Om två månader i Sydamerika

Pan-American Highway genom Nazcaöknen.

Flyktkonsten

För att ge sig ut på en tvåmånadersresa tillsammans med femtio främlingar behöver man något att fly ifrån. Vad det är spelar inte så stor roll. Det kan vara jobbet, vardagen, kölden, julen, familjen, ensamheten eller livet i största allmänhet. Det är ofint att fråga vad man flyr ifrån, så istället frågar man var de andra kommer ifrån, vad de jobbar med och om de rest med Rosa bussarna tidigare. Utifrån svaren kan man sedan väva ihop en anledning som förmodligen stämmer överens med det de skulle svarat om man frågat direkt.
     Konsten att fly är djupt rotad i många, mig inkluderat, även om jag har blivit mycket bättre på att låta bli på senare tid. Kanske är den här resan för mig en flyktens grand final. Sista personliga upproret innan allvaret.
Solnedgång och rosa buss på höglandet i Argentina.     Att jag skulle följa med på den här resan var inte alls uppenbart. En möjlighet på jobbet, välvilliga medarbetare och en förflugen fråga från någon jag då knappt kände och aldrig kunde ana att jag skulle fungera så bra tillsammans med. Idag känns det uppenbart att det var såhär det var tvunget att bli, men första gången jag fick frågan svarade jag något i stil med ”det vore coolt, men jag tror inte att jag kan”, men någon månad eller två senare var resan bokad. I det fallet var det kanske inte så mycket ”fly från” som ”fly tillsammans med”.
     Vi flydde tillsammans från kalla och hösttyngda Linköping i mitten av november, bara nio månader efter att vi träffades första gången. Vi skulle checka in på Arlanda vid fyra på morgonen. En timme sömn här, lite resfeberinsomnia, nattlig bilfärd och snart var vi vid terminal fem tillsammans med andra ohanterbart trötta resenärer. Några satt och sov över sina bagagevagnar, andra småpratade lite. Vissa kände varandra sedan tidigare, andra sågs för första gången.
     Det sades aldrig rätt ut, men frågan hängde i luften: vad flyr du ifrån?
     I de stora fönstren speglades den lilla nattbelysningen som var inne i terminalen och lurade oss att tro att gryningen var i antågande, men sent i november är det alltid mycket längre till ljuset än vad man tror, och vi skulle nästan hinna till Amsterdam innan solens strålar letade sig upp över horisonten.
     Vad flyr du ifrån? Mörkret och kylan, kanske.
     Under resans gång infaller vintersolståndet, årets mörkaste dag, men då är vi inte där. Då är vi istället i Bolivia och firar sommarsolståndet (för andra gången 2012). Det är behagligt varmt vid Titicacasjön. Vi är fortfarande ganska nära ekvatorn så dagarnas längd varierar inte särskilt mycket, men det hindrar varken oss eller lokalbefolkningen från att uppmärksamma det.
     Det är en konst att fly. Särskilt om det man flyr ifrån inte går att lämna.
     På Rosa bussarna har du nästan alltid människor runt omkring dig, men du är inte nödvändigtvis mindre ensam. För vissa är det en befriande tanke, för andra långt ifrån en tröst. Vi ska inte bara fira sommarsolståndet, även jul och nyår. Två högtider som i allmänhet präglas av samhörighet. Hur flyr man från något sådant?
     Två månader i Sydamerika är en fantastisk möjlighet att se en liten bit av världen. Det är en möjlighet att fly undan jobbet, vardagen, kölden, julen, familjen, ensamheten och livet i största allmänhet. Vad man lär sig på resan är däremot att när allt kommer omkring så är flyktkonsten bedräglig. Att fly är kanske bättre än att illa fäkta, men skulle man ständigt välja fäktningen skulle det snart göras med grace och då skulle man kanske bättre kunna njuta av resan.

