Om välgörenhet och symbolhandlingar i den digitala tidsåldern

Jag såg på på twitter hur en Lars Forssell (@LarsForssell) skrev ”Hur många läser Twitter? Jag skänker 1kr till #räddabarnen för varje retweet. Sätter ett tak vid 300:- om vi nu når dit?” (”retweet” innebär att man twittrar vidare något någon annan har skrivit) och tänkte att det är ju helt rätt! Twitter är ett forum där man genom sitt nätverk har möjligheten att göra skillnad. För Lars Forssell var idén ett experiment som resulterade i tusen retweets och 300 snabba kronor till Rädda barnen. Jag då? Om jag gör på samma sätt måste jag ju också kunna få tusen retweets? Eller trehundra åtminstone, jag har ju trots allt bara en tredjedel så många som följer mig som honom. Jag var tvungen att pröva.

En stor del av internet i allmänhet och twitter i synnerhet bygger på möjligheten att göra sin röst hörd. Det är ett fantastiskt verktyg och med några enkla klick, kanske en mening, kan du uttrycka din åsikt i fråga efter fråga. ”Pissigt med svälten på Afrikas horn”, ”mångkultur är bra”, ”jänkare är klantarslen som inte kan lösa sin ekonomiska kris” eller ”någon borde lösa den här klimatkrisen snart”. Ett klick och sen kan hela världen höra vad du tycker, eller?

Symbolhandlingar fyller en funktion genom att föra oss samman, uppmärksamma och göra opinionen mätbar. Även om det bara är ett klick om något man kanske är oinsatt i tror jag att de flesta skulle dra sig för att offentligt stå för något man inte på riktigt kände för. Det här är inget nytt fenomen: till namninsamlingar krävs en signatur (som du förmodligen oftast använder i väldigt viktiga sammanhang) och vid demonstrationer ska du visa dig på en offentlig plats. Internet är bara ytterligare ett forum för symbolhandlingar.

Jag lyckades inte skrapa ihop 300 retweets. Inte ens 100. När jag slutligen gav upp, mer än ett dygn efter mitt ursprungsinlägg var jag uppe i friska trettio. Trettio personer ville stå för samma sak som jag. Trettio friska kronor till Rädda barnen. Är det ett tecken på att jag har fel åsikt eller vill fel sak? (Jag valde medvetet bort Greenpeace för att det är en mer kontroversiell organisation.)

Internet och de sociala medierna är helt baserade på en ganska ojämlik fördelning av uppmärksamhet. Följs man inte av rätt personer är man stum. Det här är ett ganska uppenbart problem när man diskuterar twitter och sociala medier som verktyg för demokrati och när det kommer till välgörenhet spelar det ingen roll hur gott hjärta man har om inte rätt personer vet om det. Detsamma gäller Facebook, och – föga förvånande – övriga världen också. Nu kan det tyckas bittert att peka på den här bristen, men mitt twittrande såväl som mitt deltagande i verkligheten är fortfarande på experimentstadiet. Se det som bakgrund inför kommande poänger.

En av de vanligast förekommande kommentarerna rörande twitter-experimentet upplever jag var ”Ge 300 spänn direkt” med den outtalade fortsättningen ”din snåla jävel”. Den något nedsättande termen ”slacktivism” används för handlingen att med ett klick skriva på namninsamlingar, byta profilbild för att göra en poäng eller för att retweeta ett inlägg i stil med ”jag skänker en krona per retweet”. Att med små eller inga medel göra liten eller ingen uppenbar skillnad. Synen på slacktivism är inte särskilt konstig, ganska få revolutioner har skett genom att folk gjort små insatser. Friheten, om det nu är det de vunnit, i Egypten nyligen krävde att hundratusentals människor gick man ur huse i en demonstration av sällan skådat slag. Ändå sägs det att det var de sociala mediernas revolution (vilket säkerligen stämmer på sitt sätt). Problemet är att symbolhandlingar behövs. Alternativet till symbolhandlingarna är inte att göra saker med en gång eller i större skala, tyvärr. Alternativet är att inte göra något alls.

Många skulle nog poängtera att den typen av symbolhandlingar (med Earth Hour som ett av de främsta exemplen) skapar en illusion av att man gör nytta och den tillfredställelse man känner av att ha bidragit nog snarare är skadlig för sakfrågan. Vissa dagar håller jag med, andra inte. Återigen: alternativet är att inte göra något och symbolhandlingarna väcker inte alla till att gå vidare och göra större saker, men det väcker några för varje gång. Hade inte Lars Forssell tagit initiativet med sitt inlägg hade jag, helt ärligt, inte skänkt en spänn till Rädda barnen. Andra organisationer står på autogiro-listan, men inte Rädda barnen. Den här gången väckte symbolhandlingen mig.

Det intressanta med pengar är att dess värde är relativt. För vissa är 300 spänn en piss i havet, för andra är det betydligt mer. Då är det enkelt att tycka 300 kronor (som dessutom kräver 300 andra människors insats) är snålt och inte borde vara något problem att betala in. Den insats man gör mäts enbart i dess monetära värde och det är så samhället ser ut idag. Inget ”Keep the money, I want change” här inte.

Dock, mitt experiment och de trettio retweets jag fick motsvarande ungefär mina förväntningar givet att min röst på twitter är närmast stum (min trstrank som mäter hur viktiga twittrare är ligger stadigt på 0,00). Till er som faktiskt retweetade mitt stackars inlägg kan jag bara rikta ett stort tack. De 30 kronor dessa genererade fick bli en del av de 300 kronor jag redan från början hade för avsikt att skänka till Rädda barnen.

Underskatta inte symbolhandlingar. Överskatta inte de sociala medierna. Bidra efter förmåga till att göra världen till en bättre plats för alla.

Relaterat

1 Comment

Kommentera