Om Sandman och den ack så saknade magin i världen

För några veckor sedan dök det upp ett märkligt ljussken över Linköpings natthimmel. De mer klentrogna eller skeptiska förstod kanske redan från början att det inte var annat än en strålkastare, men äventyrare och romantiker som jag började genast spinna historier om vad som väntade vid ljuskäglans fäste.
     Kanske fanns där en skatt som bara kunde bärgas av någon med gott hjärta? Kanske var det en jätteödla som klättrat upp i någon mast och som militären ville få bort men inte skada? Kanske var det ljuset från utomjordingarna som kraschat just i Linköping? Kanske var det någon nödställd stackare som signalerade efter en superhjälte? Det var bäst att jag gav mig av omedelbart!
     I få verk är magin så närvarande som i Neil Gaimans Sandman-serie. I det tio volymer tjocka mästerverket är grundförutsättningen att all magi, alla drömmar och allt övernaturligt är sant, men det är bara några få dödliga som får smaka mer än några droppar av allt det fantastiska. Vi andra avfärdar eller missförstår tecknen när vi ser dem.
     Sandman handlar om Dream, en av de ändlösa (Jag har funderat på det där med översättningar en del. Sandman skulle nog göra sig rätt bra på svenska för svenskan är ett språk rikt på sagor.) och kungen över alla drömmar. Hans syskon, Death, Destiny, Desire, Despair, Delirium och Destruction styr i sin tur över sina domäner och inverkar på sitt sätt till att göra världarna och dess skeenden mer spännande. Om man förutsätter att allting är sant, på ett sätt eller annat, kan bara tanken på att personerna i dina drömmar har egna agendor obereonde av dig te sig svindlande, men inte alls otrolig – någonstans måste de ju komma ifrån.
     Vid något tillfälle får Rose Walker, en av seriens vanliga dödliga, frågan om hon tror på magi. Efter att ha varit med om en massa märkliga saker har Rose en del på fötterna när hon svarar något i stil med att hon inte tror på magi, men däremot tror hon på ”weird shit”. När magi reducerats till Joe Labero och David Copperfield är det kanske att föredra att kalla den riktiga magin för ”weird shit”, det viktiga är att man tror på det.
     En av mina favorithistorier är den om Hob Gadling som någon gång på 1300-talet i dryckesrus proklamerar att det här med döden bara är fånigt, det enda man behöver göra är att låta bli att dö. Dream och Death råkar höra det här och Dream utmanar Hob att de ska träffas om hundra år, på samma värdshus, och utmaningen antas. Mycket riktigt träffas de hundra år senare, och hundra år efter det. Vart hundrade år ses de och Hob berättar om vad han gjort sen sist. Han hinner vara delaktig i tryckkonstens spridning såväl som slavhandelns och hans liv är en berg-och-dalbana men han fortsätter att leva. När det mot 1900-talets slut hålls renässans-marknader är han där och bittert förklarar att allt är så historiskt inkorrekt, som om han varit med själv. Jag älskar berättelsen och jag fascineras av tanken att någon skulle kunna påstå sig vara tusen år gammal och det faktiskt var sant.
     Det var nästan löjligt lätt att hitta till strålkastaren. Inga drakar försökte stoppa mig, jag slapp sfinxens gåtor och de stup och fällor jag stötte på övervann jag utan större svårighet. Det är möjligt att det gick så lätt eftersom magin i vår värld så regelmässigt antingen förnekas eller utnyttjas. Strålkastaren var förstås inget annat än ett tydligt exempel på det senare. På ett tak på en avlägset placerad butik satt strålkastaren och hånade mig för min dumhet. Det kunde ha varit något magiskt, eller åtminstone inte något uppenbart småaktigt reklamtrick, men det är nog inte så det fungerar längre.
     Och kanske är det därför jag ständigt återkommer till Sandman för där, mellan pärmarna, är magin nästan på riktigt.

Relaterat

Kommentera