Om tusen kärleksfulla lögner*

Det här inlägget är en utveckling av det resonemang jag förde i Om att låta sig luras, men är den här gången fokuserat på skaparens perspektiv: varför ljuga överhuvudtaget?

Anledningen till att jag överhuvudtaget kom på att jag skulle fortsätta mina tankar ytterligare ett steg är att jag såg Picassos äventyr som råkar ha världhistoriens häftigaste undertitel, nämligen ”Tusen kärleksfulla lögner”. Det är egentligen det allting handlar om – kärleksfulla lögner.

Jag är personligen väldigt intresserad av just lögner i kulturen. Det handlar inte om att dupera folk, eller att med förmenta knep få folk att ta det man gör för sanning, utan snarare att presentera något som skulle kunnat vara sant, i en bättre – eller sämre – värld så att man för en liten stund genom lögnen kommer till en annan verklighet. Eskapism om man så vill, men verklighetsflykten är meningslös om man inte tror på det man flyr till.

Pablo Picasso lär ha sagt att ”konsten är en lögn som visar sanningen” och det kan förstås vara ett sätt att motivera lögnens centrala roll i skapandet. Vi vet i många fall med säkerhet att de konstyttringar vi upplever bara är fiktion, även om skaparna bakom verken gör sitt yttersta för att lura oss till att tro annat. Men konsten är ett samspel mellan skaparen och betraktaren och finns det inga gemensamma spelregler så kommer mötet otvivelaktigt att vara förgäves. Skapar vi en lögn utan avsikt att ljuga förväntar vi oss att bli tagna på allvar, om än inte trodda. Det var min poäng i Om att låta sig luras.

Vad som gör det hela intressantare är när någon som skapar fiktion blir tagen på allvar i tron om att hon talar sanning. Liza Marklund (säga vad man vill om hennes författarskap) och debatten runt Gömda är väl det senaste exemplet. Jag klandrar inte Liza Marklund för att ha ljugit (hon är författare, det är hennes förbannade plikt att ljuga!), jag klandrar alla som trott henne. Felet ligger hos dem och jag blir förundrad över den naiva tilltro folk har till att konstnärer och författare ska tala sanning även om de utger sig för att göra det. Varför skulle de göra det när de har absolut frihet? Samma sak gäller de upprörda rösterna om Dan Brown och att folk tar hans fiktion för sanning.*

Debatten påminner mig om ett mail vi fick till redaktionen på Rollspel.nu för ett par år sedan. Bland artiklarna på sidan fanns det en skriven för rollspelet Gondica om ett folkslag kallat ghonder. I ett försynt mail frågades det om den handlade om folkslaget gondi i Indien och om det var sant eller om det var mycket ”fantasi”. Visserligen borde informationen om och texten i sig avslöjat att artikeln handlade om ett fiktivt folkslag, men det hedrar mailförfattaren att hon inte tog den lätta vägen och bara svalde det, trots artikelförfattarens fiktion.

När jag skapar vill jag skapa kärleksfulla lögner. Jag vill skapa något som man vill tro på, om än bara för en liten stund. Jag har dessutom ett ”saboterande” mål att lära folk att visa lite misstro. Gränsen mellan verklighet och fiktion är hårfin, om det ens kan anses existera någon verklighet, och ger man sig ut för att leta efter något sant bör man inte svälja lögnen, men ger man sig ut på jakt efter verklighetsflykt bör man låta sig luras. Skillnaden är alltså vad man letar efter, inte vad man finner för det man kommer hitta kan precis lika gärna vara fakta som fiktion.

Slutsatsen i det här förvirrade inlägget är, om jag förstått mig rätt, att alla konstutövare ljuger på ett eller annat sätt, medvetet eller omedvetet och som betraktare måste man acceptera det och som skapare måste man bejaka det. Problem uppstår när folk misstar fiktionen för fakta och blir upprörda. Alla faktaskrivning är i viss mån fiktion och där måste man vara aktsam. Ta inte det här inlägget för sanning heller, det finns inga sanningar.

* Uppdaterad 11:09: Nu verkar folk ha gjort misstaget att tro att jag bryr mig om Liza Marklund eller något om den meningslösa debatten kring Gömda. Vilket förstås är helt fel. Jag borde förmodligen inte ens ha nämnt henne. Jag är inte intresserad av det och kommer således inte svara på kommentarer gällande henne mer än de svar jag redan gett. Det här inlägget handlar om tilltro till det skrivna ordet och konstnärens/författarens roll.

Relaterat

6 Comments

  1. Om man (du) nu säger att det är författares plikt att ljuga, så undrar jag om du har någon synpunkt på journalister:
    Är det journalisters plikt att ljuga eller är det deras plikt att tala sanning?

    Vilken roll anser du att Liza Marklund hade när hon skrev boken Gömda, var hon fortfarande journalist (vilket hon hade varit i ett flertal år) eller var det i detta ögonblick som hennes förvandling från journalist till lögnare (författare) inträffade?

