Originaltitel: Göra ont: Litterär metafysik
Författare: Anders Johansson
Utgivningsår: 2010
Tryckår: 2010
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 141
Förlag: Glänta
ISBN: 978-91-8613314-6
Det talas ständigt om gott och ont. I litteraturen och konsten har dikotomin varit allstädes närvarande, det är inget nytt. Under några år för inte så jättelänge sedan var det tyst och många hoppades kanske att detta konstruerade motsatsförhållande för alltid begravts på begreppsförvirringarnas avskrädeshög. Men så hände något; samhället skakades om i grunden och helt plötsligt var ondskan det som lurade runt knuten. Antingen är ni med oss eller så är ni med fienderna, löd devisen som omformade vårt sätt att se på samhället. Överallt dök nya fantastiska och karnevalsaktiga handlingar av ondska upp: folkmord i Rwanda, Englamördare, Josef Fritzl, Radovan Karadžićs poesi. En och annan kärlekshistoria fick plats också, som den mellan Natascha Kampusch och Wolfgang Priklopil. Hur hanterar man sådant? Theodor Adorno reviderade sitt uttalande om att det är omöjligt att skriva poesi efter Auschwitz till att det var omöjligt att leva efter Auschwitz, likväl måste vi göra det.
I Göra ont söker Anders Johansson undersöka litteraturens och berättelsernas roll i hanterandet av ondska, och om litteratur kan vara ond överhuvudtaget. Några raka svar levereras i vanlig ordning inte, en del väl underbyggda påståenden får vi, men de slås snart i spillror av nästa vändning.
I Dagens Nyheters recension av Göra ont kallade Kerstin Gezelius Anders Johansson för ”intellektuell självplågare”, ett epitet som inte bara stämmer mycket väl utan som dessutom var något jag anade en hel del av när jag läste både Nonfiction och Avhandling i litteraturvetenskap. Han rör sig inte bekvämt, nej, snarare vrider och vänder han sig plågsamt mellan ämnena i samma takt som han försöker att vända ut och in på varje etablerad doxa. Resan han bjuder med en på är ingen semester utan en utmaning mot allting värt att fundera på, och det är, trots allt, fantastiskt uppfriskande. Att han som litteraturvetare inte slentrianmässigt bekräftar litteraturens värde har påverkat mig en hel del i min syn på litteraturvetenskapen.
Det fina är förstås att samtidigt som Anders Johansson är en intressant teoretiker som hela tiden håller sin läsare på halster, så är han en utmärkt berättare som klarar av att slå an exakt rätt ton för att man inte ska kunna låta honom vara. Den korta lilla boken läses med fördel från pärm till pärm och förmodligen mår den bra av flera omläsningar, om inte annat för att man själv ska kunna låta ämnet få vila. Det är nämligen helt säkert att det är tankegångar som fastnar och som man vill fortsätta att utforska.