Om en ny generations efter katastrofen-romaner

Var tid färgar sin litteratur, det gäller i allra högsta grad berättelser om tiden efter katastrofen. Det här är en spaning om vad nya skildringar av framtiden ser ut att handla om.

Kärnvapenkrig, miljöförstöring, faran med otyglad teknik och totalitära styren har alla varit (och är väl till viss del fortfarande) teman för litteratur om framtiden som syftar till att beskriva vad som hänt efter en katastrof. Tonvikten, som jag förstår den, har legat på varningen, fingret i vinden som känner av varthän det barkar. Ja, strunta i att förstöra miljön så slipper vi leva i små klansamhällen och äta sedan länge utgångna bönor på burk.
     De har också innehållit en dos nostalgi. Litteraturen har på något sätt varit ett alibi för att säga ”det var bättre förr”. Nostalgi brukar i allmänhet ses som en svaghet i romaner, men har ändå varit en del av genren. I The road av Cormac McCarthy är det längtan efter ett förlorat familjeliv, i The Hunger Games kommer den i form av en revolution.
     I min läsning av tre relativt nya efter katastrofen-romaner ser jag något annat. Emily St. John Mandels (f. 1979) Station Eleven (2014), Edan Lepuckis (f. 1981) California (2014) och Emmi Itärantas (f. 1979) Memory of Water (2012) beskriver livet som självklarheter, i mångt och mycket personliga. Det finns ingen poäng att längta bort.
     I Station Eleven drabbas människorna av ett virus som slår ut det mesta i sin väg, människor såväl som struktur. Kirsten Reymonde är bara åtta år när katastrofen inträffar men överlever och anpassar sig till det nya livet där hon kommer att resa runt med ett teatersällskap och spelar upp Shakespearepjäser. Det går att leva så, det måste gå, för, som Seven of Nine i Star Trek Voyager (1995—2001) formulerar det: ”Survival is insufficient.”
     California handlar om Frida och Cal som tröttnade på förfallet i hemstaden och flyttade ut i skogen varpå civilisationen vittrade samman omkring dem och ersattes av enstöringar som de unga älskande och mer eller mindre slutna enklaver. De fiskar, jagar och lever för varandra och var dag. Det fungerar dessutom ganska bra tills Frida blir gravid och börjar fundera kring liv och överlevnad ur ett nytt perspektiv. Hennes tankar drar dem till den närliggande befästningen.
     I Memory of Water är färskvattnet mer eller mindre slut och militärregimen ransonerar det hårt och allt icke-kontrollerat vatten är förbjudet. Mitt i detta fruktansvärda men förhållandevis ordnade samhälle finns den unga Noria Kaito, dotter till en så kallad temästare, en cermoniell titel som kräver att fina gäster ska serveras fint te, vilket förstås är svårt utan bra vatten. I all hemlighet har hennes familj tillgång till en källa inne i en grotta i närheten av deras hus och denna börjar militären få nys om. Samtidigt upptäcker Noria tecken på att det kan finnas mer vatten i ”The Lost Lands”.
     ”Survival is insufficient.”
     Överlevnad är inte nog.
     För alla tre böckerna skulle det kunnat vara en undertitel och det är här jag ser ett brott mot tidigare ordning. I de tre romanerna behandlas katastrofen som oundviklig och överlevnad som ett otillräckligt liv. Kristen skulle kunnat ta hand om sig, Frida och Cal skulle kunnat bo kvar i skogsskjulet och Noria skulle kunnat bli temästare som sin far. Frågan är: Vad säger det om samtiden?
     Alla tre författarna är födda strax innan eller precis i början på den generation som skulle komma att kallas ”Millennials” eller ”Generation Y” som det kallas på svenska. För dem (oss) har datorer och internet varit en mer eller mindre integrerad del av uppväxten. Samtidigt som världen kanske är större och närmare än den någonsin varit har den ekonomiska och sociala utvecklingen skapat en distans mellan ”Generation Y” och framtiden. Mycket tyder på att ”Generation Y” är den första generationen på länge att få det sämre ställt än sina föräldrar, samtidigt som de fått ärva problem som tidigare generationer inte bara skapat — som miljöförstöring, ekonomiska jätteklyftor, pånyttfödd fascism, urspårade bostadsmarknader, arbetslöshet — utan dessutom verkar negligera. Det är svårare att flytta hemifrån, svårare att få ett riktigt jobb, svårare att under någorlunda ordnade former skaffa en familj samtidigt som världen, om man inte när en god portion hopp, ser ut att gå under på ett eller annat sätt.
     Det är det här jag tycker mig ana att författarna vill bearbeta genom sina romaner och då framförallt huvudpersonernas plats i dem. Det är, som jag ser det, solklara ”millenials” som det handlar om, antingen genom deras faktiska förhållanden som i fallet för Cal och Frida, eller genom den plats de befinner sig på. Deras omvärld är ärvd utan egentligt hopp om bättring, men de är där och gör det bästa de kan av situationen. De försöker att leva, inte bara överleva, och därför gör de vad de personligen ser som det enda rimliga.
     Med jämna mellanrum kommer sensationella rubriker om att Generation Y tar död på olika produkter, traditioner eller livsstilar. De äter mindre kött, dricker mindre alkohol, konsumerar mindre förbrukningsvaror, förflyttar sig inte med fossila bränslen, et cetera, et cetera. Beroende lite på vad de tar död på finns det två förklaringar: dels att de helt enkelt inte har råd, dels — och det här är viktigare för just den här texten — trots den hopplösa situationen de befinner sig i gör de medvetna val för att motverka de ärvda problemen.
     När Cal och Fridas hemstad i California så sakteliga rör sig mot ett socialt och ekonomiskt kaos väljer de att lämna det bakom sig. De har ännu möjlighet, kanske tack vare privilegiet att komma från någorlunda ordnade förhållande, och tar saken i egna händer. När militären drar allt närmare in på knuten söker Noira efter en lösning som om inte räddar världen så åtminstone hennes samvete.
     Och Kristen, hon var på randen till barbariet men lyckades välja att, som ett ljus i mörkret, agera påminnelse om att mänskligheten är mycket mer än så. Kristens teatersällskap agerar bortom all nyliberal logik (om man nu kan prata om en sådan, varken innan eller efter katastrofen) när berättelsen om den starkes rätt måste vägas upp av … varför inte Shakespeare?
     Station Eleven, California och Memory of Water är stickprov i en genre som ständigt är aktuell, just för att dess ramar hela tiden förhandlas av samtiden. I Maja Lundes Binas historia (2015) syns samma tendens i den framtidsvision hon målar upp. Tao lever under enormt förtryck och det personliga — att utbilda sitt barn trots hopplösheten, att göra det mesta av den enda lediga dagen — är det viktiga. Jean Heglands Into the Forest (1996) är visserligen tidigare, men kan ses som en andlig föregångare till dessa.
     Jag förutspår att efter katastrofen-romanerna med dessa teman och det här anslaget kommer bli vanligare framöver. Det verkar, helt enkelt, som att det inte finns något val.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 600 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Relaterat

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!