De gröna andernas epos

Vi har flugit 12 timmar från Amsterdam. Under oss breder Ecuadors huvudstad ut sig i all sin oändlighet. Mellan de två aktiva vulkanerna Cotopaxi och Pichincha ligger Quito med sina dryga tre miljoner invånare och bara väntar på förödelsen som blir finalen på spanjonernas excentriska projekt.
De mineralrika bergen i Bolivia.     Över kullarna breder dimman ut sig som strandade maneter och täcker topparna på ett sätt som man sällan ser hemma. Det beror i första hand på att dimman hemma sällan är på tre-fyratusen meters höjd, men också på att vi hemma brukar kalla den typen av dimma för moln och moln har som bekant lite andra egenskaper. Höjden är svår att få grepp om. Luften är tunn, förstås, men det är inget mot det som komma skall. Det är 20 grader varmt och tätt av avgaser.
     Välkommen till Anderna, här ska ni vara i sex veckor. Andas försiktigt.
     De första dagarna på den höga höjden innebär andfåddhet och ymnig urinering. Kroppen får nämligen för sig att som komplement till det här med syre i blodet ska njurarna kompensera genom att pressa ut vatten. Tack, det är bra, jag behåller gärna mitt vatten, men icke.
     Vi bestämmer oss för att pröva våra krafter och tar linbanan upp en bit på den ena av vulkanerna, Pichincha. Från tretusen meter till fyra, från 25 grader varmt in i molnet som bestämt sig för att skymma utsikten just idag. Från linbanans övre station är det ytterligare tusen höjdmeter till toppen, men bara efter hundra meter inser vi att det är en dödfödd promenad – vi kommer aldrig att orka. Tio steg, kanske tjugo, sedan vila. Ska det vara så hela resan?
     Lyckligtvis inte. Sakta men säkert återfår vi krafterna och även om det känns i ben och lungor är vi inte chanslösa.
     Anderna i Ecuador är gröna, gröna så som man kan tänka sig att den guatemaliske författaren och nobelpristagaren Miguel Angel Asturias såg dem när han skrev De gröna andernas epos. Här och var kan man se en vit bergstopp, men vegetationen är tät.
     Vi besöker Baños (även den staden ligger intill en aktiv vulkan, den hade utbrott senast 2006 och utmed bergssidan är spåren tydliga, stora svarta ärr som så sakteliga börjar växa igen och läka) på 1 400 meter över havet. Den lilla staden blir vårt avstamp mot Amazonas och regnskogen. Trots höjden är det regelrätt djungel omkring oss när vi går och svettas utan möjlighet att spana efter djur eftersom risken att snubbla över rötter är så stor att det inte går att se åt något annat håll än neråt. Vi är inte särskilt djupt in i Amazonas, tvärtom floden Pastanza är första etappen på vattnets resa mot Atlanten, regnskogen är bara ytterkanten på det som sägs vara jordens lunga.
     Vägen ner mot Stilla havet och norra Peru består av serpentinvägar, smala och slingriga, med branta stup som ger mig svindel. Måtte vi klara oss undan ras, måtte vi hålla oss på vägen, måtte chauffören inte vara snuvig. Jag hinner fundera både en och två gånger på hur många varv bussen skulle hinna snurra innan den stannar vid stupets botten, men det går lyckligtvis bra, kanske utan någon riktig fara.
     När vi ska upp igen är vägarna likadana, men landskapet dramatiskt förändrat. Vi tar sats från öknen och bergen är sandgula, sotsvarta och utan minsta växtlighet. Det gröna är som bortbränt av den starka solen och bristen på regn. Ecuador och norra Peru är som natt och dag, men vilket som är vilket är svårt att avgöra, för även de sandtäckta bergssidorna är onaturligt vackra. I området runt Nazca, där de mystiska Nazcalinjerna breder ut sig, har naturen skapat ett månlandskap olikt allt annat. Var har vi hamnat? Kan man åka buss dit? Inte bara Nazcalinjerna gömmer hemligheter som väcker nyfikenheten, landskapet får mig att glömma allt annat.
     Ju mer vi rör oss in i Peru igen, upp på högre höjd, desto mer av det gröna kommer tillbaka. Det har inget val, här regnar det och det ordentligt. När vi vandrar Inkaleden (en vandring på drygt fyra mil, upp och ner, från 2 400 meter över havet vid lägsta punkten, till 4 200 meter över havet vid den högsta) regnar det och när vi badar i varma källor utanför gruvstaden Potosí. Bolivia, på 4 000 meters höjd regnar det också. Den höga höjden spelar ingen roll, här växer det ändå, och det är mossgrönt så långt ögat når, förutom där den mineralrika sanden, ibland järnrikt röd, ibland kopparfärgat grön, lyser igenom.
     Vår kamera är till bredden fylld med bilder på bergen. De har poserat för oss och ömsint lagt sin skugga över oss om kvällarna. När vi lämnar Bolivia för Argentina så avlägsnar sig bergen så sakteliga ifrån oss. De har vakat över oss sedan vi landade i Quito och när de bara är en blå skugga i horisonten så saknar jag tryggheten de givit.

Klassresan, eller Som en stor familj

Delar av klassen runt lägereld i Nazca.Några liknar en resa med Rosa bussarna med en abnorm skolresa, andra kallar resenärerna för en stor familj. Det ligger sanningar i både och, och i båda fallen har jag under två månader levt med, skrattat med, gråtit med, kissat med och lärt känna över femtio vilt främmande människor som jag inte valt och som inte valt mig.
     Precis som en familj. Precis som en skolklass.
     Här finns dessutom en salig blandning karaktärer.
     Här finns de som får hjärtat krossat, och de som krossar hjärtan.
     Här finns de alldeles för entusiastiska småsystrarna.
     Här finns de kroniskt svårimponerade och de som är svårimponerade bara för att de sett så himla mycket.
     Här finns de som dricker för mycket vid fel tillfälle och de som anses dricka för lite jämt.
     Här finns de som frågar hur det är och menar det, även om det är det första de säger till personen.
     Här finns äventyrare, clowner, ledare, följare, pålästa, vilsna, bortsprungna, älskare, plumpa och plumpspelare.
     Här finns de som funnit sina förlorade syskon och de som vunnit vänner för livet.
     Här finns de som gör det för svårt för sig, och de som gör det för lätt för sig.
     Här finns de som längtar bort, längtar hem och de som nog egentligen letar efter något annat.
     Här finns alla de du någonsin mött i en skolsal, ibland alla samlade i en och samma person.
     Uppräkningen skulle kunna pågå för alltid, men jag har annat att skriva om.
     Redan andra dagen på resan gjorde jag och Lovisa sällskap med ett gäng som skulle bli de vi kom närmast under vägen. Lite senare anslöt ytterligare en till vår tappra och juicedrickande skara. Om ni läser det här: Jonas, Josefin, Julia, Olivia och Pernilla, det har varit fantastiskt att lära känna er och ni har varit en inte oansenlig del i att jag och Lovisa i långa stunder lyckats behålla förståndet. Tack, och vi ses.
     För sådär är det ju ibland. Det säger bara klick, som monarkerna brukar säga.
     Och ibland gör det det inte.
     När det är femtio personer, slumpmässigt ihopfösta till en grupp som ska fungera, kan man inte komma överens med alla, man kan inte uppskatta allas sällskap och man kan inte dela allas intressen. En del av att vara vuxen är att kunna hantera det utan att vara otrevlig eller inte visa respekt för andra. Vissa är mer vuxna än andra, och alla, oavsett grad av vuxenhet, måste ibland skrika ut sin frustration. Det är naturligt, det är så det måste vara ibland.
     Jag är förundrad över att vi som grupp ändå lyckats hålla sams så pass bra. Jag är förundrad över att jag lyckats hålla sams så pass bra, för den delen. Det kanske inte hade fungerat en månad till.
     Jag tror att det här gränslösa umgänget som blir när femtio personer ska samsas på två små bussar, medför något viktigt som gör att det fungerar, eller åtminstone har fungerat för oss. Oavsett om jag kommer överens med en person, eller ens tycker om personen, så bryr jag mig om den. Jag bryr mig ibland så mycket att det gör ont, och jag bryr mig för att vi delat allt i en månad, två.
     Det gör det hela lättare.