    1. Nu kanske jag gav mig ut på tunn is när jag drog in Liza Marklund, men angående journalister så vore det förstås önskvärt om de skrev sanningen, men sanningen är svår eller omöjlig att nå och det handlar alltid om tolkningar. Dels en tolkning av händelsen när journalisten återger den, dels en tolkning när läsaren läser texten. Med det i åtanke har jag slutat att lita på att journalister skriver sanningen, ens om de utger sig för att göra det. (Det, kan man tycka, underminerar all form av journalistik, men det är en annan diskussion…)

      På frågan om när hon blev en lögnare har jag förstås inget svar.

  2. Ur Ulla Hoffmans interpellation från 2003-06-22:

    År 1994 konstaterades i en dom i kammarrätten att svenska staten inte kunde skydda Maria Eriksson och hennes familj från Marias exmakes våld. För att leva ett normalt liv var familjen tvungen att flytta från Sverige. Bakom kammarrättens dom finns en lång och tragisk historia som dokumenterats väl i boken Gömda av Liza Marklund.

    Redan 1995 när Maria Erikssons situation uppmärksammades första gången frågade jag varför myndigheterna inte ser till att besöksförbudet efterlevs och varför det är kvinnorna som flyttas och inte männen. Jag frågar igen:

    Vilka åtgärder har statsrådet /justitieminister Bodström/ för avsikt att vidta för att inte fler kvinnor ska tvingas söka asyl i USA?
    ________________________________________________________

    Om man därefter betänker att Gömda ALDRIG sålts in som roman, utan som en sann berättelse (Asyl kallas ”journalistiskt arbete” i en recensionsblurb på dess baksida), att Mia trätt fram i både TV och tidningar och radio och återberättat sin historia- att biblioteken klassar Gömda som fackbok/medicin, alla nyhetsartiklar och YTTERLIGARE interpellationer- hur kan man ens få det till en debatt där en roman som Browns nämns i samma andetag?

    Det är en sak att diskutera vad vi bör kalla ”dokumentärromaner”. En helt annan sak är fallet med Gömda, som alltså aldrig varit lanserad/marknadsförd som en sådan(förutom senaste veckan).

    Det är därför folk indigneras. För att romankaraktärer lyfts fram i offentligheten och krävt politiska åtgärder, etc, etc, etc. Det vore trevligt om fler som ville diskutera detta faktiskt satte sig in i sakfrågan.

    1. Och jag är inte intresserad av att diskutera Liza Marklund utan nämnde det bara i förbigående (vilket kanske var ett misstag). Folk har för stor tilltro till det skrivna ordet.

  3. Det håller jag med dig om. Jag anser att man gör både skönlitteraturen och facklitteraturen otjänster med att hålla liv i genren ”dokumentärroman” eller ”faktion”. Jag hör inte till dem som läst Gömda tidigare, så där kan jag inte uttala mig. Generellt kan jag dock säga att det ju finns många som i princip uteslutande hänger sig åt grottande i ”faktion”- och de har alldeles för stor tilltro till att dessa böcker är sanna.

    Om det kan man man tycka vad man vill. Jag väljer att tycka att genren är till för lata skribenter och lata läsare. Tror dessutom att den fungerar fördummande på folk.

    När det gäller andra romaner med inslag av verklighet (Ondskan, Blonde) har författarna oftast från start hedersamt gått ut och klargjort att verken skall läsas som romaner. Oates har gjort sig mycket tydlig just gällande Blonde.

    Problematiken uppstår ju i de fall då man skriver och lanserar en bok på helt andra premisser. Jag förstår inte varför du inte vill diskutera detta undantag från den litterära sedvänjan(Marklund)- då hade det kanske varit bättre att ta andra exempel?

    1. Jag tycker att en av romankonstens stora styrkor är dess gränslöshet. Det finns förmodligen inte en gräns mellan fakta och fiktion och att experimentera med det är bland det intressantaste jag vet. Det gäller att utmana sina läsare (och att som läsare utmana sig själv). Eller så vill man bara berätta en bättre historia än den som verkligheten gav. Jag ser inget fel i det och jag håller själv på med ett liknande projekt.

      Anledningen till att jag inte vill diskutera Marklund har du redan påpekat. Jag är inte tillräckligt insatt och jag planerar inte att bli det, och jag har själv redan erkänt att jag förmodligen inte borde nämnt henne alls därför. Förmodligen slank hennes namn och diskussionen med i mitt inlägg för att debatten för en oinsatt skeptiker känns ytterst avlägsen eftersom jag har svårt att tro att man kan förmedla någon sanning genom språket, ens om man utger sig för att göra det. Tendensiös litteratur, oavsett om den säger sig vara sann eller fiktion, har funnits i alla tider och bör inte sväljas med hull och hår utan eftertanke.

      Nu råkar jag inte ha särskilt höga tankar om Liza Marklunds författarskap heller och jag har svårt att tro att hon skulle använt sin litteratur på ett ”högre konstnärligt plan”. Gömda är knappast ett formexperiment eller en konstnärlig brandfackla, så att låtsas att det är det är föga givande. Dock väcker ju debatten frågor ifall någon gjorde samma ”kupp” som just ett konstexperiment. Hade debatten sett likadan ut?

      Men ja, jag borde valt ett annat exempel, men även om jag kan göra om och göra rätt så kommer jag inte göra det för att inte den här diskussionen ska verka märklig. :)

Kommentera