One Can Have Her

Produkt: One Can Have Her
Produktlinje: One Can Have Her
Författare: Jonas Ferry
Omfång och format: 56 sidor, PDF
ISBN: Saknas
Cirkapris: $10

One Can Have Her är ett litet och lättspelat spel som ska spelas som en noir-film – i svartvitt med stereotypa karaktärer.

Varje rollperson har fem (sex beroende på hur man räknar) variablar, namn, arketyp, ett brott och vem som utsatts för det, relation till berättelsens femme fatale och mål med livet. För varje del finns det en lista med ett tiotal valbara alternativ vilka man ska välja ifrån. Det kan kännas ovant att ha en så pass styrd rollpersonsgenerering, men jag tror att det kan vara bra att begränsas lite för att öka kreativiteten. Om inte annat är det en bra omväxling.

När alla rollpersoner är färdiga (vilket inte bör ta så fasligt lång tid) börjar man spela och i One Can Have Her är spelet uppdelat i scener. Förutsättningarna för scenen, vilka som är med, var den utspelar sig och vad konflikten är, bestäms i förväg, men givetvis inte utgången. Detta för att minimera de ointressanta sakerna som spelas (det är sällan ointressanta scener i filmer). Flera rollpersoner kan vara med samtidigt men det är inte säkert att det är varken nödvändigt eller önskvärt. När en konflikt uppstår använder spelaren de sju spelkort hon fick i början, med dessa ska konfliktens deltagare trumfa varandra. Exempelvis, om jag spelar en trea måste du spela en fyra eller högre för att fortsätta konflikten, om jag spelar två femmor måste du spela minst två sexor eller högre. Dessutom finns det specialfall med de klädda korten och essen. När alla spelares kort är slut kan berättelsen vara slut och då är det dags för att tjalla.

Alla rollpersoner har som sagt ett brott och ett brottsoffer och alla rollpersonerna vet om allting om alla de andra. Det ultimata målet är att ensam få femme fatalen (därav titeln One Can Have Her) och då gäller det att sätta dit de andra så att de är ur vägen. Hela systemet är väldigt fiffigt, men tjallningen är lite knepig. Beroende på om man får tjalla på flera eller om man bara får tjalla på en (vilket inte tror, men jag inte hittar utskrivet någonstans) varje tjallningsfas kan slutet på spelet bli väldigt varierande. Får man tjalla på flera antar jag att man bara tjänar på att tjalla på alla, får man tjalla på en blir det mind games så det stänker om det. Det senare är väldigt tilltalande.

I One Can Have Her finns det gott om tips och förklaringar till hur film noir-genren fungerar vilket är väldigt nödvändigt och väldigt bra. En rad filmtips finns i slutet vilka jag alla blev sugen på att titta på.

Utseendet är väl inte det tjusigaste direkt. I ett så pass bra spel som One Can Have Her är det förstås lätt att släta över estetiska nackdelar. Jag tänkte i vilket fall ta upp att bilderna är snygga och passar spelet (Tobias Radesäter som gjort Supergänget står för bilderna även här), däremot är layouten nästan så att jag stör mig på den. Den är ganska sparsam, men rubrikerna är inte snygga alls. Tyvärr.

One Can Have Her är verkligen ett bra rollspel som passar perfekt för enkla enkvällsspel. Jonas Ferry har verkligen lyckats fånga genren och det som är viktigt när man spelar den här typen av rollspel. Jag ser verkligen fram emot en tryckt version av spelet.

(One Can Have Her köps enklast via via One Can Have Her-sidan på Jonas blogg)

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

3 Comments

  1. ”Beroende på om man får tjalla på flera eller om man bara får tjalla på en (vilket inte tror, men jag inte hittar utskrivet någonstans) varje tjallningsfas kan slutet på spelet bli väldigt varierande.”