Balladen om Lucy och Rosa

På en övervåning i Otavalo, norra Ecuador, finns en amerikansk pizzeria. När vi kommer in på restaurangen är det öde bortsett från de av våra medresenärer som råkat hamna där några minuter innan oss.
     Inredningen är inte flådig, snarare något så paradoxalt som sparsmakad kitsch. Turkos väggfärg, trävita oljedrypande detaljer och väggdekorationer av okänt ursprung. Någon tavla, någon spegel, båda hämtade från det ljuva 80-talet. Det är inte anskrämligt, inte heller särskilt snyggt, bara precis vad man kan vänta sig av en amerikansk pizzeria i norra Ecuador.
     Nåväl. Ägarinnan är lite speciell, säger någon av de som redan hunnit beställa och vi hinner knappt tänka att det inte kan vara så illa innan en märklig liten uppenbarelse med raska steg närmar sig vårt bord. En liten finklädd indiankvinna joggar in med famnen full av menyer. Raskt, som om livet hänger på det, delar hon ut dem till oss och joggar ut i köket igen.
     Vi tittar på varandra, och någon säger det alla tänker: men lilla vän, du behöver inte springa, men vår uppmärksamhet byter snart fokus och vi börjar ögna igenom menyn, hungrigt efter en heldag på marknaden.
     Knappt hinner vi bestämma oss innan ägarinnan med skrämmande träffsäkerhet marscherar ut för att ta upp våra beställningar. Om indiankvinnan var märklig så är ägarinnan i det närmaste spektakulär. En kort, rufsig och färgad frisyr ligger som ett pålägg strax ovanför det intill bristningsgränsen lyfta och opererade ansiktet med de varsamt men för högt ditmålade ögonbrynen. Can I take your order, kväker hon fram på den bredaste amerikanskan vi hört sedan Brad Pitt sa arrividerci i Inglorious Basterds. Vi beställer – vågar inte annat – och varje beställning upprepas av ägarinnan (som vi senare ska förstå heter Lucy). Jugo de freza, med den amerikanska engelskan.
     När hon med paranta steg marscherar ut igen kan vi knappt hålla oss för skratt och medresenärerna vid bordet bredvid tittar på oss med en blick som osar av vad-var-det-vi-sa.
     Från det illa isolerade köket hör vi oljudet från människor som tycks ovana i köket. Medresenärerna försäkrar att pizzorna är goda, ändå, och snart börjar vi fantisera om hur Lucy hamnat här i Otavalo. Vi tänker oss en sedan länge bortglömd resa, kanske en bröllopsresa, som tog Lucy och maken (som sitter på restaurangen och dricker öl) till Otavalo. När sedan drömmar skulle förverkligas tar de sina amerikanska dollar och flyttar till Ecuador där samma valuta lämpligt nog används. Man ska inte göra det för jobbigt för sig med valutorna, kan man anta att de tänkte.
     Vårt kollektiva fantiserande avbryts av den lilla indiankvinnan som joggar in med våra drycker, hastigt ställer av dem hos fel personer och sedan joggar ut igen.
     Efter ytterligare ett tag hörs ett nytt oväsen från köket och det dröjer inte länge innan matos och rök fyllt restaurangen så till den grad att vi överväger att lämna lokalen för att undvika varaktiga skador på luftrör och lungor. Vad är det som händer? Vi får snart svaret, indirekt, i form av en fråga:
     Rooooosaaaaa! Where’s those cannelonis!?
     Lucys röst fortplantar sig genom röken ut till oss, och det var med stor sannolikhet inte meningen, eller så är Lucy en sådan kvinna som skiter i vilket och litar på att gästerna inte vågar lämna inrättningen. Hon har helt rätt, vi sitter snällt kvar, men skratten har satt sig något i halsen. Röken och skriken får oss att undra om allting är väl ställt.
     Rosa, som den lilla indiankvinnan heter, springer snart ut med våra maträtter och vi äter snällt, hon joggar ut och hämtar några till, när vi ätit klart joggar hon ut och hämtar de tomma tallrikarna.
     Som en blixt från klar himmel står Lucy bakom våra ryggar. Is everything allright? Vi ser hur det stramar oroväckande i hennes kinder när hon pratar och vi svarar att ja, allt är allright, la cuenta, por favor.
     På vägen ut från restaurangen skrattar vi igen, liksom i chock över det som utspelat sig. Vi väljer att tro att Lucy och hennes man flyttat till Otavalo för att de gillar kulturen, respekterar de vänliga människor, på samma sätt som vi gör, och att Rosa är en gammal vän till familjen, en gammal vän som inte hunsats av Lucys järnstyre utan springer för att hon trivs så bra med sitt jobb, den skärrade blicken till trots. Vi väljer att tro att Lucy och Rosa kommer vara vänner och tillsammans driva resturangen länge än.

