Om tre kvinnliga historiska diktare

Det är i stort sett omöjligt att diskutera kärlekens litteratur utan att prata om traditioner och sociala faktorer i allmänhet. Alltgenom historien har litteraturen speglat samhällets strukturer och författarnas situation likväl som de sociologiska förutsättningarna speglat litteraturen, och få delar av vårt samhälle har varit så omstridda som synen på kärlek – kärleken som påverkar människor i enormt stor utsträckning.
     Traditionen sträcker sig långt tillbaka, men min utgångspunkt är hos Sapfo (ca 630–557 f.Kr) som levde på den grekiska ön Lesbos där hon ledde en akademi för unga kvinnor. Flickorna utbildades i att ”föra sig väl som förberedelse till äktenskapet”. Detta i kombination med hennes faktiska diktning har föranlett antaganden om att mycket av det hon skrev var skrivet på uppdrag från andra. Hennes dikter kan ha varit förankrade i hennes personliga känslor, men det kan också ha handlat om rolldikter där hon antar en annan karaktärs eller persons känsloliv och gestaltar det i ord.
     Sapfos dikt Gudars like är sannolikt den mest kända av de texter man funnit av henne. Den har översatts till svenska i åtminstone tio olika versioner och med sitt kärleksmotiv har den lagt grunden till den moderna kärleksdiktningen.
     Ramen är en obesvarad kärlek där subjektet ser hur en man slår sig ned hos objektet för hennes kärlek, hur denne tycks vara Gudars like när objektet bara har ögon för honom, medan subjektet snarast känner sig som en döendes like, eftersom den obesvarade kärleken är så plågsam.
     Redan titeln – Gudars like – vittnar om att subjektet idealiserar mannen som vardande en jämställd med gudarna, men inte nog med det: objektet för deras kärlek blir en gud eftersom hon gör mannen till en gudars like. ”Plötsligt framstår han som en gudars like – / just som han skall sätta sig mitt emot dig[…]” Idealiseringen är viktig för den diktning som komma skall, att göra objektet för kärleken till något bortomvärldsligt kommer tillhöra traditionen långt fram tiden, men det är här med Sapfo vi ser traditionens rötter.
     Vidare kan man observera att dikten bara till en början handlar om objektet för kärleken och hennes man. Den övergår snart till att fokusera på subjektet och den plåga och maktlöshet hon känner inför den kärlek hon inte kan nå eller få vara en del av. Det är en djupt psykologisk redogörelse av kärleken och hur den yttrar sig. Rent fysiska funktioner beskrivs (kallsvett, tunghäfta, öronsus, skälvningar och blekhet) som varandes en effekt av det subjeketet får se på avstånd. Trots att dikten är ungefär 2 600 år gammal kan man känna igen sig och det tyder antingen på Sapfos förmåga att finna och beskriva det allmängiltiga eller på vilken kraft traditionen har över vår kultur och vår syn på kärleken även idag. Det arv som Sapfo lämnar efter sig förvaltas väl genom historien, trots omvälvande samhällsförändringar som på allvar påverkat synen på kärlek, relationer och – icke att förglömma – sociala maktordningar.
     Snart efter Sapfo inleddes den klassiska epoken med tänkare som Platon (427–347 f.Kr) i bräschen för den nya synen på passionen. Det kvinnliga, med dess påstådda egenskaper (kroppslighet, oförnuft), försköts och det manliga förnuftet, andligheten och självbehärskningen blev den allena rådande ordningen. Den biologiska, kroppsliga/sinnliga kärleken ansågs ful, medan den andliga och himmelska kärleken var den eftersträvansvärda. Det satte förstås sina spår även i diktningen och öppnade vägen för didaktiska texter om kärlek, passion och självbehärskning.
     När den klassiska epoken övergick i den medeltida var den kristna synen på kärlek och moral den allmänt härskande. Passionen och det kvinnliga försköts ytterligare till förmån för en manlig homosocial ordning. Diktningen var främst en hyllning till kvinnan (vilket kan tyckas paradoxalt med tanke på kvinnans låga status, men det kan förklaras med madonnan, jungfru Maria, som symbol för den upphöjda och andliga kärleken) och gjorde att det främst var en sysselsättning för manliga trubadurer. Trots det lyckades några kvinnliga skalder vinna utrymme bland diktarna.
     Grevinnan Beatriz (om det nu var hennes förnamn) de Dia (1100-talet) var en provençalsk skaldinna, trobairitz, som av allt att döma var, eller ansåg sig vara, en framstående aristokrat och konstnär och kommande från den högsta samhällsklassen hade det gott ställt. Det sägs också att hon var gift med Wilhelm av Poitou och förälskad i en Raimbaut d’Aurenga, men vilka de personerna var är inte uppenbart då flera occitaner bar de namnet vid den tiden.
