Lotta Olsson — Den mörka stigen

Lotta Olsson
36 s. Albert Bonniers förlag 2003 (2003)


Många av världslitteraturens stora författare har skrivit sonetter: Petrarca, Shakespeare, Milton. Det är en klassisk form av poesi vars karaktäristiska 14 rader är lätt att känna igen, men numer svår att hitta. I Den mörka stigen av multiförfattaren Lotta Olsson (f. 1973) dras formen till sin spets när myten om Orfeus och Eurydike återberättas och återigen görs relevant i form av en sonettkrans (vilket innebär att det är först fjorton sonetter där sista raden i en sonett är första raden i nästkommande och som avslutas av en femtonde bestående av den första raden i de fjorton tidigare).
     Nå, myten om Orfeus och Eurydike tillhör mina favoriter. Ni känner säkert till den. De tu har precis gift sig när Eurydike blir biten av en orm och dör. Orfeus bestämmer sig i sin sorg att bege sig till dödsriket för att hämta hem henne och tack vare sin skönsång och lyrspel blir hans önskan beviljad, under ett villkor. Eurydike får följa efter Orfeus upp till jordelivet men om han vänder sig om för att se så att hon verkligen är där innan de nått ytan blir hon kvar i underjorden för alltid. Det är på den vandringen vi får följa Orfeus i Den mörka stigen.
     Olsson vårdar myten ömt när hon diskuterar framförallt författandets förutsättningar som talar direkt till mig där jag står nu. Orfeus funderar mycket på sin vandring, på vem han är och den situation han befinner sig i. Kärleken tvingar honom, en blek och stum, att i ovisshet vandra genom mörkret. För honom finns bara en publik, Eurydike, men den skulle kunna vara större. Han vet inte. Allt han önskar är att höra ett rop, ett skratt, vad som helst som skänkte honom trygghet i att hon fanns där. En författare som önskar sig en publik, kanske? Eller en som har publik, men som törstar efter reaktion.
     Olssons språk är oerhört rikt och Orfeus vånda riktigt brinner genom sidorna. Trots att myten är känd, utgången skriven, lyckas hon behålla en nerv från första stavelse till sista punkt. I sonettkransens form blir dessutom upplösningen en överraskning och en fantastisk final, trots att varje redan lästs tidigare och Orfeus varje gång slutligen vänder sig om och förlorar sin käresta för alltid.
     Den mörka stigen är, utan överdrift, ett mästerverk. Olsson tar en omodern form och en väldokumenterad myt och fullständigt briljerar i fråga om relevans och språklig finess. Den mörka stigen talar till mig både intellektuellt och känslomässigt som få andra texter jag läst, och placerar sig absolut bland de bästa.

Om en ny generations efter katastrofen-romaner

Var tid färgar sin litteratur, det gäller i allra högsta grad berättelser om tiden efter katastrofen. Det här är en spaning om vad nya skildringar av framtiden ser ut att handla om.