Nothing but the rain, sir

– What do you hear?
– Nothing but the rain, sir.

Vi ligger i ett tält på Inkaleden. Regnet öser ner precis som natten innan och William Adamas och Starbucks korta replikskifte från Battlestar Galactica ekar i huvudet. Regnet öser ner mot tältduken och jag kommer på mig själv med att undra vad jag gör där. Det är natten till den sjuttonde december.
     Hemma i Sverige är det antingen blaskande eller isande vinter. Tågen står med all säkerhet stilla och stockholmarna lyckas inte lösa snöröjningen i år heller. Innanför de tjocka väggarna sitter du kanske under en filt och dricker te eller glögg, försöker att se ut genom fönstret men det är mörkt ute och julbelysningen speglar sig förrädiskt. Julklapparna är fortfarande inte inhandlade, men stressen har trots det inte infunnit sig. Det är en vecka kvar till jul.
Utsikten från Dead Woman's Pass (4 200 m ö h) på Inkaleden.     Sydamerika är en stor kontinent och under vår resa rör vi oss bara över en liten del, framförallt på norra halvan strax under ekvatorn. När vi kliver av flyget i Quito är det femton grader varmt och ett lätt molntäcke hjälper till att färga himlen rosa. Väderprognosen har skvallrat om regn och tio grader och jag påstår att just det skulle vara både svensk sommar och svensk vinter inom loppet av några minuter. Innerst inne har jag förberett mig på allt, men när dagen gryr och äventyren ska börja är det varmt och jag ångrar att jag inte tog kortbyxorna. Jag gillar ju det här vädret. Jag kommer nog trivas i Sydamerika.
     Nå, för att ge en liten indikation om vad vi utsatt oss för kommer här lite grovt gissad väderstatistik (Ungefärligt datum, ort, land, meter över havet, dagtemperatur/nattemperatur, väderlek i allmänhet).

  • 21/11, Quito, Ecuador, 2 900 m, 23C/12C, sol med växlande molnighet.
  • 27/11, Baños, Ecuador, 1 400 m, 30C/20C, sol med växlande molnighet.
  • 29/11, Tumbes, Peru, 0 m, 30C/20C, strålande sol.
  • 5/12, Lima, Peru, 50 m, 15C/10C, moln och dimma.
  • 8/12, Ica, Peru, 50 m, 35C/28C, strålande sol.
  • 12/12, Cuzco, Peru, 3 400 m, 20C/10C, regn i varierande ihärdighet.
  • 24/12, La Paz, Bolivia, 3 600 m, 25C/15C, sol med växlande molnighet.
  • 27/12, Potosí, Bolivia, 4 000 m, 15C/10C, regn i varierande ihärdighet.
  • 30/12, Någonstans på vischan, Argentina, 25C/3C, växlande molnighet.
  • 31/12, Salta (dag 1), Argentina, 1 100 m, 35C/25C, strålande sol.
  • 1/1, Salta (dag 2), Argentina, 1 100 m, 18C/18C, regn i varierande ihärdighet.
  • 5/1, Asuncíon, Paraguay, 50 m, 43C/30C, strålande sol.
  • 7/1, Iguassu, Brasilien, 50 m, 28C/20C, ösregn.
  • 13/1, Rio de Janeiro, Brasilien, 0 m, 25C/20C, växlande molnighet.

Som tydligt framgår av den här nyligen uppdiktade men ganska sanningsenliga statistiken har vi haft allt från en bit över 40 grader till farligt nära nollan. Vi har svettats och frusit, om vartannat, och en förkylning har gått, så som sig bör.
     Att det regnat en hel del går inte att sticka under stol med. När vi var i Amazonas regnade det delvis, när vi gick Inkaleden regnade det och när vi var vid Iguassu ösregnade det emellanåt så mycket att det nästan gick att simma genom luften.
Fast det är något magiskt som händer.
     När jag ligger här i Rio de Janeiro och resan börjar lida mot sitt slut undrar jag om det regnat så mycket egentligen. Trots allt. Det var väl bara en liten skur ändå? Några minuter regn har väl ingen dött av? Vi är ju inte gjorda av socker. Trots allt.
     Vi har haft en hel del regn, på riktigt, inte särskilt mycket tur med vädret, men resan har långt ifrån regnat bort. Minerna var kanske lite sura emellanåt, men de liksom kläderna torkar och ju mer tiden går desto mindre viktig känns tyngden från regnet och desto viktigare är alla de vackra stunder, oavsett väder, som vi trots allt fått.
     Nothing but the rain, sir, svarar Starbuck, och hon svarar alltid med ett leende.

