Om novellsamlingar

Novellen är en litteraturform som i sin begränsade storlek är väldigt lämpad för språkliga såväl som tematiska och narrativa experiment. Jag kan förstå att författare tycker det är roligt att ta ut svängarna i ett såpass begränsat utrymme att man egentligen inte har något att förlora, och vissa författare verkar göra det emellanåt med idéer som kommer till dem. Fyllda av experimentlusta skriver de en rad noveller där slutresultatet sannolikt blir mycket varierande. I vissa fall kanske det blir det bästa författaren har skrivit, i andra kanske det bara blir pannkaka. Så långt allt väl.

Men när novellerna läggs på hög kommer vi till en kritisk punkt. Jag vet inte i vilken utsträckning författare själva vill ge ut novellsamlingar, men det är inte helt ovanligt och de där novellsamlingarna ställer ofta till en hel del problem.

När jag tar upp en bok, oavsett om det är en novellsamling eller en roman, förväntar jag mig någon form av enhetlighet. Jag vill ha en jämn och hög, men framförallt jämn, nivå på det jag läser. Det är inte nödvändigtvis ett språkligt problem, det kan handla om idéer eller innehåll, så länge det känns som att novellerna på något sätt hänger ihop är jag ganska nöjd. Det är dock sällan det är så, förmodligen mycket av just den anledningen att novellen är en form som är väldigt tacksam att experimentera med. Så å ena sidan tycker jag om experimenten, å andra sidan vill jag att noveller i en samling ska kännas som att de hör ihop. Inte en helt enkel nöt att knäcka, det här.

För när jag läst och recenserat novellsamlingar har jag ofta hittat en eller ett par favoriter i samlingen som sticker ut som bäst. Samtidigt finns det ofta en rad noveller som är bra men inte mycket mer, och ett fåtal som är riktigt dåliga. Då är det förstås svårt att recensera en sådan blandning och ofta har det resulterat i ett mellanbetyg (Privata liv fick en svag fyra, Sagor för barn över 18 år, Smoke and mirrors och Det osynliga barnet fick treor). Vid samtliga tillfällen har ojämnheten varit den avgörande orsaken till att enstaka riktigt grymma noveller inte räckt för att ge ett toppbetyg. Samtidigt är det svårt att recensera varje novell för sig i en samling. Eller… Varför är det det? Det vore väl intressant och givande, om än platskrävande, att recensera varje del i en samling så att det som är bra på allvar lyfts fram (och tvärtom förstås)? Själv satsar jag på att recensera produkter och då är det ju pärmarna och det som finns däremellan som ska recenseras, även om det är en novellsamling.

När jag skriver egna noveller är det sällan jag har i åtanke att de ska publiceras i en novellsamling och finner jag ingen vettig vinkling kommer de heller inte att publiceras så. Å andra sidan skrev jag Budgivning helt med novellsamlingsformatet i åtanke och där hänger novellerna (förhoppningsvis) ihop så pass att det känns som en enhet.

Men när det kommer till läsning av novellsamlingar, sättet man uppskattar dem på, är det förstås en annan sak. Det finns noveller i novellsamlingar som har fått mig hänförd, och de gör mig inte mindre hänförd för att resten av novellerna råkade vara mindre bra. Jag bär ju alltid med mig känslan av att läsa novellen och det tycker jag att man ska ta tillvara på.

Sen finns det förstås novellsamlingar som är enhetliga, jämna och mycket mycket bra: The Ladies of Grace Adieu, Fragile Things och The Nimrod Flipout.

Hur ser ni på samlingsverk? Är det de enskilda delarna eller helheten som är viktigast? Förstörs läsningen av dåliga noveller om det är en samling?

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

8 Comments

  1. Jag tycker om novellsamlingar, men jag tycker om dem på olika sätt. Jag kan illustrera med exempel:

    Arthur C Clarke har jag främst läst noveller av, jag fick en samling med en mängd noveller av Snigel, sorterade i kronologisk ordning efter vilket år han skrev dem och introducerade med en liten textsnutt om omständigheterna (’den här skrev han till en flicktidning, den här till ett sportmagasin’ et cetera), och den tyckte jag mycket om även om vissa av novellerna var lite mindre intressanta än andra. Att jag tycker mycket om den är förstås för att jag tycker mycket om Arthur C Clarke, och inte hade tid att läsa den som helhet – det blev lite här, lite där en berättelse i taget. På samma sätt tycker jag om The Complete Robot av Asimov, som jag inte läst från början till slut utan bara läst en historia i lite här och var när jag velat läsa om en gammal favorit. Däremot har både Asimov och Clarke gett ut novellsamlingar som -är- sammansatta verk, tex. Clarkes ’tales from the white hart’ (som förvisso inte skrevs med syfte att samla ihop, men som ändå fungerar eftersom det är berättelser från samma pub, med samma känsla) till exempel, och Asimovs ’Robot Dreams’ (min favorit av den författaren) och, givetvis, ’I, Robot’. Förstås, Robot Dreams är jag inte säker på hur väl sammanhålen den är tänkt att vara, jag äger bara den andra halvan (svensk utgåva), men tyckte att den höll ihop rätt bra, och I, Robot är skickligt sammansatt för att inte bara berätta en historia, utan också driva fram en poäng.
    Min poäng med det här är att visa på olika sorts novellsamlingar jag tycker mycket om, och hur jag läser dem. De stora som bara samlat ihop noveller skrivna av en och samma författare läser jag bitvis, och fäller omdöme om novellerna enskilt, och de mindre läser jag lite mer som ’riktiga’ böcker.
    Den enda novellsamlingen jag läst på senaste tid som jag inte tyckt om var en av Neil Gaiman (Smoke and Mirrors tror jag det var), men då gjorde jag å andra sidan misstaget att tänka på den som helhet snarare än se de individuella delarna, med resultat att den allmänna upplevelsen blev rätt dålig och jag istället gick med ett medelvärde i bakhuvudet (lite som när man måste recensera något sådant) när jag -kunde- ha sorterat bättre och helt enkelt nöjt mig med att ogilla Troll Bridge (eller vad den nu hette) oavsett hur klyftig slutklämmen var och älska Chivalry trots att den flankerades av tristess.
    Babycakes var däremot rätt bra humor.