     A chantar m’er de so qu’eu no volria (eller Jag måste sjunga om det jag inte ville) handlar, likt Sapfos Gudars like, om en ouppnålig kärlek. Subjektet vädjar till ”den man hon älskar men som nu tydligen svikit henne”. Olikt manliga trubadurer som inledde sina verk med en naturskildring går grevinnan av Dia direkt på kärnan i hennes text: ”Jag måste sjunga vad jag helst ej ville, / ty klagan bär jag mot den man jag älskar –” Brottet mot denna tradition kan ha att göra med att kvinnor hade mycket begränsat inflytande och makt och att grevinnan av Dia i egenskap av kvinna accepterar den rollen även i sin lyrik, snarare än faller in i trubadurtraditionen. Kvinnan sätts på en piedestal och därför sätter sig även grevinnan av Dia till viss del på en piedestal. Hon framhåller sin skönhet, sin dygd, sin härkomst och sin höga ställning som argument för varför hennes kärleksobjekt gjort fel och borde vända om och välja henne istället. Hon har på så sätt anpassat sig till den sociala konventionen och utnyttjat sin ställning för att vinna tillbaka sin kärlek. Grevinnan av Dia, eller kvinnor i allmänhet, hade ingen formell makt, men genom hyllandet av kvinnan och dygden kunde hon likväl ha inflytande.
     Moralen spelar stor roll för grevinnan av Dia, vilket jag kort nämnt redan. Påpekas bör att moralen, åtminstone inofficiellt, var olika för män och kvinnor. Männen kunde, i ganska stor utsträckning, lägra kvinnor utanför formella relationer, medan kvinnor sågs ned på om de var med andra män. Trots skillnaden drar sig inte grevinnan av Dia för att påpeka att hon gjort rätt och segrat över sin älskade i trohetens tävling: ”Och det behagar mig, min tappre vän, / att segra över er i detta lilla / som är så stort: den trogna kärleken.” Hon uppmanar honom senare även att följa moralen: ”Min vän! Välj trofasthet och undfly svek!” samt vädjar till någon form av sentimentalitet: ”Minns vårens blomdoft i vår första lek!”
     Likt Sapfo framstår diktningen som mycket personlig. Objektet är inte oviktigt, det har skapat situationen de diktar om, men det är framförallt den egna upplevelsen, svekets konsekvenser eller svartsjukans lamslående härjningar, som står i centrum. Medan Sapfo ser de fysiska och psykiska verkningarna av det hon upplever har grevinnan av Dia snarast en social kontext som vädjar till förnuftet med den underliggande frågan: varför väljer du inte mig? På sitt sätt handlar det om retoriska grepp: Sapfo vädjar till medkänsla genom att beskriva vilken vånda den obesvarade kärleken skapar, grevinnan av Dia beskriver situationen ur ett rationellt perspektiv samtidigt som hon beskriver varför hans leverne är moraliskt förkastligt. och trots att hon är fylld av känslor så framstår det snarast som om hon ser en logisk väg att lösa problemet på (även om den omöjliga kärleken är just det – omöjlig).
     I brottet mellan medeltiden och den förmoderna epoken genomgick människans verklighetsbild stora förändringar. Tidigare hade kristendomen varit allmänt förhärskande, men i och med stora genombrott inom naturvetenskapen och filosofin öppnades diskussionen om och definitionen av kärlek upp för nya aktörer. Trots detta levde diktartraditionen starkt vidare, om än med vissa förändringar.
     Till renässansdiktarna hörde Louise Labé (ca 1524–1566) gestaltade petrarkismens många teman – så som längtan, besvikelse och flykt – i sina sonetter. Den omöjliga kärleken, som präglade både Petrarca (1304–1374) och många både före och efter honom (däribland både Sapfo och grevinnan av Dia), är inte alls lika omöjlig hos Louise Labé. Framförallt sökte Louise Labé visa att i kärleken och passionen är man kanske inte jämlik (tvärtom, skulle Michel Foucault, Sigmund Freud och många andra påstå!) men den drabbar kvinnor såväl som män.
     I många av dikterna återkommer dock temat att den olyckliga kärleken är något ytterst plågsamt, men att drömmen om ett objekt eller den fulländade kärleken håller hoppet och viljan att älska vid liv. I en sonett – ”Ditt skratt, ditt hår, din panna, dina händer, / din röst, din lutas lek, ja du! Och än / en gång blott du! Det är för mycket, vän, / för mycket eld för blott en stackars kvinna. / Men du, som sådan eld hos andra tänder, / hur undgår du, jag undrar, själv att brinna?” – fokuseras det i stort sett helt och hållet på objektet. Subjektet säger att objektet väcker för mycket passion och kallar sig själv ”stackars kvinna”. Det är inte alls som hos Sapfo och grevinnan av Dia som i stort sett enbart fokuserade på sig själv och sitt eget, utan att göra en bild av objektet (med det sagt, andra av Louise Labés sonetter är betydligt mer inriktade på subjektets känslor snarare än objektets uppenbarelse). Här får vi istället en heltäckande bild, från huvudet till lutans lek, och på så sätt blir kärleken och åtrån mycket sinnlig. I Sapfo var kärleken snarast andlig även om hennes reaktioner i allra högsta grad hörde kroppen till och hos grevinnan av Dia byggs bilden av en andlig kärlek till idealmaken som håller sig intill henne och ständigt trogen.
