Om förhållandet mellan författare och huvudperson

Einar Már Guðmundsson inleder Beatlesmanifestet (svensk översättning av Inge Knutsson från 2006) såhär:

[…] Det var jag, Jóhann Pétursson, som utfärdade detta manifest, och jag passar på att presentera mig redan här i början, för jag har tidigare figurerat i berättelser av denna boks författare.
     Trots det gör han inget annat än skriver vad jag säger men får hela äran och kommar in honoraret som ograverat borde tillfallit mig.
Det är hårda bud men detta går inte att göra något åt.
     Vi romanhjältar har inga rättigheter. Vi hittar på en massa idiotiska grejer och så får författarna tillfälle att uttala sig i tidningarna och säger ännu mer idiotiska saker. Vi skulle kanske ta och lämna in en stämningsansökan som alla andra i samhället.
     Då kunde man kanske få läsa följande rubrik i tidningarna: Femton romanhjältar stämmer författare. Och så skulle det hållas kongresser och förhandlingar om avtal skulle manglas fram.

Och så fortsätter det dessutom ett par stycken till med ord om att huvudpersonen varit instängd i en byrålåda en tid.

Jag tycker det är intressant, det här att låta huvudpersonen få ett liv bredvid författaren. Det handlar inte om att huvudpersonen lever ett eget liv inom verket, nej, här har han en tydlig relation till författaren och säger sig förtjäna de pengar författaren får. Jag blev lite förvånad när jag läste orden, inte för att det är mycket som förvånar mig egentligen, utan för att jag inte kunde påminna mig att jag läst något liknande tidigare. Berättelser med flera lager har jag sett tidigare i Sophies värld och Idéernas grotta för att ta de två mest uppenbara exempel jag kommer att tänka på. Huvudpersonerna i de böckerna har ett förhållande till sina respektive författare (typ), men deras författare är även de personer i böckerna. Nå, visst skulle det kunna vara så även i Beatlesmanifestet, men i så fall är det betydligt intressantare genomfört.

Medan jag skriver inser jag dock att jag inte vet riktigt vart jag vill komma. Jag inspirerades av Einar Már Guðmundssons självklarthet då hans huvudperson fick beskriva missförhållandet, men i övrigt verkar påståendet bara bli en parentes som inte återkommer mer (jag har i skrivande stund inte läst färdig boken) och som därför lämnas åt oss att diskutera.

Vilka konsekvenser eller möjligheter har ett tydligare förhållande mellan författare och huvudperson? Jag började fundera i banorna kring en självbiografi där en fiktiv karaktär spelar egen och direkt roll för författarens liv, men även om självbiografin som form tillåter vissa fiktiva utsvävningar, eller om man hellre vill: rent metaforiskt berättande, så är det inte riktigt vad jag är ute efter. Kanske skulle man kunna se en bok där en karaktär, lämpligen välkänd, ska hämnas på sin författare för all skit denne utsatt karaktären för. Det vore rätt snyggt.

Eftersom jag inte vet var jag började eller var jag vill komma får jag helt enkelt hitta på en anledning till att jag skrev det här inlägget. Jag vill utbildas! Vad finns det för böcker där karaktärerna har, på liknande sätt, ett förhållande till sin författare?

Relaterat

15 Comments

  1. Boken som jag läser nu har en liknande setup, fast där är det en bok som styr författaren till att skriva boken. Fick mig att haja till lite. ;) Den heter The Last Witchfinder och är skriven av James Morrow (fast då tydligen egentligen av en annan, och mycket känd, bok),

  2. Jag kan inte på rak arm komma på någon sådan bok just nu, men jag kommenterar ändå eftersom jag och Ym suttit alldeles för någon dag sedan och diskuterat hur författare av skönlitteratur (främst fantasy, men det var mest för att exemplen låg nära till hands då vi började diskutera A Song of Ice and Fire, inte för att det bara gäller fantasy) har sina favoritfigurer i sina egna böcker – och hur det märks. Det har naturligtvis inte mycket med det du vill åt at göra… men jag tycker det är en intressant/rolig vinkel på det här med författare och deras fiktiva personer också.

    Men å andra sidan… instanser av att bryta den fjärde väggen mellan författare och figur händer oftare i visuella media, till exempel serietidningar – ta bara Dödpöl som exempel: http://i197.photobucket.com/albums/aa289/Xhakhal/comicawareness.jpg

    1. Nå, uppenbara favoritkaraktärer och sådant är också intressant även om det inte riktigt är det jag är ute efter (vilket inte är helt lätt att uppfatta med tanke på mitt förvirrade ursprungsinlägg). Det handlar snarare om att karaktären känner igen och uppfattar sig själv som romanfigur, tror jag.

      För övrigt var bilden asbra och ligger närmare det jag är ute efter. Jag älskar när serier visar att de är serier (eller hur man nu ska uttrycka det), som i en Hälge-strip där Hälge sparkar en fotboll som studsar mot serierutans kant. Då blir jag alldeles varm i själen.