    Man får tjalla på hur många man vill vid varje tjallning. Det gör att man ofta får det klassiska noir-slutet att alla dör eller hamnar i fängelse. Om man bara fick tjalla på en person säger min intuition att det ”mediokra” slutet skulle vara vanligast, att flera tjallar på samma person, men att flera också kommer undan.

    Å andra sidan skulle det vara spännande att testa enkel-tjallningen. Som spelare skulle man vara tvungen att gissa vem som är ovän med vem, och sedan tjalla på någon av de andra, om man nu vill det. Det vore intressant att se hur spelet skulle bli då.

    ”… däremot är layouten nästan så att jag stör mig på den. Den är ganska sparsam, men rubrikerna är inte snygga alls. Tyvärr.”

    Skulle du kunna vidareutveckla? Layouten är ännu inte huggen i sten, och jag kan komma att ändra den till den tryckta versionen. Om du förklarar vad det är du inte gillar så ska jag kolla om jag kan göra något åt det.

    – Jonas

  2. Okej, det är alltså meningen att alla ska misslyckas? Det kan jag förstås köpa utan vidare och då funkar det förmodligen väldigt bra.

    Och layouten, överlag är den ju rätt enkel men jag gillar inte riktigt rubriktypsnittet (Vad kan det vara? Någon Courier-variant?) och att det inte är samma typsnitt till mellanrubrikerna. Skulle de vara samma skulle det vara en klar förbättring, men jag tror att något typsnitt som inte ser så ”digitalt” ut som Courier ändå gör skulle fungera bättre. Det borde vimla av skrivmaskinstypsnitt. Kanske skulle rubrikerna behöva en något större grad och lite större avstånd mellan rubriken och brödtexten. Rubrikerna på listorna har ju en rads mellanrum vilket å andra sidan känns för mycket. Sen skulle ju inte jag använda Times New Roman (vilket brödtexten ser ut att vara) eftersom den känns långt ifrån klockren i något sammanhang. Nåja, det är några tankar om layouten, men jag är bara en dålig typografiamatör så ta det med en nypa salt. :)

  3. Hej Martin,

    Det är inte så att rollpersonerna måste misslyckas, men jag vill att det vanligaste slutet ska vara att folk dör eller hamnar i fängelse. I noir straffas, som du vet, alltid den som syndat på något sätt. Däremot ska det finnas en möjlighet för alla att nå sitt livsmål (svårt), eller dra sig undan med livet i behåll och en blek framtid framför sig.

    När det gäller layouten använder jag Another Typewriter som skrivmaskintypsnitt och Garamond som brödtext. En begränsning jag har satt på mig själv är att jag vill att all användning av skrivmaskinfonten ska vara av samma storlek (förutom titelsidan), så att man faktiskt skulle kunna skriva det på maskin. Jag vill inte ha rubriknivåer i 14, 16 och 18 punkter.

    Ursprungligen löste jag det genom att låta rubriknivå ett (kapitel) vara högerjusterad, rubriknivå två (rubrik) vara centrerad och rubriknivå tre (underrubrik) vara vänsterjusterad. Jag använde Another Typewriter till alla tre nivåer, men skillnaden mellan nivå två och tre blev för liten. Det var inte lätt att med en snabb blick se vilken rubriknivå man var på.

    En lösning skulle vara att skriva rubriknivå två med versaler och understrykning, men det är inte jättesnyggt. Jag har laborerat med det.

    Jag har fått förslag från annat håll att byta skrivmaskinfont till exempelvis Adler. Problemet är att den är för smutsig och, tycker jag, därför svårläst. Jag gillar att Another Typewriter har små imperfektioner, men fortfarande är fullt läsbar.

    Men jag tackar för kommentarerna! Jag har mixtrat med avstånden före och efter rubrikerna nu, rättat en del fel och lagt till förtydligande kommentarer på några ställen. Du kan ladda ner version 4 om du vill.

    Jag snackade med Tobias idag, som gärna spelleder One Can Have Her torsdagen 23/8 om du är intresserad. Kolla gärna med övriga spelgruppen!

    – Jonas

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!