Valeria Luiselli — De tyngdlösa

Valeria Luiselli, i översättning av Annakarin Thorburn
168 s. Rámus 2018 (2011)


Mexikanska Valeria Luiselli (f. 1983) har bubblat strax utanför läslistan en tid1 men jag sköt upp att skaffa de engelska översättningarna av olika anledningar (det är, i och för sig, inte för sent än). När hennes debutroman från 2011 De tyngdlösa kom på svenska tidigare i år riktades mitt fokus ditåt, och visst förebådar den ett högintressant författarskap.
     I fragment får vi lära känna ett berättarjag, en kvinna som levde ett rumlande förlagsliv i New York men som fick sluta efter en incident och vars nu är ett familjeliv i stiltje i Mexico City. Hon låter sig nämligen uppslukas av den mexikanske poeten (och diplomaten Gilbert Owen (1904—1952) vars författarskap hon vill bringa i ljuset med hjälp av diverse förfalskningar och egenhändiga översättningar som tillskrivs Louis Zukofsky (1904–1978).
     Samtidigt skrivs samma Owens historia, en alkoholiserad poet vars personliga liv faller mer i bitar allt eftersom exfrun och barnen distanserar sig från honom.
     Dessa två berättelser flyter ihop, tiden löses upp och skapar fickor där Owens tidiga 1900-tal spiller över i berättarjagets nutid och vice versa. Det går inte att lita på berättarna för fem öre och det är skrivet på ett sätt som mer än något annat öppnar för litterära trixigheter. Referenser, självmotsägelser, metaforer — Luiselli begagnar det med den äran.
     De tyngdlösa är en egensinnig roman, extremt svår att lägga ifrån sig tack vare de korta fragmenten och det höga tempot med vilka kringelkrokarna presenteras. Luiselli kan inte gärna skriva samma bok igen, men boken vittnar om en påhittighet som kan variera sig i det oändliga.

Show 1 footnote

  1. … Även helt omedvetet, då hon tydligen är gift med Álvaro Enrigue. Nåväl, hennes meriter är hennes egna.

Richard Powers — The Overstory

Richard Powers
502 s. William Heinemann 2018 (2018)


Gingkoträdet beskrivs ofta som en levande fossil. Utan nära släktingar i nutid har den spårats 270 miljoner år tillbaka. Dess löv liknar de hos ormbunken ”Maidenhair” och därför kallas de även ”Maidenhair tree”. I Linköping, min hemkommun, växer ett gingkoträd, mitt bland rutschkanor och gungställningar i Trädgårdsföreningen. Gammalt och nytt. Evig och förgängligt. En tidsresa som kan närma sig sitt slut.
     Den amerikanske författaren Richard Powers (f. 1957) har skrivit en rad romaner vid det här laget. Han har hyllats av den ständigt aktuella Margaret Atwood och för The Echo Maker (2006) tilldelades han National Book Award. Hans romaner är spekulativa och utforskar idéer och i den episka berättelsen The Overstory som släpptes i april i år (och ännu inte översatts till svenska) är det träden som står i centrum för handlingen.
     I bokens första del presenteras huvudpersonerna om man nu kan tala om sådana. Det är, bland andra, forskaren Patricia Westerford som tidigt finner att träd är sociala varelser men blir avfärdad, jagad i exil. Det är Neelay Mehta som faller från ett träd och skadar ryggen men föresätter sig att skapa nya, digitala världar. Krigsveteranen Douglas Pavlicek överlevde även Stanford Prison-experimentet. Nicholas Hoel har ärvt sin far och farfars relation till kastanjeträdet på familjens gård, medan Mimi Ma ärvde en bild och en ring från sin oerhört praktiske far. Och den hårt festande studenten Olivia Vandergriff som dör av en elektrisk stöt men kommer tillbaka med en övertygelse om att träden pratar med henne. Likt henne dras de alla till dessa stillsamma, uråldriga varelser vars värld tycks krympa omkring dem.

Sequoian, mer känd som Redwoodträd, sträcker sig sextio, sjuttio, åttio meter upp i luften. Vinden tar tag i dess kronor och vaggar dem, fram och tillbaka. De är bland de största träden i världen, en cypressväxt som når högre än de flesta andra. Deras enorma volym har gjort dem till föremål för skövling. 3 000 år brutna ett, i sammanhanget, ögonblick senare.
     Av en slump träffas den uppvaknade Olivia och den numer rotlöse Nicholas. Hennes kall, trädens röster, tar dem till Mimas, en sequoia döpt efter jätten som i en berättelse ur den grekiska mytologin dödas av Hefaistos, eldens och hantverkets gud. De ska ockupera det skövlingshotade trädet i ett par veckor innan de blir avlösta men får stanna där ett år. För miljörörelsen blir de hjältar, men deras aktivism och idealism står sig slätt mot skogsföretagens ekonomiska muskler och juridiska fördelar. Företagens rättigheter trumfar trädens.
     Olivia, Nicholas och deras meningsfränder väljer då en annan väg. Under parollen ”Control kills, connection heals” börjar de helt sonika att bränna ner företagens anläggningar. Fakta har aldrig fått någon att ändra sig, det krävs en bra historia, slår de fast. Bränderna. Överlevarna från trädtoppen. Det är bra historier, men en räd slutar fatalt och de blir inte bara pyromaner, de blir även vållande till annans död.
     Träden är någon annan, men ingen tycks vålla deras död i juridisk bemärkelse.