      1. Jag vet, och förstod, och just ärför påpekade jag också:
        ”Det har naturligtvis inte mycket med det du vill åt at göra… men jag tycker det är en intressant/rolig vinkel på det här med författare och deras fiktiva personer också.”
        Det är lätt att förstå vad du vill åt – men jag tyckte jag kunde få expandera på vad det fick mig att tänka på förutom det du ville åt ;)

        Ja, den strippen är jättefin. En av tecknarna till cyanide and happiness är också expert på att leka med serierutorna hela tiden (oavsett om han gör det bra eller inte så gör han det åtminstone ofta), men jag länkar direkt till bilderna på deviantart eftersom det är lättare att hitta dem där och mature content filtret gör att man inte kan se dem utan en användare annars:
        http://fc09.deviantart.com/fs17/f/2007/195/8/8/Obviously_by_kris_wilson.png
        http://fc00.deviantart.com/fs20/f/2007/302/b/7/Cruel_by_kris_wilson.png
        http://fc01.deviantart.com/fs22/f/2008/012/0/0/Fighting_by_kris_wilson.png
        Och den här är min absoluta favorit av i princip alla han gjort:
        http://fc08.deviantart.com/fs34/f/2008/299/1/e/Boost_by_kris_wilson.png

        1. Det är klart att du får, det är förstås till och med önskvärt även om jag med min kommentar kanske inte uppmuntrade det. :)

          Och samtliga strippar du länkade till var helt fantastiska. Har snubben någon riktig sida för sina seriestrippar eller är det Deviant Art som gäller om man vill läsa serien?

  3. Jag säger bara Don Quijote! I andra delen kommenterar den värderade ädlingen inte bara boken om sig själv, utan också den förfalskning som påstås ha kommit ut som del II innan Cervantes hade hunnit skriva sin andra del. Detta återkommer då och då och är mycket roande.

    En annan metaberättelsernas mästare är Paul Auster. Men inte på riktigt samma sätt. Hans romaner innehåller ofta en berättelse i berättelsen som huvudpersonen hittar på, drömmer eller skriver. Ibland är kopplingen dubbelriktad, dvs plan-2-historien påverkar huvudhistorien. Kul, tycker jag oftast – ibland väl halsbrytande och någon gång en smula sökt.

    1. Don Quijote har jag tyvärr inte läst än, men någon gång när jag känner mig mogen ska jag ta mig an den. Just det du nämner låter nämligen riktigt schysst och jag har ju läst en del om den utan att uppfatta att det var sådana metalitterära grejer i den.

      Paul Auster tillhör ju mina favoritförfattare och han är bra på det han gör, även om det inte är riktigt det jag är ute efter. Auster och hans berättande är dock alltid värt att ta upp, oavsett vad man frågar om, så det var bra att du nämnde honom. :)

      1. Kom på ett annat besläktat fall av sammanblandning av berättelseplan:

        Per Gunnar Evander ”Fallet Lillemor Holm” Ur Wikipedia:

        ”År 1977, samma år som Evander gav ut Fallet Lillemor Holm, kom boken Lungsnäckan av författaren Lillemor Holm. Författaren tros vara Evander[1], men Evander har berättat att han inte har skrivit Lungsnäckan.”

        Såvitt jag minns, exixterade inte Lillemor Holm annat än som romanfigur. Det var en ”set up” av Evander. För att skapa sensation ? ett falskt sken av dokumentär ? experiment ? Var mycket omdiskuterat i alla fall.

        Don Quijote är värd litet tid. Sanningen att säga har jag inte läst hela boken. Men den är intressant på många sätt. Don Q ikläder sig ju rollen av riddare i en riddarroman. Han kliver in i den fiktion som han älskade att läsa om. Och hans sammanblandning av böckernas värld, egen fantasi och den 1600-tals-verklighet han levde i är ganska raffinerad. Det flyter ihop så snyggt och nästan trovärdigt. När det sen avslöjas att han är medveten om att han själv är en uppdiktad romanfigur blir det riktigt kul.

        1. Ballt med Per Gunnar Evander och Lillemor Holm. Det är en sådan sak jag skulle vilja göra och rätt hårt, speciellt med tanke på all pseudonymhysteri som varit nu (men också tidigare). Oavsett om det är han själv eller någon annan som är Lillemor Holm måste det anses genialt. :)

          Don Quijote har jag ju läst om och läst urdrag ur, det har aldrig blivit så att jag läst hela dock. Men det kommer framöver.

          1. Kul att Evanders ”Fallet Lillemor Holm” fortfarande inspirerar och intresserar. Jag håller precis på med omläsning av romanen. Tänker även läsa ”Lungsnäckan” av Lillemor Holm igen.
            Evander är sannerligen en genialisk författare!

          2. Hej!
            Du kan säkert få tag i Evanders bok ”Fallet Lillemor Holm” och Lillemor Holms ”Lungsnäckan” via Bokbörsen.se.
            Per Gunnar Evander är en mästare!

  4. Hej.

    Jag kommer inte ihåg titlarna på verken men både Eyvind Johnson och PC Jersild har lekt med densamma tematik du tar upp. Jersild-boken är en historisk metaberättelse om hur Selma Lagerlöf skriver Nils Holgersson men inleder ett förhållande med huvudkaraktären som sedan går överstyr. I, vilken det nu är av Johnson, debatterar författarjaget med huvudkaraktären om vem det egentligen är som har makten; om författaren skriver det karaktären gör eller om karaktären gör vad författaren skriver, vilket de käbblar om. Vem är egentligen marionetten?

Kommentera