Highway Man

”I am a highway man, on the road again.”
     Varje dag då bussen startar ekar Hoffmaestros hitlåt Highway Man genom bussen. Morgonlåt, kallas det, och även om det är tämligen långt ifrån att vara en bra sång så sätter den en bussåkarstämning och snart har man vant sig och sjunger med.
     Att resa med buss innebär naturligtvis många och ofta långa dagar med träsmak i baken och ont i ryggen, men också unika möjligheter att se det fantastiska landskapet som breder ut sig utanför de smutsiga fönstren.
Pan-American Highway genom Nazcaöknen.     Med buss har vi tagit oss från Quito i Ecuador, via stilla havskusten utanför Peru till Lima, tillbaka upp i bergen till Cuzco och La Paz, Bolivia, ner mot atlantkusten utanför Rio de Janeiro, via Salta i Argentina, Asuncíon i Paraguay och Iguassu i Brasilien. Vi har passerat berg med snö, vidsträckta öknar, världens två största hav, flera floder och enorma slätter. Vi har gjort en bussresa på sammanlagt 889 mil.
     Långa stunder har jag bara tittat ut, förundrad över vad jag sett. Ibland har det känts nästan som hemma. Ofta har utsikten räckt som tidsfördriv, ibland har den ackompanjerats av en bok, musik eller något av de otaliga sommarprat som fick följa med mig till Sydamerika.
     Kanske är städerna, samhällena – ibland bara skjul och hyddor – det som jag kommit närmast på det här sättet. Vissa – São Paulo i Brasilien och Juliaca i Peru, till exempel – har vi inte ens stannat i, bara passerat på vår väg någon annanstans.
Enorma São Paulo genomkorsas av en motorväg, vår väg mot Rio de Janeiro, och på båda sidor breder husen ut sig i oändlighet. Åt vart håll man ser står bostadshöghusen täta och vittnar om de runt arton miljonerna som bor i området. Ändå flyter trafiken på som ett rinnande vatten, till skillnad från Juliaca som i guideböckerna i olika ordalag mer eller mindre beskrivs som en finne på hornhinnan på det peruanska höglandet. Det verkar vara ett ogästvänligt ställe: bruna tegelfasader, svårt skadade vägar och aggressiva bilister. Trots att det i Juliaca bara bor 225 000 tar genomfärden i stort sett lika lång tid som i mångmiljonstaden São Paulo.
     Andra städer har vi stannat i, och genom vår infärd har vi fått en oslagbar vy över vackra städer som Cuzco, Peru, La Paz, Bolivia, och Salta, Argentina. Vi har kunnat se dem i all sin prakt från vägarna, eftersom Sydamerika i allmänhet är backigt och tacksamt för den spanande. I många fall har vyerna varit motsvarande de man får från flygplan som går in för landning, men i varje stad utan att behöva flyga.
     Samtidigt skapar bussresorna perspektiv. Vi får se hela spektrat: från det allra rikaste med stora muromgärdade trädgårdar till hyddor som varit hart när mer än ett plåttak. Ibland har det bara skiljt en halvtimme med buss, men en social resa som kanske kommer att vara i generationer. Våra bussar är tidsmaskiner och vi är svenska krononauter som åkt vilse i en tid så långt ifrån vår egen – ibland fast i det förflutna, ibland långt in i framtiden, inte sällan både och på samma gång.
     Genom fönstret i Bolivia såg vi barn stå och tigga utmed vägarna, långt ifrån närmaste hus. Vissa av dem bad säkerligen om julklappar från de rika välgörarna som drar landet runt mellan första advent och trettondagsafton och delar ut leksaker, men inte alla. Hur många som ber om leksaker och hur många som ber om pengar varierar lite beroende på vem man frågar.
     Om jag skulle fått en krona för varje gång jag vridit på mig av stelhet, träsmak eller leda skulle jag vara rik nog att förändra många av liven för de som står utmed vägarna. Den rikedom jag istället fått tilldelad mig genom timmar av stirrande ut genom fönstret är mer värdefull men har bara förändrat mig och är – tyvärr – svår att dela.