     I en annan sonett får drömmarna stor betydelse: ”O ljuva sömn, o saligfyllda natt! / Hos dig har hjärtat lugn. Gör blott så att / min dröm besöker mig i alla nätter!” Det är en intressant psykologisering av kärleken att subjektet kan finna tillfredställelse även i en enkel dröm, till skillnad från Sapfo som på liknande sätt skrev in psykologiska aspekter i sina dikter men som genom dem beskrev en djup otillfredsställelse av att behöva sitta bredvid.
     I ett vidare perspektiv har kärlekens diskurs varierat genom årens lopp. För Sapfo och hennes samtida var kärleken sannolikt något som var tillåtet att se personligt även om det rådde normer för hur relationer skulle se ut att fungera. Man kan anta att kärleken inte var så toppstyrd som den senare kom att bli utan att det snarast var en angelägenhet för de älskande och deras närmaste. Det är kanske därför Sapfos diktning känns aktuell även idag, det förklassiska samhället var mer tillåtande än klimatet kom att bli under det närmast kommande 2 000 åren. Men med de stora sokratiska tänkarna kom självbehärskningen och nyttoaspekten att bli avgörande för synen på kärlek och snart hade kristendomen monopol på kärleksdefinitionen, vilket anförde en strikt moralisk och begränsad kärlekssyn vilket kom att spela en roll för den höviska lyriken dit grevinnan av Dia hör. Därför var det symptomatiskt att en tänkare och kyrkans man som Andreas Capellanus (1100-tal) skrev Treatise on Love runt 1184 där han, oavsett om man läser in ironi eller inte, beskriver den höviska kärlekens alla aspekter. Läroböcker i kärlek har funnits länge, där skalden Ovidius (43 f.Kr–17 e.Kr) i Ars amandi eller Konsten att älska på liknande sätt som Andreas Capellanus ställer upp en formel för hur relationer knyts och bevaras (vilket senare följdes upp av Remedia amoris där kärleken ska botas). Didaktiska texter (dit även bibeln till stor del bör räknas) var viktiga för kristendomens upprätthållande av tolkningsföreträde av kärleken. Den höviska lyriken är sprungen ur den kristna traditionen och det syns i grevinnan av Dias A chantar m’er de so qu’eu no volria där hon åberopar kristendomens trohetsideal.
     Dock, ju närmare vår moderna tid vi kommer desto mer anspråk gjorde vetenskapens förespråkare på att få definiera kärlek. Under renässansen började marken brytas, föreställningen om världen var i gungning och kyrkans grepp om världsbilden var inte lika självklar. Under ett sådant klimat var det rimligt att en kvinna som Louise Labé (och andra samtida diktare) kunde bryta ny mark med sin diktning (till skillnad från exempelvis grevinnan av Dia som med sin diktning såg traditionens styrkor och utnyttjade dem). Petrarca hade med sina sonetter och sitt innehåll visat vad kärlek kan vara och det gick igen under renässansen och det passade bra in i den maktkamp som utkämpades om ordet kärlek. Det påstods vara en angelägenhet för alla, även kvinnor.
     Sakta men säkert gjordes kärleken biologisk, naturlig och det andliga och moraliska fick ge plats åt det personliga och sinnliga. Sapfos dikter rimmar förmodligen mer väl med vetenskapens diskurs, tack vare hennes förmåga att fånga kroppens och psykets naturliga reaktioner.
     Kristendomens tolkning försvann inte helt och har ännu inte gjort det, även om vi idag ser en tredje diskurs: den mediala/offentliga diskursen (postmodern, om man så vill). Det är inte nödvändigtvis kyrkan eller vetenskapen som avgör vad kärlek är eller bör vara. Deras tradition är förstås fortfarande stark och inflytandet sträcker sig långt in i den mediala bilden av kärleken, men det är överlag det som syns som är normbärande, ju mer det syns desto viktigare är det för kärleksbeskrivningen vilket gör att kärleksbegreppet idag är betydligt vidare och svårinringat än vad det var på Sapfos tid eller snarast omöjligt att definiera i jämförelse med den didaktiska kärlekens uppfattning. Idag kan vi å ena sidan diskutera prinsessbröllop som en ultimat kärleksmanifestation för att sedan sätta igång valfritt matchmakingprogram på tv. Sapfo hade säkerligen varit nöjd, medan grevinnan av Dia varit oförstående och Louise Labé varit nyfiken (givet de för tiderna rådande klimaten).

