Om spelandets och sportens falska dikotomi

Daniel Kardefelt-Winthers debattinlägg på DN.se, ”Varför är fotboll så mycket viktigare än datorspelande”, spreds som en löpeld under gårdagen. Med all rätta, det är en intressant och tänkvärd text som lyfter fram ett av många problem i debatten om datorspelens påverkan på ungdomarna, en debatt som i övrigt präglas av något på gränsen till moralpanik (och i andra änden av skalan dess motsats: offerkoftor).

Det är bra att debatten nyanseras och att man genom det arbete som folkbildare som Orvar Säfström (vars artiklar om datorspel och föräldraskap var en del av anledningen till att han förra året fick motta utmärkelsen ”Årets spelare” från Sverok) utför. Jag hävdar med jämna mellanrum att förståelse är nyckeln till allt, och det gäller inte minst de generationsklyftor som ständigt uppstår. Samtidigt som föräldrar måste våga vara nyfikna och ställa frågor måste spelande ungdomar våga visa vad de håller på med och kunna svara på frågor. Så långt allt väl.

Som utpräglad spelare så väl som sportintresserad står jag kluven inför debatten. Jag är osäker på om Kardefelt-Winther satt sin rubrik själv och det spelar egentligen mindre roll, han är på väg åt det håll jag strävar i mitt sätt att diskutera fritidssysselsättningar. Oroväckande ofta ställs datorspelande och sport i motsatsposition. Det ena är ”på riktigt”, det andra ”på låtsas”. Det ena ”är socialt”, det andra ”ensamt”. Genom att skapa en falsk dikotomi av det slaget skapar man inte förståelse, tvärtom. Faktum är trots allt att fritidssysselsättningarna har mer gemensamt än de är skilda. Det borde vara en stabil grund för en meningsfull debatt.

Samtidigt kan det tyckas svårt för åhörarna att sätta sig in i ämnet och för debattörerna att bjuda in andra än de närmast sörjande. Jag, personligen, vet ju precis vad det handlar om. Det är inte särskilt konstigt, jag har spelat spel av olika slag sen jag var en tvärhand hög, tittat på Counter-strike- och Starcraft-matcher i tio år och arbetar idag på spelhobbyförbundet Sverok. Jag har kommit väldigt nära verksamheten både som utövare och åskådare. Likaså är jag sportintresserad, klubben i mitt hjärta är Luleå Hockey och pulsen var hög när skidåkarna efter nio mil i spåren hade krafter kvar att spurta i mål, och när jag börjar sportnörda mig möts jag av nästan lika oförstående blickar och kommentarer bland hobbyspelarna som dessa möts av bland de som förespråkar sport. Detta trots att de ligger så nära varandra och drivkrafterna för att göra det ena eller det andra är i princip desamma.

Polemiseringen av debatten, emellanåt i det närmaste ett skyttegravskrig, hjälper ingen, allra minst de som debatteras för. Hur ska någon utomstående kunna begripa sig på endera ståndpunkten när grundläggande förståelse ofta saknas?

Min åsikt varken kontroversiell eller ny, men tyvärr verkar den ha trillat bort i debatthysterin. Därför är det bra att Daniel Kardefelt-Winther lyfter upp vikten av förståelse. Låt nu de båda verksamheterna, sport och spel, utveckla varandra där gemensamma beröringspunkter finns (och det är som sagt allt som oftast de finns).

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

2 Comments

  1. Hej!

    Jag håller med dig i att det är en falsk dikotomi – och jag satte inte titeln själv :) Jag hade lika gärna kunnat jämföra med pianospelande eller schack, men jag tyckte fotboll utgjorde ett mer lätttillgängligt exempel. Jag har själv spelat fotboll i elva år så jag anser mig mer rättfärdigad i det exemplet än att diskutera piano :)

    Gillade din blogpost, tycker du lyfter fram något väldigt viktigt!

    1. Vad roligt att du hittade hit och uppskattade mitt inlägg. Jag misstänkte att det inte var din rubrik givet din text i övrigt. :)

      Spelandets problem, om man kan prata om ett sådant är att det är i gränslandet mellan (eller med ett stort steg in i både) sporten och kulturen och som gränsvarelse tycks det inte riktigt välkommet någonstans, när det borde vara tvärtom och bygga en brygga däremellan. Det blir väldigt lätt att värdera verksamheterna, trots att man inte nödvändigtvis borde.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!