It’s like America, but south

I Pixars familjefilm Up! drömmer lilla Ellie om Sydamerika och de äventyr hon vill uppleva där. Hon berättar för grannpojken och säger ”it’s like America, but south”. I filmen är det inte mer än ett barns naiva formulering, men på vissa punkter är det en skarp iakttagelse av läget i världen.
     På många håll i den norra delen av Sydamerika som vi besökt, framförallt i Ecuador, Peru och Bolivia, tycks de ha kämpat och strävat efter den amerikanska drömmen, men misslyckats på lite liknande sätt som USA. Det finns ingen jämlikhet inom länderna. De rikaste kör stadsjeepar och bor i hus omgärdade av murar som klätts med sönderslagna glasflaskor för att ingen obehörig ska ta sig in. De fattigaste tigger pengar och bor under en presenning mitt i ingenstans. Gör man sedan samma jämförelse över Sydamerika i stort är det de ekonomiska jättarna Brasilien och Argentina som sprungit ifrån de övriga och är sådär härligt, modernt segregerade.
Rocinha-favelan i Rio de Janeiro.     I Rio de Janeiro besökte vi två favelor – Rocinha och Vila Canoas – som med all önskvärd tydlighet visade upp problemen som finns i världens femte starkaste ekonomi. Favela har kommit att bli synonymt med droger och våld, mycket på grund av filmerna Guds stad och Tropa de Elite. Även om filmerna rymmer korn av sanning så döljer de effektivt andra delar av sanningen. Sedan en tid tillbaka gör staten så kallade pacifiseringar av områden. Det innebär i korthet att de berättar öppet att de ska rensa ut ett område från kriminella element, sen gör de det med hjälp pansarvagnar och poliser i sådana mängder att ingen ids göra motstånd (utan flyttar sin verksamhet till ett annat område, men det talas det tyst om). Poliserna lämnar sedan aldrig de pacifiserade områdena (i teorin, åtminstone) och moderniteter som vatten, avlopp, elektricitet och telefonledningar dras in (efter bästa förmåga).
     Människorna som bor i områdena är visserligen fattiga, men räknas med brasilianska mått mätt som en växande medelklass, mycket på grund av att kreditbetalningar uppmuntras å det ivrigaste. Med månadslöner på ungefär 600 reales (ungefär 2 000 svenska kronor) och priser och konsumtionskrav som matchar våra svenska är det inte svårt att sia om framtiden. Det är en kreditbubbla (och en del olja) som byggt Brasiliens ekonomi.
     Någon klassresa finns knappast. Om myten om den, liksom i västvärlden, existerar vet jag inte. Även om intentionerna emellanåt är goda så cementerar korruptionen de klyftor som inte det socialpolitiska tagit hand om. Det finns visserligen både öppen skola och öppen sjukvård, men öppen är, om man får tro vår guide som visade oss Rocinha och Vila Canoas, lika med dåligt. Att skaffa sig utbildning är i princip en omöjlighet.
     Jag har lite svårt att hantera det. Å ena sidan önskar jag verkligen att världen vore en bättre plats för människor i allmänhet, samtidigt känns det så väldigt långt bort. Som tidigare skrivet är de sociala och ekonomiska avstånden så stora att jag har svårt att gissa hur många generationers hårda slit som skulle krävas för att få bukt på tillståndet, i synnerhet inte när det politiska läget hemma i Sverige (och stora delar av Europa och världen i övrigt, förstås) är på väg mot den misslyckade amerikanska drömmen i rask takt.
     I Lima fick en av våra medresenärer blindtarmsinflammation och det tog inte särskilt lång tid att ställa den diagnosen. Det som tog tid var att få allting färdigt med försäkringsbolaget så att operationen kunde genomföras. Vad hade hänt om något krånglat mer än vad det gjorde? Hen opererades och var tillbaka med oss någon vecka senare, så historien får ett lyckligt slut den här gången. Hur många peruaner får blindtarmsinflammation utan att ha en försäkring?
     Det finns dock kontraster. I vissa delar av Sydamerika är socialismen utbredd och influenserna från kontinenten i norr en källa till frustration. Under indianernas stora fest på Isla de Sol i Titicaca-sjön var Bolivias president Evo Morales, själv från en Aymara-familj, där och talade. Hans mål är att driva ut Coca-Cola Company ur Bolivia, ett uppdrag man kan förstå när man tittar på drickan i handen – vanligt vatten – som producerats av just dem (och ibland Pepsi). I Peru började Inca Cola som en inhemsk dryck men köptes upp av, just det: Coca-Cola Company.
     I Peru, och till viss del även i Ecuador och Bolivia, är de hus som inte är lerigt tegelbruna eller lyxbyggnader målade med logotyp och färger från någon av leverantörens drycker. Jag hoppas att husägarna tog rikligt betalt, men jag har svårt att tro att de fick mer än färgen de målade med. Coca-Cola Company har lyckligtvis väldigt lite att göra med sjukvården både i Sverige och världen (än så länge) och som inlägg i den svenska sjukvårdspolitiska debatten är kopplingen tämligen svag, men på något sätt känns det sunt att det åtminstone här och var finns en strävan att bryta mot USAs kommersiella hegemoni, i form av tillbakatagande av olja (sen är det i sig ingen toppenbild för framtiden, men ändå) och en smula läskedrycksexorcism.
     Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av läget i Sydamerika, om jag ska vara ärlig. Det så oblygt amerikaniserade kom lite som en chock. Jag hade väl hoppats på något mer hoppingivande, men de halv- och ibland helnakna brudarna som ska sälja borrmaskiner, bilar och internetabonnemang blir en så skarp kontrast mot hur jag önskar mig världen. Klyftorna i länderna, i världen, skapar ingen gemensam strävan. Det kanske är det jag saknar mest och som ger mig mest tvivel.
     Fast å andra sidan, vem är jag att sluta hoppas?