Relaterat

2 Comments

  1. Min kandidatuppsats kan nog vara intressant i sammanhanget, den analyserar synen på manlighet i trobairitzernas, där ibland grevinnans av Dia, diktning. Bland annat detaljanalyserar jag samma dikt som du gör. Jag vill, med basis i min undersökning, hävda att trobairitzerna visst det bröt ny mark med sin diktning, om än försiktigt, och att grevinnan av Dia kanske inte var den mest progressiva av dem. Sedan måste jag säga att du gör ett par dåligt underbyggda påståenden, i synnerhet anser jag dig vara helt ute och cykla med det du säger om att den höviska lyrikens kärleksdefinition är nära kopplad till kristendomens. Trubadurdiktningen ses generellt av akademiker som en signifikant SEKULÄR tradition i kontrast till tidigare seklers kyrkliga dominans av finkulturen , och en av de mest sannolika hypoteserna om dess rötter är att den hade ursprung bland -muslimska- diktare i Andalusien (dvs allt annat än kristet). Jag påvisar vidare i min uppsats hur kristna teman är påtagligt frånvarande i trobairitzernas dikter rent generellt. Det råder heller ingen större tvekan om att grevinnan av Dia var en ”framstående aristokrat och konstnär”, eftersom hennes vida, trubadurbiografi, hävdar detta och rent samhällstekniska faktorer pekar på att samtliga trobairitzer var adliga. Senare forskning har också räknat ut vem Raimbaut d’Aurenga och andra män hon associerades med var; en öppen fråga är snarare i vilken mån olika trobairitzer kände varandra.

    Med detta sagt så tycker jag om ditt inlägg, och du gör en intressant analys av grevinnans av Dia diktning. Men den är annorlunda från min, och därför om inte annat kan det kanske vara intressant att ta en titt på min uppsats. Du hittar den här: https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=2302369&fileOId=2302370

    gosemys
    /ola

    1. Jag har för mig vi pratade en del om det här på IRC när du skrev din uppsats (eller jag min tenta, eftersom det är vad det här inlägget är (som för övrigt landade på VG, vilket egentligen inte säger särskilt mycket)) och har för mig det var ett givande samtal. :) Idag skulle analysen förmodligen vara bättre underbyggd, men 2009 när texten ursprungligen kom till var jag fortfarande en ganska naiv akademiker. :)

      Bra att uppsatsen blev färdig och jag ska slänga ett öga på den. Grevinnan av Dia är förmodligen den vars diktning i någon mån berört mig djupast och det är nog det som gör mig mest nyfiken. :)

Kommentera