Kärnvapenkrig, miljöförstöring, faran med otyglad teknik och totalitära styren har alla varit (och är väl till viss del fortfarande) teman för litteratur om framtiden som syftar till att beskriva vad som hänt efter en katastrof. Tonvikten, som jag förstår den, har legat på varningen, fingret i vinden som känner av varthän det barkar. Ja, strunta i att förstöra miljön så slipper vi leva i små klansamhällen och äta sedan länge utgångna bönor på burk.
     De har också innehållit en dos nostalgi. Litteraturen har på något sätt varit ett alibi för att säga ”det var bättre förr”. Nostalgi brukar i allmänhet ses som en svaghet i romaner, men har ändå varit en del av genren. I The road av Cormac McCarthy är det längtan efter ett förlorat familjeliv, i The Hunger Games kommer den i form av en revolution.
     I min läsning av tre relativt nya efter katastrofen-romaner ser jag något annat. Emily St. John Mandels (f. 1979) Station Eleven (2014), Edan Lepuckis (f. 1981) California (2014) och Emmi Itärantas (f. 1979) Memory of Water (2012) beskriver livet som självklarheter, i mångt och mycket personliga. Det finns ingen poäng att längta bort.
     I Station Eleven drabbas människorna av ett virus som slår ut det mesta i sin väg, människor såväl som struktur. Kirsten Reymonde är bara åtta år när katastrofen inträffar men överlever och anpassar sig till det nya livet där hon kommer att resa runt med ett teatersällskap och spelar upp Shakespearepjäser. Det går att leva så, det måste gå, för, som Seven of Nine i Star Trek Voyager (1995—2001) formulerar det: ”Survival is insufficient.”
     California handlar om Frida och Cal som tröttnade på förfallet i hemstaden och flyttade ut i skogen varpå civilisationen vittrade samman omkring dem och ersattes av enstöringar som de unga älskande och mer eller mindre slutna enklaver. De fiskar, jagar och lever för varandra och var dag. Det fungerar dessutom ganska bra tills Frida blir gravid och börjar fundera kring liv och överlevnad ur ett nytt perspektiv. Hennes tankar drar dem till den närliggande befästningen.
     I Memory of Water är färskvattnet mer eller mindre slut och militärregimen ransonerar det hårt och allt icke-kontrollerat vatten är förbjudet. Mitt i detta fruktansvärda men förhållandevis ordnade samhälle finns den unga Noria Kaito, dotter till en så kallad temästare, en cermoniell titel som kräver att fina gäster ska serveras fint te, vilket förstås är svårt utan bra vatten. I all hemlighet har hennes familj tillgång till en källa inne i en grotta i närheten av deras hus och denna börjar militären få nys om. Samtidigt upptäcker Noria tecken på att det kan finnas mer vatten i ”The Lost Lands”.
     ”Survival is insufficient.”
     Överlevnad är inte nog.
     För alla tre böckerna skulle det kunnat vara en undertitel och det är här jag ser ett brott mot tidigare ordning. I de tre romanerna behandlas katastrofen som oundviklig och överlevnad som ett otillräckligt liv. Kristen skulle kunnat ta hand om sig, Frida och Cal skulle kunnat bo kvar i skogsskjulet och Noria skulle kunnat bli temästare som sin far. Frågan är: Vad säger det om samtiden?
     Alla tre författarna är födda strax innan eller precis i början på den generation som skulle komma att kallas ”Millennials” eller ”Generation Y” som det kallas på svenska. För dem (oss) har datorer och internet varit en mer eller mindre integrerad del av uppväxten. Samtidigt som världen kanske är större och närmare än den någonsin varit har den ekonomiska och sociala utvecklingen skapat en distans mellan ”Generation Y” och framtiden. Mycket tyder på att ”Generation Y” är den första generationen på länge att få det sämre ställt än sina föräldrar, samtidigt som de fått ärva problem som tidigare generationer inte bara skapat — som miljöförstöring, ekonomiska jätteklyftor, pånyttfödd fascism, urspårade bostadsmarknader, arbetslöshet — utan dessutom verkar negligera. Det är svårare att flytta hemifrån, svårare att få ett riktigt jobb, svårare att under någorlunda ordnade former skaffa en familj samtidigt som världen, om man inte när en god portion hopp, ser ut att gå under på ett eller annat sätt.
     Det är det här jag tycker mig ana att författarna vill bearbeta genom sina romaner och då framförallt huvudpersonernas plats i dem. Det är, som jag ser det, solklara ”millenials” som det handlar om, antingen genom deras faktiska förhållanden som i fallet för Cal och Frida, eller genom den plats de befinner sig på. Deras omvärld är ärvd utan egentligt hopp om bättring, men de är där och gör det bästa de kan av situationen. De försöker att leva, inte bara överleva, och därför gör de vad de personligen ser som det enda rimliga.
     Med jämna mellanrum kommer sensationella rubriker om att Generation Y tar död på olika produkter, traditioner eller livsstilar. De äter mindre kött, dricker mindre alkohol, konsumerar mindre förbrukningsvaror, förflyttar sig inte med fossila bränslen, et cetera, et cetera. Beroende lite på vad de tar död på finns det två förklaringar: dels att de helt enkelt inte har råd, dels — och det här är viktigare för just den här texten — trots den hopplösa situationen de befinner sig i gör de medvetna val för att motverka de ärvda problemen.
     När Cal och Fridas hemstad i California så sakteliga rör sig mot ett socialt och ekonomiskt kaos väljer de att lämna det bakom sig. De har ännu möjlighet, kanske tack vare privilegiet att komma från någorlunda ordnade förhållande, och tar saken i egna händer. När militären drar allt närmare in på knuten söker Noira efter en lösning som om inte räddar världen så åtminstone hennes samvete.
     Och Kristen, hon var på randen till barbariet men lyckades välja att, som ett ljus i mörkret, agera påminnelse om att mänskligheten är mycket mer än så. Kristens teatersällskap agerar bortom all nyliberal logik (om man nu kan prata om en sådan, varken innan eller efter katastrofen) när berättelsen om den starkes rätt måste vägas upp av … varför inte Shakespeare?
     Station Eleven, California och Memory of Water är stickprov i en genre som ständigt är aktuell, just för att dess ramar hela tiden förhandlas av samtiden. I Maja Lundes Binas historia (2015) syns samma tendens i den framtidsvision hon målar upp. Tao lever under enormt förtryck och det personliga — att utbilda sitt barn trots hopplösheten, att göra det mesta av den enda lediga dagen — är det viktiga. Jean Heglands Into the Forest (1996) är visserligen tidigare, men kan ses som en andlig föregångare till dessa.
     Jag förutspår att efter katastrofen-romanerna med dessa teman och det här anslaget kommer bli vanligare framöver. Det verkar, helt enkelt, som att det inte finns något val.

