Noah Hawley — Before the Fall

Noah Hawley
376 s. Hodder 2017 (2016)


Liksom många andra har jag suttit klistrad framför tv-serien Fargo (2014—). Med mänskliga karaktärer, svart, lätt skruvad humor och en tendens att låta saker gå åt helvete införlivade den bröderna Coens anda på ett sätt som nästan överträffar känslan från deras original från 1996. Huvudorsaken stavas Noah Hawley (f. 1967), manusförfattare till serien. I hans senaste roman, Before the Fall1, syns likheterna utan att den på något sätt förlorat sin säregenhet.
     Ett privatflyg kraschar i Atlanten mellan Martha’s Vineyard och New York. Ombord finns förutom personalen hjärnan bakom det största och argaste tv-nätverket, David Bateman, med familj, Maggie och barnen Rachel och JJ, deras vän Wall Street-höjdaren Ben Kipling med fru samt den misslyckade konstnären Scott Burroughs som Maggie träffat på ön och av en händelse erbjuder skjuts när han ska till New York. Bland vrakspillrorna är bara Scott och fyraårige JJ och dessa, mest Scott, simmar åtta timmar till säkerheten från det kalla vattnet.
     En hjälte? Ja, kanske, men helt plötsligt även en offentlig person, något som hans person inte riktigt är lämpad för. Medan Scott och JJ försöker återfå någon rimlighet i vardagen eldar TV-nätverket på om terrordåd och smaskiga privataffärer. Är verkligen den där skumma konstnären så oskyldig som han verkar? Och varför är hans huvudmotiv olika katastrofer?
     Till skillnad från Fargo är personerna i Before the Fall överlag mer kompetenta, eller åtminstone framgångsrika, men Hawley behandlar dem och historien med stor integritet. Att djupdyka i förvecklingarna kring kraschen är nervkittlande och genom återblickar varvade med inblickar i romanens nutid bildas ett nät av möjliga slutpunkter. Vad ligger bakom? Ligger något bakom? Jag som försöker hålla en kylig distans till intriger sveps med och söker efter svar eller mönster, omväxlande med en känsla av genialitet och dumhet. Hawleys uppnystande är mästerligt avvägd för att behålla både intresse och spänning hela vägen in i mål. Hur gick det till? och Hur ska personerna hantera det? är frågor som helt enkelt måste besvaras innan boken kan läggas bort.
     Before the Fall blir också en kommentar till nyhetsrapporteringens fixering vid personer, terror och spektakulära förklaringar. Det dras stora växlar av bagateller och något utrymme för att det bara skulle vara entropi finns inte i mediernas narrativ. Passar inte faktan yxas den till rätt form och pressas som en citron. Det är med viss förskräckelse medielogiken i romanen kan kännas igen i verkligheten. ”[T]he country, the world, is so greatful that there are men […] out there who are willing to tell the truth about things, even if it’s hard.” Dessa män som kämpar mot upplevda orättvisor tar sig friheter att prata och agera och om medierna köper det så bär det av utför. Det är romanen ett gott exempel på.
     Hawley har i Before the Fall skrivit en riktig blandvändare vars ton och känsla går att känna igen i Fargo (och vice versa), men som står på egna ben och stöper om det till nya sammanhang.

Show 1 footnote

  1. På svenska 2017 som Före fallet, Massolit förlag.

Anna Kavan — Ice

Anna Kavan
158 s. Peter Owen 2006 (1967)


Som återkommande besökare på den här webbplatsen säkert upptäckt är jag svag för post-apokalyps och dystopier. Det är en genrer som rymmer många dimensioner och nya eller annorlunda vinklar lockar mig lite extra. Ett sådant exempel var Marlen Haushofers Väggen (1968) och på ett liknande sätt drogs jag omedelbart till Anna Kavan (1901–1968) och hennes Ice. Dessvärre, likt Väggen, om än på helt andra vis, lämnar Ice en del att önska.
     I romanen sluts världen så sakteliga av ett täcke is. Ingen pratar om den nya istiden, på vissa ställen är det till och med förbjudet att göra det, och de nya förutsättningarna leder till förutsägbara konsekvenser: kaos och krig. Mitt i det här återfinns den militärt tränade men icke namngivna huvudpersonen som är besatt av en kvinna, i allmänhet beskriven som en flicka dock, som han ger sig ut för att leta efter trots den eländiga och svårarbetade världen omkring. I sekvenser, pendlande mellan karg verklighet och undflyende drömlikhet, får vi följa hans jakt och tankar i förstaperson.
     Likt Haushofers samtida text följer vi en tämligen ensam huvudperson i ett landskap med mycket få friheter och som ställer stora krav på den som önskar överleva. Redogörelserna kring både det inre och yttre livet är ganska rakt på, utan att dölja något i alls egentligen. Där Haushofer är extremt tydlig är Kavan, eller hennes huvudperson, klart mer opålitlig och redogörelserna emellanåt svåra att följa. Världen förändras ständigt, skrivs om och kvinnan som huvudpersonen jagar är långt ifrån konstant bortsett från att hon genomgående är blek, attraktiv och passiv. Denna återkommande nyrendering är egentligen inget problem och hade kunnat vara både bra och relevant, synnerhet i dialog med tematiken kring överlevnad och civilisationens fall.
     Språkligt arbetar Kavan i samma linje. För läsaren finns väldigt få fästpunkter som hjälper till att placera berättelsen. Det är ovanligt kallt, men ovanligt i förhållande till vad eller var? I kombination med en mer gripande och mindre alienerande grundberättelse, kanske en mer spännande huvudperson, hade detta kunnat vara klockrent.
     Nej, Ice faller i huvudsak på huvudpersonen och hans relation och resonerande kring den unga kvinnan han jagar efter. Omedvetet eller inte blir det en tirad av misogyni och objektifiering som — måste jag ändå tillstå — förvånar mig. Kvinnans passivitet är en sak som framförallt tycks ganska omodern, långt värre är huvudpersonen och hans konkurrenters fullständiga avhumaniserande inställning till kvinnans liv, kropp och vilja. När hon hålls instängd och utnyttjas är det inte en fråga om att göra henne fri utan att huvudpersonen anser att det är han som borde vara den som stänger in och utnyttjas, om än rättfärdigat enligt honom själv. Det tycks inte heller finnas någon poäng med det ur författarens synvinkel, någon moralisk aspekt att väga in. Inte ens i förhållande till genren eller den omvärld och händelseutveckling som beskrivs passar detta särskilt in. Och eftersom flickan utgör hela huvudpersonens värld och boken i princip bara behandlar deras relation är detta svårt att bortse från.
     Där Väggen huvudsakligen känns tam bortsett från vissa glimtar av civilisationskritik, är Ice en intressant framställning som skulle kunna handlat om människans villkor på randen till utplåning, men som tappas bort bakom en vägg av ogenomtränglig misogyni. För mig håller det helt enkelt inte, inte ens om man bara ser kvinnan som dussintals projektioner av huvudpersonens inre (det gör det snarare värre).1

