Om varför det är så tyst

Det har väl knappast undgått någon av er som besöker min blogg ofta att det inte hänt så mycket på senaste tiden. Jag skrev ett kort inlägg om hur man ska hantera recensioner av sådant jag redan recenserat, men följde inte upp det och sedan dess har det inte skrivits något mer. Det var tio dagar sedan.

Kontrasten mot hur det var när jag skrev ett inlägg per dag känns rätt stor, åtminstone för mig. Då, när jag efter 343 dagar, inte skrev något inlägg berodde det på att jag kände att jag testat att vara effektiv – jag kunde om jag ville, men ville helt inte längre. Idag är läget liknande, men ändå annorlunda. Jag läser mycket, funderar mycket och har väl, åtminstone i teorin, en hel del saker jag skulle kunna skriva om och intresserar mig i allmänhet för det jag alltid intresserat mig för. Jag har ett halvdussin böcker, ett par filmer och några artiklar som bara väntar på att bli skrivna och skrivna om. Poängen är lite att jag inte har lust och i det här fallet så finns det ingen poäng med att tvinga mig till det.

Vad beror det här på då? Jag kan se många anledningar och sannolikt är det en kombination av alla.

Jag har gjort det här länge. 28 februari fyllde min blogg 5 år och jag valde att inte uppmärksamma det. Möjligen var det en fingervisning för det som skulle komma, men det förstod jag naturligtvis inte det. Hur som helst känns det ganska naturligt att engagemanget går i vågor och att jag efter ganska lång tid känner att jag inte vill och behöver skriva något. Det kommer säkert tippa tillbaka och jag kommer ju givetvis fortsätta skriva så fort jag känner att jag har lust (det kanske till och med räcker med att jag skriver det här inlägget för att få igång lusten igen).

Samtidigt upplever jag att responsen avtagit. Att ha många läsare är naturligtvis inte allt, men faktum är att antalet besökare på min blogg har halverats på ett halvår och kommentarerna är färre. Delvis tror jag att det är Facebooks fel. Vid varje ny artikel skickas den till Facebook och många läser och kommenterar där istället för här, vilket jag personligen är lite kluven till. Jag skulle hellre se att det skedde här. Å andra sidan tror jag mina texter får mer spridning via Facebook. Man får ta det onda med det goda, som det så fint heter.

Innebär det här att jag inte skriver alls? Inte då, tvärtom – men när jag skriver så skriver jag på andra, större projekt, vilket jag tror är bra. Jag skulle behöva känna att jag lyckas och blir färdig med något för som det är nu är jag bara en halvfärdig röra.

Vilket leder till den stora anledningen, det stora avslöjandet (som bara genom att benämnas så har förseglat sitt öde som antiklimaktiskt), är att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, var jag är på väg och har fastnat i ett mönster jag måste försöka bryta. Jag krisar, helt enkelt. Det här året har hittills bjudit på överraskningar åt alla möjliga håll, inte bara positiva sådana, så det är nog naturligt att jag börjar omvärdera min situation i grunden. Det har inte som naturlig följd att jag slutar blogga, kanske borde det varit tvärtom – det är ju knappast kontroversiellt att blogga om sig själv. Det är bara det att jag har lite svårt för det, jag drar mig för att gå in på djupet såhär (jag har lekt med tanken att starta en anonym blogg och bara bjuda in några få utvalda för att få skriva av mig och för att få råd, till exempel) trots att jag är ganska säker på att det skulle kunna bli rätt intressanta texter. Det går väldigt bra att analysera sig själv och sin situation, har jag upptäckt. Hur som helst, det förändrade fokuset för mig om vad som är viktigt – eller hur man nu ska uttrycka det – gör att jag helt enkelt inte bryr mig särskilt mycket att uttrycka vad jag tycker om, säg Vladimir Nabokovs Pnin som torde ligga snarast till hands att recensera.

Så, om framtiden… Jag vet inte. Jag tycker om min blogg, tycker om att skriva och älskar att kommentera de böcker jag läser och så. Det finns ingen risk att jag lägger ner helt, med andra ord. Men kanske får ni vänja er vid att det blir längre uppehåll, kanske får jag för mig att börja skriva om mina självanalyser och om hur jag krisar eller kanske mer att skriva om att skriva. Jag vet inte och har ni förslag är jag naturligtvis idel öra. Så som det är nu kände jag mest att jag behövde skriva något kort om varför det är så tyst.

5 Comments

  1. Om man som jag läser via RRS-flöden så gör det inget om det blir längre avstånd mellan inläggen. Dock har läsandet via RSS också inneburit färre besök här.

    Jag känner igen problematiken. Sedan jag hamnade på Piratpartiets Live-sida (http://live.piratpartiet.se/) har besöken på min blogg halverats. Men det är nog inte lika många som känner att de måste prenumerera på just mitt flöde, om de regelbundet bevakar Live-sidan. Som du säger: Mer spridning – färre läsare och besökare på bloggen.

    (Antalet kommentarer för mig har dock inte minskat, snarare ökat…)

    1. RSS har av flera anledningar flugit lite utanför min radar. Dels har jag själv aldrig använt RSS-läsare, dels har det aldrig gått att få en överskådlig bild, de som kommenterar måste ju hit i alla fall och de som inte gör det syns inte i min statistik, alls.

      Anledningar till att Facebook ger färre kommentarer här är naturligtvis för att de kommentarerna fastnar på Facebook istället. Det är inte nödvändigtvis ett problem, men jag tycker det är lite trist att behöva föra diskussionerna på två ställen (i näst bästa fall) eller bara på Facebook (i näst värsta fall).

  2. Det är inget konstigt om du krisar, det här är året då allt händer och frågetecknen är många! Själv är jag också i en fas då jag omvärderar mig själv, vad jag håller på med, var jag ska ta vägen och om jag kan hålla min tilltro till mig själv och mina färdigheter uppe.
    Nu börjar hitta tillbaka till mig själv igen och min starka övertygelse om att allt löser sig, samt att vill man ha något så får man fixa det själv. Det handlar bara om tålamod och att aldrig tappa tron på vem man är (även när man står där en måndagmorgon och sinneslött stirrar sig själv i spegeln).
    En dag kommer du sitta med facit i hand för hur det gick, och då kommer du tänka ”att inte hade jag behövt oroa mig, se bara hur bra det blev i slutändan”.
    Bara för att man inte ser vägen betyder det inte att det inte finns en.

    Peace out och låt magkänslan styra dig!

    1. Nej, precis, och jag skriver längre om det i mitt andra inlägg: Om då och nu och sen. Där förklaras det lite mer vad det är som rör sig i skallen på mig.

      Samtidigt har jag glädjen att berätta att jag faktiskt, redan, börjat ta tag i mig och göra något åt min situation. Jag rockar. :D

  3. Jag tänkte säga något om RSS-läsare och deras effekt på besöksstatistiken, men det var redan sagt. Annars har jag inte så mycket vettigt att säga, mer än att jag tycker att det är rätt att skriva när det känns roligt.

Kommentera