Lidia Yuknavitch — The Book of Joan

Lidia Yuknavitch
267 s. Canongate 2018 (2017)


I The Book of Joan tar Lidia Yuknavitch (f. 1963) legenden om Jeanne D’Arc, utvecklar den och placerar den i en dystopisk, fasansfull och fantasirik framtidsvärld. Resultatet: en blandvändare med otroligt driv.
     Det är en nära framtid. Jorden som vi känner den är en öde klump av jord och rester. Kanske finns där några människor kvar, men de viktiga — eliten — är sedan länge bosatta i CIEL, ett högteknologiskt komplex högt över jordytan. Människorna där är trots sin överhet degenererade. Bleka, könlösa och förtryckta av den eventuellt vansinniga despoten Jean de Men. Den bleka huden pryds av mönster och mening som skapats av ärr. En av dessa är Christina Pizan1 som förutom att vara en mästare på att skapa dessa mönster och precis är i färd att berätta om rebellen Joan, hamnar i händelsernas centrum när hon och hennes vän Trinculo2 blir inburade för förargelseväckande beteende. Eller fanns det mer bakom?
     Tre saker gör att The Book of Joan står ut från mängden: 1. Det är en oerhört visuell, för att inte säga köttig, berättelse. Jag som sällan ser framför mig vad jag läser får tydliga bilder i huvudet. 2. Det är nog tur, för den uppfinningsrikedom med vilken Yuknavitch präglat världen är storartad. De rullas sakta ut och gestaltar på så sätt hur en relativt hanterbar elit-station förvandlas och förvrängs till något vansinnigt och främmande, även för Christine som lever världen. 3. The Book of Joan kan närmast beskrivas som feministisk science fiction och trots elände och kvinnoförtryck (som det ju lätt blir fråga om när reproduktionen är satt på undantag) blir kvinnorna aldrig utan agens, beskrivningarna aldrig slentrian och förvecklingarna kan motiveras.
     Yuknavitch har ett otroligt språkligt driv som sällan eller aldrig går på tomgång. Varje scen, varje ord, tycks höra ihop som i en stickning. Inte en maska har gått. Lägg därtill en dimension av modern amerikansk politik så är The Book of Joan både angelägen och modern på ett profetiskt vis som säkert kommer överleva tidens tand.

Show 2 footnotes

  1. Som medeltidsförfattaren.
  2. Som ur Shakespeares Stormen. Jag använder ju namnet i Gudsförgäten också och det är ganska skumt att läsa namnet i ett tredje sammanhang.

Thor Rutgersson & Ida Östensson — Allt vi inte pratar om. En bok för killar och män

Thor Rutgersson & Ida Östensson
211 s. Månpocket 2018 (2018)


I ”Från maskulinist till feminist” (2018-03-17) skrev jag om min syn på världen som tonårskille och hur den förändrades till att bli uttalat feministisk. Då tipsade jag också om att Allt vi inte pratar om. En bok för killar och män var på väg att släppas. Nu är den släppt och nu är den läst och jag tycker att den motsvarade mina förväntningar.
     Ida Östensson (f. 1985) och Thor Rutgersson (f. 1982) har båda arbetat mycket med jämlikhet och jämställdhet. Östensson var med att starta organisationen Crossing Boarders som senare blev Make Equal är en av organisationerna bakom Allt vi inte pratar om. Rutgersson har arbetat med folkbildning och skrivit om bland annat psykisk ohälsa. Tillsammans (och för all del även var för sig) tycks de vara synnerligen lämpade att skriva den här boken.
     Utgångspunkten är det upprop som startades efter rapporterna om festivalövergrepp som kom 2016. I det uppmanades killar, grabbar och män att sätta sig ned och prata om saker man annars sällan pratar om: värderingar, sex, makt, skörhet, manlighet. Ur #killmiddag och de diskussioner som väcktes kring det fick boken en form. Rutgersson intervjuar kända män, öppenhjärtigt, om svårpratade ämnen, sådant man skulle prata om ifall ingen dömde en. Kodjo Akolor, Daniel Hallberg och Farzad Farzaneh tillhör hjältarna som ställt upp och det är verkligen märkligt och mäktigt att läsa de intervjuades tankar. Det är inte alltid jag håller med eller känner igen mig, men det är långt ifrån poängen. Intervjuerna fyller åtminstone två oerhört viktiga funktioner: dels att visa att dessa snubbar kan prata om och tänker på kärlek, ego, vänskap, skörhet och sådant överhuvudtaget, dels att vara en nyckel för den som läser till att börja fundera själv. Tankar avdramatiseras och görs okej. Det är guld.
     Som fortsättning på dessa intervjuer bjuds läsaren (med vänner och bekanta) in till att fortsätta diskutera dessa ämnen. Frågor, utmaningar och uppmaningar gör det lätt att ta ett första steg till förändring och ger bekräftelser på att man är på rätt väg till de av oss som redan börjat fundera på detta på olika sätt. Det här är en bok jag önskar att jag hade möjlighet att ge till alla män i min någorlunda närhet.
     Jag har ännu inte provat konceptet killmiddag och även om jag instinktivt känner att det vore jobbigt (inte av lättja utan för att det är känsligt, vilket ju också är poängen) så känner jag mig ändå tryggare efter att ha läst Allt vi inte pratar om. Normer, värderingar och anspråk behöver lyftas och vädras, oavsett om man aldrig tänkt tanken på att göra det tidigare eller om man redan är en övertygad feminist.

