Om en av de äldsta berättelserna som någonsin berättats

Det sägs att skräckfilmsmästaren Alfred Hitchcock alltid hade ett anteckningsblock på nattduksbordet. Det är inget konstigt i det, jag har det också, för likt Hitchcock har jag insett att sängen är en plats där idéer föds och även om jag ännu inte klottrat ner mer än fragment på mitt block så har det hjälpt mig en hel del.
     Hur som helst, en natt när Hitchcock i all stillhet låg och drömde kom en idé till honom. Halvt vaken, halvt fortfarande sovandes, kastade han sig på blocket och skrev ned det han visste skulle vara den bästa berättelsen han någonsin kommit på. Några sekunder senare, när det var satt på pränt, lade han sig ned och somnade om.
     På morgonen var han spänd av förväntan över den idé han skrivit ned under natten. Han satte sig upp, fattade tag om anteckningsblocket och läste den bästa historia som någonsin berättats: ”flicka möter pojke.”
     Om vi för en stund antar att det här inte är en skröna är det lätt att tro att Hitchcock skulle blivit besviken. Och kanske blev han också det, mannen med filmer som Psycho, Studie i brott och fantastiska Fönstret åt gården på sitt samvete. Jag vill dock gärna tro att hans upptäckt gladde honom, att han insåg storheten i det han just skrivit ned. Inte för att det var särdeles originellt, tvärtom, det är en av de äldsta historierna som berättats. Den har fängslat folk i årtusenden och den fungerar fortfarande. När den store Hitchcock skrev ”flicka möter pojke” slog han huvudet på spiken.
     Berättelsen är så rotad i oss att vi ofta snarare refererar till den än till kärleken och livet självt. När allting går bra kan vi, utan att tänka på det, säga ”det här är som en romantisk komedi” och går det mindre bra är det istället ett sorgligt romantiskt drama vi hamnat i. Det är naturlig, det är bara att acceptera att berättelserna styr. Att berättelserna styr inte bara det vi ser och hör utan även det vi upplever och känner. Det är den makt berättelser har.
     Anders Johansson skriver i sin essäbok Göra ont: Litterär metafysik om Natascha Kampusch och Wolfgang Priklopil. Ni känner till historien. En elektrikern som kidnappar en tioårig flicka. Han håller henne inlåst och förgriper sig på henne. Efter åtta år lyckas hon rymma, dock finns hela hennes tonår och uppväxt kvar i huset i Strasshof an der Nordbahn. Johansson menar, och jag håller med, att fallet med Natascha Kampusch varken är det kvantitativt eller kvalitativt värsta vi hört om eller kan bry oss om. Sen hänvisar han till litteraturvetaren Rainer Just som menar att kidnappningsfallet blev så uppmärksammat – vi känner ju alla till det – för att det följer logiken hos en kärleksroman. Just det, ”flicka möter pojke”.
     Men det är klart, det finns något olustigt i att jämföra ett märkligt och tragiskt kidnappningsfall med vår tids stora kärlekslitteratur eller -filmer. Att de alla följer samma narrativ vill vi helst inte kännas vid. När jag sätter mig för att se Notting Hill för fjortonde gången (inte för att den är särskilt bra utan för att den är så förbaskat svår att undvika) känner jag mig knappast särskilt nära Wolfgang Priklopils eller Josef Fritzls typ av kärlek, och tur är väl det, för annars skulle jag inte finna mycket glädje i filmvärldens lidelsefulla och banala kärleksberättelser. ”Nu pussas Hugh Grant och Julia Roberts igen, undrar just om Wolfgang Priklopil pussade Natascha Kampusch.” Det fungerar inte riktigt. Skulle vi resonera så skulle kärleksgenren sakta men säkert dö ut. Vi skulle inte klara av att hantera det. Istället matas vi med nya kärleksberättelser, må det vara prinsessbröllop eller glittrande vampyrers omöjliga kärlek till tonårsflickor. De är alla samma sak.
     Istället låtsas vi att Wolfgang Priklopil och Josef Fritzl är undantag, för att inte säga monster, och att deras berättelser är något annat än kärlekshistorier. Skräckhistorier kanske? Men även Hitchcock konstaterade sanningsenligt att ”flicka möter pojke” är en historia vi vill höra och –för den delen – berätta (sedan ett tag tillbaka har Dagens Nyheter en spalt där läsare får beskriva hur de mötte kärleken, för att ta ett exempel). När Norman Bates hugger Marion Crane till döds i duschen är det en akt av känslor, hans mamma-alter ego är svartsjukt och måste göra sig av med den objudna gästen. Passion, känslor, kärlek. Det stormar och snart förloras all vett och sans. Det kan vara allt från att man plötsligt fumlar, snubblar, slår sig, börjar stava fel, glömmer saker, svettas och är nervös till att man, ja, kidnappar tioåriga flickor i åtta år. Det följer ingen annan logik än kärlekens.

Relaterat

Kommentera