Om tusen kärleksfulla lögner*

You may also like...

6 Responses

  1. Om man (du) nu säger att det är författares plikt att ljuga, så undrar jag om du har någon synpunkt på journalister:
    Är det journalisters plikt att ljuga eller är det deras plikt att tala sanning?

    Vilken roll anser du att Liza Marklund hade när hon skrev boken Gömda, var hon fortfarande journalist (vilket hon hade varit i ett flertal år) eller var det i detta ögonblick som hennes förvandling från journalist till lögnare (författare) inträffade?

    • Martin skriver:

      Nu kanske jag gav mig ut på tunn is när jag drog in Liza Marklund, men angående journalister så vore det förstås önskvärt om de skrev sanningen, men sanningen är svår eller omöjlig att nå och det handlar alltid om tolkningar. Dels en tolkning av händelsen när journalisten återger den, dels en tolkning när läsaren läser texten. Med det i åtanke har jag slutat att lita på att journalister skriver sanningen, ens om de utger sig för att göra det. (Det, kan man tycka, underminerar all form av journalistik, men det är en annan diskussion…)

      På frågan om när hon blev en lögnare har jag förstås inget svar.

  2. Bryt skriver:

    Ur Ulla Hoffmans interpellation från 2003-06-22:

    År 1994 konstaterades i en dom i kammarrätten att svenska staten inte kunde skydda Maria Eriksson och hennes familj från Marias exmakes våld. För att leva ett normalt liv var familjen tvungen att flytta från Sverige. Bakom kammarrättens dom finns en lång och tragisk historia som dokumenterats väl i boken Gömda av Liza Marklund.

    Redan 1995 när Maria Erikssons situation uppmärksammades första gången frågade jag varför myndigheterna inte ser till att besöksförbudet efterlevs och varför det är kvinnorna som flyttas och inte männen. Jag frågar igen:

    Vilka åtgärder har statsrådet /justitieminister Bodström/ för avsikt att vidta för att inte fler kvinnor ska tvingas söka asyl i USA?
    ________________________________________________________

    Om man därefter betänker att Gömda ALDRIG sålts in som roman, utan som en sann berättelse (Asyl kallas ”journalistiskt arbete” i en recensionsblurb på dess baksida), att Mia trätt fram i både TV och tidningar och radio och återberättat sin historia- att biblioteken klassar Gömda som fackbok/medicin, alla nyhetsartiklar och YTTERLIGARE interpellationer- hur kan man ens få det till en debatt där en roman som Browns nämns i samma andetag?

    Det är en sak att diskutera vad vi bör kalla ”dokumentärromaner”. En helt annan sak är fallet med Gömda, som alltså aldrig varit lanserad/marknadsförd som en sådan(förutom senaste veckan).

    Det är därför folk indigneras. För att romankaraktärer lyfts fram i offentligheten och krävt politiska åtgärder, etc, etc, etc. Det vore trevligt om fler som ville diskutera detta faktiskt satte sig in i sakfrågan.

    • Martin skriver:

      Och jag är inte intresserad av att diskutera Liza Marklund utan nämnde det bara i förbigående (vilket kanske var ett misstag). Folk har för stor tilltro till det skrivna ordet.

  3. Bryt skriver:

    Det håller jag med dig om. Jag anser att man gör både skönlitteraturen och facklitteraturen otjänster med att hålla liv i genren ”dokumentärroman” eller ”faktion”. Jag hör inte till dem som läst Gömda tidigare, så där kan jag inte uttala mig. Generellt kan jag dock säga att det ju finns många som i princip uteslutande hänger sig åt grottande i ”faktion”- och de har alldeles för stor tilltro till att dessa böcker är sanna.

    Om det kan man man tycka vad man vill. Jag väljer att tycka att genren är till för lata skribenter och lata läsare. Tror dessutom att den fungerar fördummande på folk.

    När det gäller andra romaner med inslag av verklighet (Ondskan, Blonde) har författarna oftast från start hedersamt gått ut och klargjort att verken skall läsas som romaner. Oates har gjort sig mycket tydlig just gällande Blonde.

    Problematiken uppstår ju i de fall då man skriver och lanserar en bok på helt andra premisser. Jag förstår inte varför du inte vill diskutera detta undantag från den litterära sedvänjan(Marklund)- då hade det kanske varit bättre att ta andra exempel?

    • Martin skriver:

      Jag tycker att en av romankonstens stora styrkor är dess gränslöshet. Det finns förmodligen inte en gräns mellan fakta och fiktion och att experimentera med det är bland det intressantaste jag vet. Det gäller att utmana sina läsare (och att som läsare utmana sig själv). Eller så vill man bara berätta en bättre historia än den som verkligheten gav. Jag ser inget fel i det och jag håller själv på med ett liknande projekt.

      Anledningen till att jag inte vill diskutera Marklund har du redan påpekat. Jag är inte tillräckligt insatt och jag planerar inte att bli det, och jag har själv redan erkänt att jag förmodligen inte borde nämnt henne alls därför. Förmodligen slank hennes namn och diskussionen med i mitt inlägg för att debatten för en oinsatt skeptiker känns ytterst avlägsen eftersom jag har svårt att tro att man kan förmedla någon sanning genom språket, ens om man utger sig för att göra det. Tendensiös litteratur, oavsett om den säger sig vara sann eller fiktion, har funnits i alla tider och bör inte sväljas med hull och hår utan eftertanke.

      Nu råkar jag inte ha särskilt höga tankar om Liza Marklunds författarskap heller och jag har svårt att tro att hon skulle använt sin litteratur på ett ”högre konstnärligt plan”. Gömda är knappast ett formexperiment eller en konstnärlig brandfackla, så att låtsas att det är det är föga givande. Dock väcker ju debatten frågor ifall någon gjorde samma ”kupp” som just ett konstexperiment. Hade debatten sett likadan ut?

      Men ja, jag borde valt ett annat exempel, men även om jag kan göra om och göra rätt så kommer jag inte göra det för att inte den här diskussionen ska verka märklig. :)

Kommentera