Tachigali versicolor är ett träd i familjen ärtväxter och återfinns huvudsakligen i Centralamerika och västra Colombia. En gång under dess livstid blommar små, gula blommor och kort därefter dör trädet. Utrymmet bland trädkronorna lämnas åt frön som ska gro och växa, stammen ger mat och husrum till ett otal viktiga mikroorganismer. Dess liv och död har givit den namnet ”The Suicide Tree” – Självmordsträdet.
     Forskaren Patricia Westford får upprättelse, många år och bedrövelser senare, och bjuds in till en konferens för att berätta hur träden kan rädda världen. Kan de? Patricia tvekar inför frågan, bävar för att ställa sig i strålkastarljuset, men så finner hon svaret. Framför ett fullsatt auditorium berättar hon om trädet, Tachigali versicolor, som dör för sina efterkommande, men som också är ett mycket potent gift. Kanske måste mänskligheten dö för att övriga växt- och djurriket ska få leva?
     Powers symbolik är stark, emellanåt övertydlig, men The Overstory är en roman av episka mått och försöker göra en bra berättelse av argument och samlade forskarrön. Alla huvudpersonerna positionerar sig olika kring en komplex fråga, hur människorna ska kunna leva bland andra levande ting. Aktivism eller ekoterrorism, bevarandeprojekt eller juridik. Alla är de ändå ense: det kan inte fortsätta så här.
     ”Den mest fantastiska produkten efter fyra miljarder år av liv behöver hjälp.” Orden är ett återkommande mantra och ska förstås som att det är träden som är utsatta. Men är det verkligen så?

På Fulufjället i Dalarna står Old Tjikko, en gran vars rötter har åldersbestämts till 9 550 år. Äldsta man funnit i världen. Rötterna har dött och växt på nytt, men dess gener har bestått och sett vintrar komma och gå. Det är inte omöjligt att trädkloner som Old Tjikko kommer att finnas kvar långt efter att vi människor försvunnit.

Hanna Alvage, Elin Lilleman Eriksson & Saga Gärde (red.) — Nyliberal Ordlista

Hanna Alvage, Elin Lilleman Eriksson & Bokförlaget Atlas 2018 (2018)


För lite sedan konstaterade jag att ord betyder saker (”Om orden jag glömt, 2018-06-15). Knappast en revolutionerande utsaga, men det tål att påminnas om ibland. Då var reflektionen personlig, när jag läser Nyliberal ordlista är den politisk.
     Vad är det för något jag läst? En ordlista? Ett manifest? Poesi? Ja, detta och mycket mer.
     Stommen är ordlistan, definitioner av ord som uppfunnits, omförhandlats eller skiftat i betydelse under det nyliberala paradigmet, ibland med utförliga beskrivningar av dess tillkomst och användning. Många av dem tycks ha blivit självklarheter trots att det inte finns någon inneboende egenskap i språket som gör betydelser huggna i sten. Så kraftfull är omvärderingen som skett de senaste tjugo till trettio åren. På så sätt är ordlistan väldigt belysande och för oss som önskar något annat lite av en förteckning över ord att vara vaksam på.
     Vissa av orden skänks dessutom extra utrymme då poeter, dramatiker och forskare får ge sin fria association kring ordet. Athena Farrokhzad skriver drabbande dikt om ”ankarbarn”, Mara Lee bidrar med en akademisk essä om ”utanförskap” i förhållande till andra konstruerade ord med liknande användning och Aase Berg dekonstruerar ”vi” i en krönika om snedvriden kollektivisering. Alla bidrar de med perspektiv, både utropstecken och frågetecken.
     Jag gillar det jag läser, det är rappt, tydligt och angeläget, men jag inser att Nyliberal ordlista huvudsakligen är en predikan för de redan frälsta. Jag har svårt att se någon som inte är särskilt insatt ta upp den varningsgula boken, vilket kanske inte heller varit poängen. Här får väl ändå omfattningen, de dryga 70 termerna, ses som den främsta förtjänsten. Kan vi gemensamt om inte bannlysa så åtminstone problematisera orden i boken har mycket vunnits.