending Things, men kanske hade det varit bra att läsa Reids roman innan jag skrev min (vilket är svårt eftersom jag skrev min innan). I min läsning är det omöjligt att inte se likheterna (som rimligen är tillfälligheter, alternativt bevis för att varken jag eller Reid är särskilt originella), men det hindrar förmodligen inte många fler än mig.
     Gillar du psykologisk spänning och opålitlighet borde I’m Thinking of Ending Things passa dig ypperligt. Den är tät, välskriven och förhållandevis kort. Tilltalas man mer av det ”litterära” i beskrivningen finns det däremot en liten risk att, som jag, sätta förväntningarna väl högt.

Om att känna sig banal

Vad har jag egentligen att säga? Inte mycket. Vissa dagar känns orden tomma, än värre om man tänker sig att de tillsammans ska betyda något. Tankarna kan kännas glasklara men når aldrig fram till händerna, filtreras genom grus och stoft. Det tycks helt omöjligt att göra som man vill.
     Jag tror att alla skrivande människor med rudimentär självinsikt då och då tvivlar på sina egna ord, eller framförallt: på förmågan att få dem att på riktigt betyda något, lyfta med kraften av en väl underbyggd idé (vare sig det är försiktiga försök eller breddfylld övertygelse).
     För egen del känner jag mig ofta banal.
     Min idealtext — mitt mål och min strävan, om man så vill — är insiktsfull, skarp och lärd. Den står på egna ben och låter läsaren ta med sig något.
     Alltför ofta tycker jag mig istället gå på tomgång.
     För ett drygt år sedan läste jag Known and Strange Things (2016) av Teju Cole. Det är en samling med essäer om litteratur, konst och resor (i brist på tydligare sammanfattning). Varje text fyllde mig med vördnad och återkommande var känslan av att allt jag själv försökte säga var banalt. När Cole knyter ihop och sätter verk och företeelser i sammanhang får jag känslan av ett uppslagsverk med ett ditskruvat vidvinkelobjektiv. Samma sak drabbar mig varje gång (och det blir ju ganska ofta) jag läser Rebecca Solnit. Eller Kerstin Ekman. Fredrik Sjöberg. Eller …
     Det är litterära giganter jag jämför mig med. Det finns inget annat sätt att beskriva dem på. De är stilsäkra, erfarna, kunniga. De är etablerade. Kanske har de varsin riktigt grym redaktör. Samtligt tycker jag mig sakna och det markerar distansen mellan mig och Cole, Solnit, Ekman, Sjöberg och många fler. Inte konstigt att jag känner mig banal.
     Samtidigt …
     Som bekännande fotbollsfantast frekventerar jag en av Sveriges största webbplatser för fotbollsnyheter. Det är inte så mycket mer att säga om det, döm mig om ni vill. Hur som helst finns där en skribent som vi låter förbli anonym (och som trots allt måste anses vara ett undantag bland flera duktiga). Hen bloggar om en av Europas största fotbollsligor och det är … rejält luftfyllt. Långa artiklar med tom argumentation, ytliga iakttagelser och upprepning på upprepning på upprepning. Å ena sidan en klyscha, å andra sidan en plattityd och är det inte en retorisk fråga på det? Och en till direkt efter? Alldeles för mycket smör på alldeles för lite macka. Om Cole fick mig att ödmjukt tacka för showen får den icke namngivna bloggaren mig istället att tänka att ja, det går att vara rejält banal och ändå få plattform och ansvar.
     Den här artikeln kommer att landa platt. Själva ämnet i kombination med min förmåga tillåter inget annat. Jag är inte bättre än bloggaren jag, trots allt ganska motvilligt, skrivit ner här ovan. Det finns som bekant få bättre sätt att förbättras som författare än att läsa, men minst lika viktigt är att veta vad man ska ta med sig, vad man ska låta sig påverkas av och hur man ska lära sig av de sämre exemplen.
     Kanske kommer jag fortsätta att vara banal, eller åtminstone känna mig banal, bredvid litterära virtuoser så länge jag tillåter mig att försöka. Kanske, bara kanske, kommer jag lära mig att tycka att det kan vara okej så länge jag fortsätter försöka och fortsätter lära mig.
     Och bollen är rund.

Lauren Beukes — The Shining Girls

Lauren Beukes
368 s. Mulholland Books 2014 (2013)


En tidsresethriller? Jo då, det är sant. The Shining Girls av sydafrikanska Lauren Beukes (f. 1976) är just det. Kombinationen kan mycket väl avskräcka entusiaster av respektive genre, men jag vill nog hävda att Beukes klarar av att kombinera dem två tämligen väl. Romanens brister ligger definitivt inte i dess utgångspunkt.
     Harper Curtis har hittat ett rum. I rummet finns namn han själv tycks ha skrivit och små prylar som på något sätt hör samman med flickorna som namnen tillhör. Rummet tillåter honom dessutom att resa i tiden så nu har han tagit på sig att ta namnbärarna av daga. En av dessa är Kirby som överlever den brutala attacken, trots gärningsmannens övertygelse om motsatsen. Hon ger sig ut på en desperat jakt efter sin mördare.
     Beukes växlar friskt mellan tider och perspektiv, men återkommande är framförallt Harper, Kirby och sportjournalisten Dan Velasquez som Kirby, en smula beräknande, tar hjälp av eftersom han förr arbetade med våldsbrott (bland annat hennes). Jag är normalt inte så förtjust i den typen av berättande (med Låt den rätte komma in (2004) som … skräckexempel) men i The Shining Girls passar det ganska bra och Beukes är noga med att perspektivbytena ska fylla en funktion och deras respektive karaktär ska märkas genom texten. Det gör att framförallt Kirby och Dan och deras relation blir levande och äkta och dessa två figurer är huvudanledningen att läsa romanen.
     Tyvärr blir seriemördaren Harper i det närmaste en karikatyr. Han är irrationell, desperat, lustdriven och tämligen obegriplig. Beukes skriver själv att ett val i processen var att aldrig skildra våldet ur gärningsmannens perspektiv. Det är offren som äger beskrivningen och när de inte längre kan uppleva den fortsätter hon inte heller att berätta. Det är en bra inställning om man nu behöver bidra till den uppsjö av våld mot unga kvinnor som populärkulturen kryllar av. Däremot saknar Harper någon rimlig agens. Hans förutsättningar framstår som glasklara men det känner jag inte att de är. Varför byter han objekten? Varför mörda flickorna istället för att bara prata med dem (eller bjuda dem på glass)? Jag tror inte problemet består i att tidsreseberättelser ofta blir krångliga, utan här är källan någon annan.
     The Shining Girls är trots detta en välkomponerad roman, där det fantastiska elementet i tidsresorna blir snudd på vardagligt och smälter samman sömlöst med thrillerkonventionerna. Snarare än att skrämma de inbitna i respektive genre tror jag att romanen kan falla båda sorters läsare i smaken.