Rob Cowen — Common Ground

Rob Cowen
317 s. Windmill Books 2016 (2015)


Internet: ”Beskriv dig själv som en bok.”
     Jag: Okej. Jag tänker mig en långsam, eftertänksam bok, poetisk i sin egen rätt med betraktelser kring både samhälle och natur, gärna med en politisk nerv. Gärna essäer eller åtminstone med essäistiska drag. Brittisk säkert, och av en författare eller med en huvudperson där livet ställs på ända, kanske genom arbetslöshet eller föräldraskap, och i jakt efter något fast söker sig åt det nära och nördiga.
     Internet: ”Hold my pint.”
     Många böcker uppfyller delar av ovanstående beskrivning och ytterligare många andra gillar jag oavsett vilket, men av en slump sprang jag på någon som som nämnde Common Ground av journalisten och författaren Rob Cowen. Halva baksidestexten lyder:

After moving from London to a new home in Yorkshire, and about to become a father for the first time, Rob Cowen finds himself in unfamiliar territory. Disoriented, hemmed in by winter and yearning for open space, he ventures out to a nearby edge-land: a pylonslung tangle of wood, hedge, field, meadow and river that lies unclaimed and overlooked on the outskirts of town.

Ingen bok jag någonsin har stött på har på förhand passat mig så bra som Common Ground tycktes göra.
     Så, Cowen och jag tycks ha en del gemensamt och både stil och anslag passar mig som handen i handsken. I sina försök att ge en bild av gränslandet mellan bebyggelse och fullskalig natur gör han det med sällskap av några av dess invånare. Varje kapitel tar avstamp i något levande — rödräv, hjort, nässla, grävling — men vindlar sig vidare via lokalhistoria, politik, kulturhistoria och Cowens egna liv. Det är med stor precision och målande språk som området runt hans Harrogate kommer till liv och jag dras själv till de liknande trakter jag själv besökt och fascinerats av. Skogarna runt floden Nidd ter sig inte alltför annorlunda mot Rydskogen och Vallaskogen i Linköping, eller skogarna jag själv lekte i runt villaområdet i Kolmården. Det är på sitt sätt trösterikt.
     Även om tonvikten ligger på naturen, samhället och den suddiga linjen däremellan så skiner Cowens vilsenhet igenom emellanåt, där den inte nämns uttryckligen. Jag ser mig i hans skor, i hans våndor och frågor och känner en oerhörd trygghet när jag läser. Hoppfullhet.
     Det hela når sin kulmen när Cowen beskriver dagarna kring sin sons förlossning. Väntan som övergår i skarpt läge. Förundran och förskräckelse. Även om omständigheterna skilde sig en del har varken jag eller någon annan kommit närmare att beskriva erfarenheten av att stå bredvid och vara delktig vid en födsel. Den manlighet som Cowen ger uttryck för är skör och varm, långt ifrån den norm som annars råder. Jag skriver under på den.
     Nå, Common Ground är, föga förvånande, en bok som passar mig väl och som gjort ett outplånligt intryck på mig. Jag önskar att jag hade skrivit den, eller något som den (och om något svenskt förlag planerar att ge ut den: snälla, snälla, snälla låt mig översätta den). Oavsett vilket kan jag inte nog rekommendera den.