Paterson

Regi & manus: Jim Jarmusch
118 minuter. 2016


Jag recenserar inte särskilt många filmer, det blir några per år kanske, även om jag ser fler än så. Urvalet är ganska enkelt (om än helt godtyckligt): de ska vara oväntade och de ska vara bra. En sådan film är Paterson som skrivits och regisserats av Jim Jarmusch (f. 1953) och där huvudrollen spelas av Adam Driver (f. 1983) som annars främst känns igen från Girls (2012—2017) och nya Star Wars-filmerna där han spelar den emotionellt labile skurken Kylo Ren.
     I dramat Paterson spelar Driver chauffören Paterson som kör buss mellan husen där litterära giganter som William Carlos Williams och Allen Ginsberg gått. Paterson själv är poet, eller … han skriver dikter främst för sin egen skull, i sin alltid medsläpade anteckningsbok. Inga kopior finns och ingen får läsa dem, trots flickvännens (spelad av Golshifteh Farahani (f. 1983)) påtryckningar. Filmen behandlar en vecka i Patersons liv.
     Och särskilt mycket händer inte i Patersons vecka. Dagarna liknar varandra; han vaknar, går till jobbet, kommer hem, går ut med hunden, går till puben, går och lägger sig. När tillfälle ges skriver han. Han träffar ungefär samma människor varje dag och livet rullar på. Han verkar inte vara särskilt lik sin flickvän men de kommer överens och mår fint. Är man ute efter ett yvigt drama är Paterson helt enkelt fel film.
     Är det istället en lågmäld och välspelad berättelse med precis dialog och poetisk finess man vill ha kommer Paterson att passa mycket bättre. Vissa samtal är rent briljanta och oerhört Jarmuschska. Till mångt och mycket liknar Paterson novellfilmerna Jarmusch gjort tidigare, exempelvis Coffee and Cigarettes (2003), bortsett från att det i det här fallet är en långfilm. Men det är de i princip patenterade klippen och samma småabsurda humor i kombination med en helt frånvarande ängslan om att verka pretentiös. Jag tycker det i sig är befriande och att Paterson var en mycket sevärd film.