Om förhållandet mellan författare och huvudperson

You may also like...

15 Responses

  1. Caroline skriver:

    Boken som jag läser nu har en liknande setup, fast där är det en bok som styr författaren till att skriva boken. Fick mig att haja till lite. ;) Den heter The Last Witchfinder och är skriven av James Morrow (fast då tydligen egentligen av en annan, och mycket känd, bok),

  2. Xhakhal skriver:

    Jag kan inte på rak arm komma på någon sådan bok just nu, men jag kommenterar ändå eftersom jag och Ym suttit alldeles för någon dag sedan och diskuterat hur författare av skönlitteratur (främst fantasy, men det var mest för att exemplen låg nära till hands då vi började diskutera A Song of Ice and Fire, inte för att det bara gäller fantasy) har sina favoritfigurer i sina egna böcker – och hur det märks. Det har naturligtvis inte mycket med det du vill åt at göra… men jag tycker det är en intressant/rolig vinkel på det här med författare och deras fiktiva personer också.

    Men å andra sidan… instanser av att bryta den fjärde väggen mellan författare och figur händer oftare i visuella media, till exempel serietidningar – ta bara Dödpöl som exempel: http://i197.photobucket.com/albums/aa289/Xhakhal/comicawareness.jpg

    • Martin Ackerfors skriver:

      Nå, uppenbara favoritkaraktärer och sådant är också intressant även om det inte riktigt är det jag är ute efter (vilket inte är helt lätt att uppfatta med tanke på mitt förvirrade ursprungsinlägg). Det handlar snarare om att karaktären känner igen och uppfattar sig själv som romanfigur, tror jag.

      För övrigt var bilden asbra och ligger närmare det jag är ute efter. Jag älskar när serier visar att de är serier (eller hur man nu ska uttrycka det), som i en Hälge-strip där Hälge sparkar en fotboll som studsar mot serierutans kant. Då blir jag alldeles varm i själen.

  3. Lustigkulle skriver:

    Jag säger bara Don Quijote! I andra delen kommenterar den värderade ädlingen inte bara boken om sig själv, utan också den förfalskning som påstås ha kommit ut som del II innan Cervantes hade hunnit skriva sin andra del. Detta återkommer då och då och är mycket roande.

    En annan metaberättelsernas mästare är Paul Auster. Men inte på riktigt samma sätt. Hans romaner innehåller ofta en berättelse i berättelsen som huvudpersonen hittar på, drömmer eller skriver. Ibland är kopplingen dubbelriktad, dvs plan-2-historien påverkar huvudhistorien. Kul, tycker jag oftast – ibland väl halsbrytande och någon gång en smula sökt.

    • Martin Ackerfors skriver:

      Don Quijote har jag tyvärr inte läst än, men någon gång när jag känner mig mogen ska jag ta mig an den. Just det du nämner låter nämligen riktigt schysst och jag har ju läst en del om den utan att uppfatta att det var sådana metalitterära grejer i den.

      Paul Auster tillhör ju mina favoritförfattare och han är bra på det han gör, även om det inte är riktigt det jag är ute efter. Auster och hans berättande är dock alltid värt att ta upp, oavsett vad man frågar om, så det var bra att du nämnde honom. :)

      • Lustigkulle skriver:

        Kom på ett annat besläktat fall av sammanblandning av berättelseplan:

        Per Gunnar Evander ”Fallet Lillemor Holm” Ur Wikipedia:

        ”År 1977, samma år som Evander gav ut Fallet Lillemor Holm, kom boken Lungsnäckan av författaren Lillemor Holm. Författaren tros vara Evander[1], men Evander har berättat att han inte har skrivit Lungsnäckan.”

        Såvitt jag minns, exixterade inte Lillemor Holm annat än som romanfigur. Det var en ”set up” av Evander. För att skapa sensation ? ett falskt sken av dokumentär ? experiment ? Var mycket omdiskuterat i alla fall.

        Don Quijote är värd litet tid. Sanningen att säga har jag inte läst hela boken. Men den är intressant på många sätt. Don Q ikläder sig ju rollen av riddare i en riddarroman. Han kliver in i den fiktion som han älskade att läsa om. Och hans sammanblandning av böckernas värld, egen fantasi och den 1600-tals-verklighet han levde i är ganska raffinerad. Det flyter ihop så snyggt och nästan trovärdigt. När det sen avslöjas att han är medveten om att han själv är en uppdiktad romanfigur blir det riktigt kul.

        • Martin Ackerfors skriver:

          Ballt med Per Gunnar Evander och Lillemor Holm. Det är en sådan sak jag skulle vilja göra och rätt hårt, speciellt med tanke på all pseudonymhysteri som varit nu (men också tidigare). Oavsett om det är han själv eller någon annan som är Lillemor Holm måste det anses genialt. :)

          Don Quijote har jag ju läst om och läst urdrag ur, det har aldrig blivit så att jag läst hela dock. Men det kommer framöver.

          • Tjusaren skriver:

            Kul att Evanders ”Fallet Lillemor Holm” fortfarande inspirerar och intresserar. Jag håller precis på med omläsning av romanen. Tänker även läsa ”Lungsnäckan” av Lillemor Holm igen.
            Evander är sannerligen en genialisk författare!

          • Martin Ackerfors skriver:

            Ja, får jag bara tag i böckerna så hoppas jag kunna diskutera det ytterligare, för det verkar onekligen mycket intressant. :)

          • Tjusaren skriver:

            Hej!
            Du kan säkert få tag i Evanders bok ”Fallet Lillemor Holm” och Lillemor Holms ”Lungsnäckan” via Bokbörsen.se.
            Per Gunnar Evander är en mästare!

  4. Carl Magnus skriver:

    Hej.

    Jag kommer inte ihåg titlarna på verken men både Eyvind Johnson och PC Jersild har lekt med densamma tematik du tar upp. Jersild-boken är en historisk metaberättelse om hur Selma Lagerlöf skriver Nils Holgersson men inleder ett förhållande med huvudkaraktären som sedan går överstyr. I, vilken det nu är av Johnson, debatterar författarjaget med huvudkaraktären om vem det egentligen är som har makten; om författaren skriver det karaktären gör eller om karaktären gör vad författaren skriver, vilket de käbblar om. Vem är egentligen marionetten?

Kommentera