Om The Hunger Games, Harry Potter och att ställa svåra frågor

Det var Johanna Koljonens nyhetskrönika på DN.se (Sagans värld är lika obekväm som vår egen) som fick mig att mer eller mindre omedelbart beställa hem Suzanne Collins omtalade The Hunger Games (eller Hungerspelen som den lämpligt nog heter på svenska). Koljonens beskrivning tilltalar mig på så många sätt, även om min skamsenhet snarare rör att det tog så lång tid för mig att upptäcka böckerna.

Med det sagt, och utan att lägga mer vikt vid min eventuella skam, slås jag av det som många lärare redan förstått när de sätter The Hunger Games i händerna på sina gymnasister (och som Johanna Koljonen tar upp i sista stycket): det här är fantastiskt bra diskussionsmaterial.

I The Hunger Games dystopiska värld är tillvaron för de förtryckta ett lotteri (en mindre nogräknad artikelskribent hade kanske dragit paralleller till vår värld även där, men jag låter det vara osagt) där konsekvensen av att vara utvald i de allra flesta fall är en direktbiljett till graven. Ungdomarna kastas in i ett surrealistiskt slagfält där bara en kan gå levande ur tävlingen och någonstans här visar Suzanne Collins att hennes tankeexperiment är allvarligt menat.

Jag imponeras över den seriositet med vilken hon tar sig an enormt svåra frågor om människovärde, förtryck, egoism och tacksamhet. Hon talar med ungdomar på ungdomars vis, men utan att ge vika för det obehagliga. Det är därför Johanna Koljonen och de lärare som låtit eleverna läsa The Hunger Games har helt rätt. Samtidigt är ansvaret för att inte låta sagan bara vara en saga stor. Det är lätt att säga ”det är inte på riktigt”, bara se till historien, och då är arbetet ogjort, för att inte säga bortkastat.

På samma sätt tycker jag Harry Potter-septologin i mångt och mycket lyfter frågor som behöver diskuteras för att förstås. I den kämpar ont mot gott, men det goda är inte alltid så oklanderligt vitt. Harry Potter och hans vänner bryter ofta mot reglerna för det de tror är rätt, och konsekvenserna är kanske inte alltid så allvarliga som de borde vara, men likt Katniss Everdeens öde måste man förstå Harry Potters som ett verktyg för att skapa intresse kring det svåra. Hade vår hjälte blivit relegerad eller uppäten av hippogriffen hade det näppeligen blivit så många som sju böcker. (Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att jag tycker Collins gick lite lätt åt sina karaktärer som gott kunde få råkat än värre ut emellanåt.)

Nå, jag tror att det i böcker som The Hunger Games och Harry Potter-serien finns en enorm potential till samtal; samtal som ungdomar idag, för att inte säga samhället, behöver. Vi lever i en omvälvande tid och framtidsutsikterna är inte alltid så goda och att inte hjälpa yngre generationer att ställa jobbiga frågor och tänka själva kan vara ödesdigert. Vi måste prata med dem om vår värld också, naturligtvis, men jag tror inte man ska underskatta värdet av ett litterärt filter.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

1 Comment

Lämna ett svar till MariaAvbryt svar