Graeme Simsion — The Rosie Effect

Graeme Simsion
418 s. Penguin Books 2015 (2014)


En kollega beskrev The Rosie Effect som en bok om Sheldon Cooper från The Big Bang Theory (2007—) som väntar barn. En oerhört träffande beskrivning av Graeme Simsions (f. 1956) andra bok om den välorganiserade men socialt osynkade genetikprofessorn Don Stillman.
     I den första The Rosie Project (2012), vilken jag inte läst1, hittar han sin fru Rosie. I den andra får han hantera en av de möjliga konsekvenser ett stabilt förhållande kan innebära, nämligen tillökning. Don tycker om listor, diagram och ordning, men har betydligt svårare med sociala koder och känslor, så när Don, oväntat, får nyheten om att de väntar barn sätter det igång en process hos honom som både innebär att hitta lösningar på en hoper problem som inte fanns tidigare, och hantera att andra förväntningar helt plötsligt finns på honom. Hela boken bygger sedan på att han inte hanterar det här särskilt bra.
     The Rosie Effect är skriven i första person och således får man som läsare första parkett in i Dons medvetande. Kommentarerna kring vad som är socialt acceptabelt eller rimligt är stundtals träffsäkra och jag kan känna igen en del av det i min egen obekvämdhet, samtidigt är problemen han försätter sig i, lösningarna han konstruerar och hans allmänna vilsenhet i relationer till andra människor på gränsen till lyteskomik. Det skaver på samma sätt som jag tycker att The Big Bang Theory emellanåt skaver. Samtidigt finns det stunder i boken där värme och medkännande är starkast och då är det svårare att lägga ifrån sig boken.
     Det kvarvarande känslan är därför att boken i första hand var för lång. Över drygt 400 sidor blir situationerna för skruvade, det blir för långt mellan de fina tillfällena och det blir för rörigt i berättelsen. Grovt uppskattat: det är åtminstone en viktig person och ett sidospår för mycket för att hålla ihop en annars ganska kul idé. Hade jag inte läst den för en bokcirkel hade jag nog slutat läsa efter halva.

Show 1 footnote

  1. Det bör väl tilläggas att jag förstås inte kan veta vad jag missat genom att inte läsa första biten, men tillräckligt mycket presenteras och etableras i andra delen att det gick bra att börja läsa där. Frågan är snarare hur mycket som känns som upprepning om man började från början.

Ursula Scavenius — Fjädrar

Ursula Scavenius, i översättning av Henrik Petersen
87 s. Modernista 2017 (2015)


Danska Ursula Scavenius (f. 1981) hyllades unisont när hennes debut Fjädrar (dansk originaltitel: Fjer) släpptes 2015. Alldeles nyligen kom den i svensk översättning och vad jag kan se förtjänar den att höjas, hyllas och läsas.
     Fjädrar är en kort och egensinnig bok, snarast en förlustens och smärtans triptyk där tre skilda berättelser enas i en litterär riktning. I första delen förflyttas vi till Sofia, Bulgarien, där den sköre Alexander försöker förstå och hjälpa andra mycket skörare än han själv. I andra delen förenas Sabina och Anker i ett fågelreservat under dubbla månar, i ett försök att komma undan översvämningar tycks de översvämmas av varandra. I sista delen förlorar det manliga jaget sin fru Iris, försöker finna en relation till deras son Anton och nöjer sig med Lola. Och det här, det här är den bokstavliga beskrivningen. Under ytan härjar så mycket mer.
     Någonstans beskrevs Fjädrar som berättelser som hämtats från det yrvakna ögonblicket på morgonen då drömmarna ska skakas av. På något sätt stämmer det väldigt väl. Berättelserna är i all sin poetiska kraft på samma gång köttsliga i sin realism och omöjliga i sin surrealism. De tre delarna är tyngda av undergång och det letar sig ut ur sidorna och in i läsaren. Den har en del gemensamt med Max Porters sorgeskrift Grief is the Thing with Feathers (2015)1, men där den blir personlig blir Fjädrar ett känslospel med viss distans, likt den undflyende drömmen.
     Fjädrar är en kort och unik skrift som likt få andra böcker balanserar det verkligt nära med det undflyende. Välskriven och tät med många klor som griper tag i en.

Show 1 footnote

  1. Fjädrarna i de båda böckerna är både bildliga och bokstavliga. Porter använder fågeln som ett, om än obehagligt, totemdjur, medan Scavenius låter fjädrarna, med samma mått av obehag, vila som ett täcka över några av personerna i texten.

Art Spiegelman — The Complete Maus

Art Spiegelman
296 s. Penguin Books 2003 (1980–91)


Jag började läsa om Maus för att den på något sätt kändes aktuell igen. Art Spiegelmans (f. 1948) tecknade berättelse om hans fars liv innan och under andra världskriget ger en glasklar inblick i ett samhälle som var någorlunda öppet för att sedan bli helt totalitärt. Sedan jag läste klart den denna andra gång har nazister hunnit demonstrera utan tillstånd medan de som ska upprätthålla ordningen handfallna tittar på. Det förstärker bara känslan av dess vikt.
     Över de knappa 300 sidorna som gavs ut första gången mellan 1980 och 1991 berättas två historier. Dels berättelsen om upphovspersonens pappa Vladek och hur han som polsk jude fick uppleva helveten upp på helveten. Hans företag togs ifrån honom, hans vänner och familj, hans frihet, allt eftersom nazisterna drog åt snaran kring judarna. Sakta, sakta knuffades han via ghetton och gömställen till Auschwitz, vilket han bland få andra överlevde.
     Vladeks berättelse ramas in av bokens tillkomsttid där upphovspersonen inte bara intervjuar sin far, men också tvingas förhålla sig till mammans självmord, pappans bitterhet, snålhet och självupptagenhet, egenskaper som inte förmildras av att han är en förintelseöverlevare, men som snarare spär på sonens dåliga samvete.
     Dessa två berättelser vävs samman sömlöst och helheten blir kraftfull. Det är inte fråga om en stridsskrift mot nazism, men den berättar historien om det som varit och vilka spår det satt. Den ställer frågor om ondska, överlevnadens pris och förtryckets tillblivelse på ett sätt som få andra verk jag läst på samma tema klarar av.
     Att Maus är en tecknad serie, där judarna är möss, tyskarna katter, polackerna grisar, är på samma gång ett snudd på övertydligt grepp och den distans som krävs för att överhuvudtaget orka förstå vad förintelsen var. De svartvita bilderna rymmer all den smarta och alla de nyanser som detta mänsklighetens haveri innehåller och serien är mycket välförtjänt både hyllad och prisbelönad, bland annat tilldelades den Pulitzerpriset 1992. Med böcker som Maus i färskt minne är det obegripligt att nazismen återigen tycks leta sig in från ideologiernas avskrädeshög och få fäste såväl i Europa som i USA så här 70 år efter det som skulle tagit död på den en gång för alla. För alla oss som inte accepterar detta tjänar Maus som ytterligare en varning.