Inkaleden

Regnperioden runt inkaleden varar oktober till april. Då är det inte bara extra kladdigt, även extra farligt. Det gäller lika väl 2012 som det gjorde på 1500-talet då kurirerna joggade mellan Cuzco, Machu Picchu och de andra inkastäderna i området. Det var därför stämningen efter första dagen var snudd på löjligt god. De första åtta kilometrarna hade visserligen varit upp för backar och ner för dalar, men solen sken och vädret var i det närmaste idealiskt. Förhoppningarna var givetvis att det skulle fortsätta så, men någon någonstans ville något annat.
     Andra dagens vandring innebar den kraftigaste stigningen på en bit över tusen höjdmeter och det högsta bergspasset. Förmiddagen var om inte solig så åtminstone utan regn. Andningen var inte riktigt i trim när vi började ta oss uppåt, men aldrig kunde jag ana vilket mått av pannben som skulle behövas för att ta sig upp till Dead Woman’s Pass, 4 200 meter över havet. Packningen jag bar vägde förmodligen inte mer än tio kilo, men det skulle lika gärna kunna ha varit tio ton. Några få steg, sedan vila, några till, vila igen. Förbi oss sprang bärarna med den dubbla tyngden på ryggen och med tofflor på fötterna. Visst, de såg trötta ut, de med, men inte kunde de känna den här tyngden?
     Att vandra tusen meter uppåt på ungefär fyra kilometer skapar rum för kontemplation. På sidorna om stigen är det brant, på ena sidan uppåt, på andra nedåt. Jag kommer på mig själv med att gå farligt nära kanten, titta ner och utmana min höjdskräck, samtidigt som jag komponerar delar av den här texten i huvudet, samtidigt som jag funderar på framtiden som ibland går några steg bakom mig, ibland några steg framför, samtidigt som jag inte kan vara någon annanstans än i nuet. Jag känner varje del av kroppen och känslan är meditativ snarare än smärtsam. Det är huvudet som jobbar, kroppen bara följer.
     När krönet väl närmar sig och några av mina snabbare medvandrare står där uppe och hejar på oss kommer krafterna tillbaka. Molnen rör sig nästan mekaniskt nedanför oss och det dåliga vädret drar in utan att bry sig om våra böner. Som Caspar David Friedrichs vandrare ovan molnen konstaterar jag att det är en bit kvar att gå innan det är dags att sova. Vi ska ner igen, ungefär lika långt.
     Stora delar av inkaleden är stenlagd. De hade tyvärr inte tillgång till betongplattor utan tog de stenar som fanns i omgivningen och formade dem efter sina behov. Det i sig är tämligen imponerande, men ytterst smärtsamt när vägen är en tusentals steg lång trappa mot oregelbundet stora och oregelbundet hala stenar. Till en början går det bra – långsamt, men bra – men snart börjar knäna förstå vad det är som händer, och det smärtar. Det smärtar så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen. Gå tillbaka? Nej, det är ju trappor åt det hållet också. Utgång? Bara människor kan bära bort en här. Man kan bara fortsätta gå och hoppas på att man överlever.
     Om vandringen uppåt är en prövning för huvudet och tålamodet är vandringen neråt en fråga om kroppslig, fysisk, obönhörlig smärta.
     Tredje dagen är den absolut längsta etappen. Den går upp och den går neråt i en och en halv mil, en sträcka som inte är några som helst problem att vandra i normal terräng, okej väder och på normal höjd, men med föregående dag i benen, ett envist ihärdigt spöregn och på tretusen meters höjd blir dag tre den absolut jobbigaste dagen.
     Tredje dagen går vi i tystnad mer eller mindre, till stora delar ensamma, jag och Lovisa. På något sätt är det fridfullt, men ack så ändlöst. Vi börjar räkna ned – inte steg, men timmar tills vi är i Machu Picchu, timmar tills vi är tillbaka på det torra hotellrummet i Cuzco med en varm dusch. Vi får sällskap några hundra meter av en skogsmus som storleken till trots verkar ha mycket mindre problem att ta sig fram än vad vi har. Allt är bara en kamp mot regnet och humöret, steg för steg, mot lägret, sömnen på den blöta madrassen, i det blöta tältet, i den blöta sovsäcken, med de blöta kläderna. Likt maskiner når vi snart målet och ser, trots allt, med tillförsikt fram emot morgondagen.
     Vi blir väckta klockan tre på natten för att ställa oss i kön in till sista biten av inkaleden klockan fyra. Det blir mycket kö, påstår guiderna, och de har rätt, men inga av oss vet vad vi köar för. Att se solen gå upp över Machu Picchu från solporten ska visst vara magiskt, men när solen går upp är vi fortfarande några timmar bort och regnmolnen hänger tunga. Det kraftiga regnet har fått vägen att rasa och efter tjugo minuters hackande och grävande har några tappra peruaner tagit fram en geggig och opålitlig väg för oss turister att fortsätta på, vår enda väg framåt.
     Regnet fortsätter obarmhärtigt så som det gjort större delen av de dryga fyra milen vi vandrat. Vi anländer till solporten några timmar för sent, men vad spelar det för roll när vi knappt ser ändarna på våra utsträckta armar? Besvikelsen är stor. Några är nära gråt, andra fäller sarkastiska kommentarer om att det här med solporten, det måste vara något slags skämt. Även jag är besviken, förstås, men försöker att inte falla in i den kollektiva depressionen på vägen från solporten ner genom dimman mot den förlorade inkastaden.
Macchu Pichu genom molndiset.     Vid en avsats halvvägs spricker molnen upp. Genom diset ser man något som liknar murar och i takt med att Machu Picchu ger sig till känna för några minuter, reser sig hårstråna på mina armar. Det var det här vi hade väntat på och kämpat för, svurit över och halkat till. Vem hade kunnat ana att vi inte hade någon anledning att vara besvikna?
     Vi får en guidad tur genom ruinerna, till en början i solsken men snart återkommer regnet. Vandringen är över och de flesta är både stolta och nöjda, att uppleva Machu Picchu på det här sättet har varit jobbigt, men klart värt mödan. Vi tar oss ner från berget till hotellorten Aguas Calientes där vi äter ett ordentligt mål mat och inser att vi nästan obemärkt förändrats av vandringen. Tåget hem avlöses av en buss och väl tillbaka i Cuzco upptäcker vi att varmvattnet är slut. Ska prövningen någonsin ta slut?