Show 1 footnote

  1. För den som inte är helt avskräckt eller vill se en annan bild av boken och det jag tycker är problematiskt har Céline Magot vid Université Toulouse-Jean Jaurès skrivit ”The Palimpsest Girl in Ice by Anna Kavan” (2016) som tar upp just bilden av kvinnan som en projektion, sammanflätar den med Alfred Hitchcocks Studie i brott (1958). En intressant text, men trots det har jag svårt att se igenom problemen beskrivna ovan: https://miranda.revues.org/8675; DOI: 10.4000/miranda.8675.

Madison Smartt Bell — Narrative Design. Working with imagination, craft, and form

Madison Smartt Bell
370 s. W. W. Norton & Company 2000 (1997)


Jag vet inte riktigt hur jag hittade Narrative Design. Working with imagination, craft, and form och nu när jag läst den vet jag inte riktigt hur jag som läsande och skrivande människa klarat mig utan den så länge. I en samtid som belönar glassiga författarporträtt och tvingar författarens bakgrund på alla verk är det uppfriskande att helt ägna sig åt texthantverket på det sätt som Madison Smartt Bell (f. 1957) gör.
     Liksom Bell känner jag ett behov att distansera mig. Som både deltagare och lärare i kreativt skrivande har han sett både bra och dåliga kreativa processer. De skrivkurser där studenterna ska läsa och kritisera varandra har en tendens att förlama den aspirerande författaren på åtminstone två vis, menar Bell. Dels kan den studenten som försöker, med en ivrigt påhejande lärare, att införliva alla förslag och invändningar i sin text i slutänden uppnå ett sämre resultat. Dels är skrivande på många sätt en inre process, medveten och omedveten, och det måste den få tillåtas vara. En skrivarworkshop är inte det rätta forumet och en lärare inte den rätta personen att leda det psykologiska arbetet. Således återstår texten.
     Narrative design är en fackbok, snudd på lärobok (det var nog som sådan jag först fick den beskriven för mig), om att författa och läsa text. Med hjälp av tolv, av andra skrivna och vitt skilda, noveller presenterar han många olika sätt att tänka på texthantverk. Han beskriver dramaturgi, intrig (plot), ton, perspektiv, figurer och dialog utifrån de olika texternas egna förutsättningar. Näst intill ingen vikt läggs vid de olika författarnas bakgrund, däremot dras emellanåt paralleller till deras andra verk. Det är ett oerhört ingående arbete som på alla sätt försöker göra texterna rättvisa och där hans övergripande analys tar slut tar en ingående notapparat vid. En novell på tio sidor ägnas runt ett hundratal slutnoter. Ingenting tycks undgå Bells blick, men eftersom han till det yttersta gör välvilliga tolkningar blir det aldrig otryggt eller konfrontativt.
     Att novellerna sinsemellan är så pass olika är förstås bra, men det gör också att de passar mig olika bra. Hade de inte följts av Bells analys hade det varit enkelt att lägga dem ifrån sig. Istället konfronteras jag med frågan: vilka djup, mönster, tekniker och färdigheter har jag missat i andra texter? Det är kanske den främsta styrkan med Narrative design.
     På många sätt har den varit en ögonöppnare — en metodbok lika mycket som en inspirationsbok — även för mig som jobbat ingående med text på olika sätt under lång tid. Den ska inte följas slaviskt, kanske finns det inget att följa på det sättet, Narrative design kommer förhoppningsvis finnas med mig i allt mitt arbete framöver.