    Nu har jag glömt vad poängen var, förutom att prata novellsamlingar…

    1. Kanske är det just det som är mitt stora problem, jag läser oftast böcker pärm till pärm, oavsett om det är romaner, novellsamlingar eller diktsamlingar. Det gör förstås att jag blir känsligare för ojämnheter och sådant och att novellerna i sig förlorar lite i värde.

      Å andra sidan kan inte diskussioner som de som figurerat här, hos Snigel och på Labyrinter om Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor uppstå om man inte ser böckerna som en helhet. Alla har vi varsin favoritnovell, typ, och det enda vi egentligen är ense om är att samlingen är ojämn.

    2. En del böcker är däremot inte riktigt värda (eller tänkta) att ses som helhet på det viset- The Complete Robot, som jag nämnde, samlar helt enkelt bara ihop alla Asimovs robotnoveller (utom två eller tre), sorterar dem i kronologisk ordning efter vem de handlar om och vilken slags robot, och det är liksom det, och jag skulle nästan argumentera för att om man såg en bok som den som en helhet på samma sätt som en bok som I, Robot så läser man med flit boken från dess sämsta sida på sätt och vis. man liksom… sets oneself up for disappointment (ifall vi någonsin trodde att jag skulle lära mig svenska).

    3. Kanske inte, men det gör ju produkten sämre (även om exemplet med robotnovellerna verkar vara ett typexempel på en rimlig röd tråd för en novellsamling). Jag menar inte egentligen att de behöver hänga ihop stenhårt utan snarare att det ska gå att förstå varför de är tryckta mellan samma pärmar utöver att det möjligen är samma författare.

      Främst tror jag det är en praktisk fråga: det skulle vara väldigt svårt att sprida och sälja noveller om det gjordes åtskilt. Visst tidningar trycker väl i viss mån noveller, men det är ju inte framförallt ett litterärt forum.

  2. Precis som Xhakhal läser jag novellsamlingar på olika sätt. Sällan alla novellerna i ett sträck – den stora poängen med novellsamlingar är ju att man kan läsa en bit då och då (Precis som diktsamlingar). Få en avslutat berättelse på kort tid. Och man får ju alltid någon/några favoriter i en samling. Jag läser ofta om enskilda noveller, sällan hela samlingar.

    Men jag förstår recensionsdilemmat – det är ju hela samlingen som ska bedömas. Det kan nog bli litet orättvist ibland. Tex läste jag Björn Larssons senaste bok ”Filologens dröm : berättelser om upptäckarglädje” i ett sträck – det blev på tok för mättsamt. Hela chokladasken på en gång, typ. Alla novellerna har ett liknande tema och i början har det nyhetens behag men efter hand tröttnar man. Så de sista novellerna känns inte så bra som de första. Hade jag läst långsammare med pauser hade nog intrycket blivit ett annat.

    1. Det hade ju varit ganska enkelt att dryga ut läsningen genom att läsa en novell åt gången och sedan skriva en mening om novellerna så att man kan bedöma helheten trots att man inte läser rubbet på en gång. För att dryga ut chokladasken för att ta en mycket bra liknelse.

  3. Jag tror att skillnaden mellan novellsamlingar och romaner är mindre än vad man kanske först tänker sig. I en roman är det okej om vissa delar är lite sämre, inte lika innehållsrika, etcetera, det är inget man tänker jättemycket på. Om det som inte är bra istället är en hel novell tänker man mest att, ja, det där var ju totalt meningslöst, men i en roman bidrar alla delar (förhoppningsvis) med någonting.

    Annars håller jag med dig i grunden, i alla fall om det gäller novellsamlingar av en och samma författare. Av någon anledning känner jag inte alls att det är ett stort problem om det är många olika författare (jag har ju exempelvis läst en hel del Hugo Award-noveller och där är det sällan fler än en novell från samma författare). Varför är det då plötsligt inte ett problem?

    Jag tror de thar med förväntningar att göra. Läser man en samling av en ensam författare vet man vad hon eller han är förmögen till, men det har man ingen aning om ifall det är femton olika författare. Kanske kan man försöka ändra sin inställning och försöka se dem mer som skilda verk. Det erbjuder förstås vissa problem när man recenserar, men att ge ett snittbetyg och sedan lyfta fram höjdpunkter tycker jag fungerar bra.

    1. Fast dåliga partier i romaner är dåliga de också och drar ner helhetsomdömet, och detsamma gäller novellsamlingar – så du har rätt i att det är mindre skillnad än man kan tro, men inte på det sättet du menar. Det handlar ju om ett helhetsomdöme.

      Jag kan inte komma på att jag läst någon novellsamling med många olika författare, men jag kan tänka mig att jag skulle vara ungefär lika hård där. Som jag skrev till Xhakhal här ovan: det ska vara motiverat att novellerna är samlade i samma bok, annat än att det är bekvämt. Sen borde det inte spela någon roll om det är en eller flera författare som samlas.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!