I sagorna är alla magiska ting tre

De små grisarna var tre, liksom björnarna, bockarna och den magiska andens önskningar. Av allt jag sett och av alla äventyr jag fått uppleva på den här resan är det tre som tyckts mig magiska: saltöknen Salar de Uyuni, Iguassu-fallen och Nazcalinjerna. Inga ord och inga bilder kan förklara, men kanske beskriva.
Saltöknen Salar de Uyuni.     I södra Bolivia ligger saltöknen Salar de Uyuni, den största av sitt slag i världen. Den fungerar som en spegel mot rymden och har jag förstått saken rätt kalibreras många satelliter mot den. När våra jeepar rullar ut på den stora platta ytan finns det inget som skvallrar om att det skulle vara något annat än en tjock is som håller på att töa bort en vacker marsdag. Det är isande vitt och här och var syns skitiga vattenpölar och i horisonten kala, svarta öar.
     Bilarna stannar till och vi går ut. Det är inte halt, så som man kan vänta sig, och jag lutar mig ner för att känna på marken. Varmt. Jag stryker fingertopparna över marken, fram och tillbaka, liksom för att förvissa mig om att det inte är kyla jag egentligen känner. Det tar flera timmar innan signalerna från fingrarna nått fram till hjärnan. Innan dess har dock fundersamheten ersatts av lekfullhet och inte bara jag utan hela gruppen springer runt och gör konstiga fotografier. Saltöknen lämpar sig synnerligen väl för sådant, nämligen.
     Det väldiga vita runt omkring oss får mig med jämna mellanrum att stanna upp och bara se mig omkring. Det är en underlig känsla, att förundras över något så ogreppbart, så enkelt men ändå så bortom allt förstånd.
     I all sin väldighet är Salar de Uyuni med sina tolvtusen kvadratkilometer den överlägset största av de tre, men i pampighet matchar vattenfallen vid Iguassu definitivt. Mellan Argentina, Brasilien och Paraguay flyter floden Iguassu ner över bergskammarna med en väldig fart. Tolv miljoner liter per sekund, eller uppskattningsvis vatten motsvarande ungefär tolv stora villor per sekund. En fantastisk mängd.
     Första dagen såg vi vattenfallen från den brasilianska sidan. En pampig syn som verkligen ger en helhetsbild av naturens fantastiska underverk. I några timmar gick vi utmed branten och fick möjlighet att gå ut på en bro en bit i vattenfallet och få lite stänk på våra regnskogssvettiga kroppar. Än var det dock inte magiskt.
     Det blev det först när vi på den argentiska sidan kom långt och nära inpå de enorma krafterna. På den sidan var broarna byggda över, under och igenom vattenfallen och man känner sig rätt liten när miljontals liter vatten forsar förbi bakom ryggen på en och man känner trycket från elementen som mosas bort. Man känner sig enormt privilegierad att få stå där och ha möjligheten att vara liten.
     Nazcalinjerna i Perus vidsträckta månlandskap är ett konstverk med flera tusen år på nacken. Femhundra år innan vår tideräkning levde i området Nazcaindianerna som fick för sig att de skulle smycka jorden med enorma tecken: fåglar, djur, träd, kroppsdelar, streck, rektanglar och trianglar. Det stora, karga området lämpar sig väl för det, eftersom det knappt regnar, något som hade förstört bilderna på en bråkdel av en sekund. Istället har de bevarats för oss.
     Många hävdar felaktigt att bilderna i sig skulle vara någon typ av utomjordiskt mirakel på grund av bildernas storlek, men det har i modern tid visats hur man med enkla redskap kan genomföra den här typen av projekt. Det är heller inte därför jag finner linjerna magiska.
     Istället är det blotta mängden som är häpnadsväckande. I ett litet propellerplan tog jag mig upp ett par hundra meter över marken för att få en bättre överblick. Guiden pekade ut kondoren och trädet, händerna, apan och papegojan – mycket riktigt, tydligt syntes bilderna där nere på marken (de största nära hundra meter). Bortom det tydliga, bortom det som turisterna pekas mot, finnas hundratals andra små bilder, linjer och fält. De är mindre välbevarade, mindre tydliga och kanske anses de därför vara ointressanta, men det är först när man försöker förstå helheten som Nazcalinjerna utgör, som synen blir ett mysterium, blir magiskt. Det är som om de försökt återskapa natthimlens stjärnbilder och faktiskt lyckats.
     Liksom sagorna kräver den här berättelsen en vändpunkt, ett lyckligt slut. Därför tvingas jag bryta treans talmagi, för här i Sydamerika när resan närmar sig sitt slut, är de magiska sakerna fyra.
     I två månader har jag bott, varit, skrattat, gråtit och andats med en person framför alla andra. Utan hennes fråga någon gång i april hade jag aldrig varit här. Det här äventyret är vårt och ett av de första i vad jag hoppas blir en lång, lång rad fler.
     Tack, jag är så glad att jag fick följa med dig, Lovisa, och det känns magiskt – långt bortom vattenfall, mystiska linjer och saltöknar – att vara med dig.

Relaterat

7 Comments

  1. Jag va inte med på Eran Resa men ja kan Dock säga att det va ungefär samma för oss som gjorde den förra året Man fick Vänner för livet och ett jäkla äventyr Heja Rosa Bussarna och alla Galningar som åker med dom :)

  2. Lång och behaglig läsning och intressanta analyser. Det låter som en resa man skulle vilja göra, men personligen är jag för lat för att utsätta mig för de vandringar du skriver om. Själv saknar jag en möjlighet att se alla de bilder som tagits, inte minst från saltöknen. Finns det någon länk där några av dem kan beskådas?

  3. Härligt att läsa! Känner inkaleden i mina egna ben när jag läser. Mycket strapatser men så blir, i alla fall om det går att få viss återhämtning, också ögonblicken efteråt större. Undrar svagt hur det såg ut i den lilla byn Agua Calientes, med det minimala hotellet och papegojan som jag på tio minuter lärde säga ”hej på dig”. Inser förstås att papegojan inte finns kvar och säkert ser den lilla varma källan i naturen bakom huset med bara några stenar runt också något annorlunda ut. Men alla skapar sina egna minnen och det är mina från 1978 som jag behåller. Önskar er många flera minnen och erfarenheter tillsammans!

    1. Agua Calientes var något större än bara ett minimalt hotell. Orten har väl utvecklats i takt med att turismen ökat, kan man anta. Det bor enligt uppgift knappt 2 000 personer där. Utmed floden ligger ett tiotal hotell och restauranger, dessutom finns det fler flervåningshus bortom rälsen. En obligatorisk marknadsplats finns där med. :)

Kommentera