Om då och nu och sen

Det är naturligtvis en smula ironiskt att jag, dagen jag publicerar ett inlägg om hur jag inte riktigt har lust att blogga, skriver ett inlägg till. Det handlar dock främst om att jag tycker att min redan nämnda kris tarvar en förklaring. Det kommer vara en introvert beskrivning, kanske mest för min egen skull, behöver formulera mina tankar. Jag varnar för det nu, helt enkelt, så behöver inte ni som anser er ointresserade av lite gammalt hederligt gnäll slösa er tid. Det blir inte mer spännande än såhär.

Jag kan inte riktigt säga när det hela började. Å ena sidan kan jag, såhär i efterhand, se hur det hela kom plötsligt, som ett skyfall en sommardag. Å andra sidan kan det mycket väl vara så att jag byggt upp det här, sten för sten, och att min kris (jag väljer att kalla det ”kris” i brist på bättre ord) helt enkelt stod färdig en dag, ett monument över hur sjutton det kunde bli så här. Helt klart är att jag, för att parafrasera U2’s ”Stuck in a Moment”, är fast i ett ögonblick som jag inte kan ta mig ur. Och Bono inleder ju refrängen med ”You’ve got to get yourself together” vilket är precis vad jag måste, men för att lyckas behöver jag dels lokalisera problemen, dels finna en väg vidare.

För en vecka sedan, ungefär, var jag ute och promenerade i det underbara vårvädret. Jag var ute nästan två timmar och det var då jag insåg, på allvar, den kraft en promenad kan ha. Ensam med mina tankar kunde jag både lyssna på mitt inre och till fullo insupa omgivningen, något man gör alldeles för sällan nu för tiden. Det här kommer dock framförallt handla om det tidigare.

Jag ser mig inte som en nostalgisk person (det bör kanske tilläggas att jag är ung och därmed inte har särskilt mycket att vara nostalgisk över) men under min promenad försjönk jag i det förflutna, i flera förflutna om man ska vara petig. Till en början var tankarna fast i barndomen, en barndom jag inbillar mig var väldigt skyddad. Jag förstod säkert inte särskilt mycket när jag var åtta tio år, och jag behövde förmodligen inte förstå särskilt mycket heller. Jag satte mig på huk vid min farmor och farfars grav, nöjd med att någon satt dit några påskliljor, och undrade hur det kan ha blivit som det blivit. Något svar fick jag naturligtvis inte, men frågan hade planterats och kom att spela en avgörande roll för mina fortsatta tankar. Farmor är ett diffust monument över en del av min barndom, hon dog 1994 året jag fyllde åtta, och jag minns henne kanske främst genom hennes sommarställe – ”skärgårn” som vi kallade det, mycket specifikt – och jag har idag ingen aning om vem hon var egentligen. Men ”skärgårn” och farmor har ett snarast pastoralt skimmer och sällan var jag så skyddad som där och då, skulle jag tro. När jag var tretton eller fjorton (jag minns ärligt talat inte exakt när det var) bröts skyddet, oavsett om det var inbillat eller ej, ner och jag lade förmodligen grunden till den jag är idag. Det som inte dödar det härdar, eller? Jag upplever inte min barndom som fantastisk, inte hemsk heller. Den har varit och mina besök i minnets dunklare regioner blir inte av särskilt ofta. Kanske är det främst en resa jag gör för att bekräfta att saker förändras.

För förändring sker, det går inte att komma undan. Det för mig till min nästa anhalt: andra halvan av tonåren. Jag hade det rätt bra då, något som kanske inte är alla förunnat. Kanske var det så att jag gjorde det rätt bra för mig, jag vet inte. Poängen är att jag gavs rum att odla en naiv och romantisk bild av framtiden. Kan jag ha varit sjutton eller något sådant när jag första gången tänkte att ”när jag är tjugofem så har jag hittat den rätta, har ett bra jobb som jag trivs med, något barn, ett perfekt boende, livet leker och jag är vuxen.” Jag har då och då hävdat att har jag inge barn innan jag fyllt trettio så blir det inga. Utan ironi kan jag erkänna att jag är lite stolt över den tindrande sjuttonåringen, för den tanken kan jag fortfarande sympatisera med. Problemet är att jag är tjugofyra (vilket inte är särskilt mycket, jag vet, men missförstå mig rätt), ett år kvar tills jag ska ha uppnått det färdigbakade livet och ska fortsätta med ”resten av mitt liv”. Det är nästan löjligt hur långt ifrån det jag är nu, och det är däri mitt problem, mitt krisande, ligger.

För några månader sedan tog det slut mellan mig och min dåvarande flickvän. Jag tänker inte gå in på några detaljer, bara göra det klart. Lyckligtvis hade boendet redan ordnat sig och min nuvarande lägenhets enda egentliga problem är dess geografiska position (vilket jag alltmer stör mig på). Jag tror att jag nu traskar omkring bland tankar på uppbrott och nyorientering. I värsta fall är det en falsk förhoppning om att gräset är grönare någon annanstans.

Ungefär samtidigt började jag ifrågasätta min framtid och mina studier. Jag har pluggat superteoretiska saker i snart tre år och jag börjar helt enkelt tröttna på det. Inte för att jag är missnöjd med studierna i sig, det är bara det att jag vill vara aktiv, få något gjort och det känner jag inte att ag har utrymme för. Så vad ska jag göra? Jag har många alternativ – samtliga med både för- och nackdelar – men det finns inte en chans att jag kan göra ett väl övervägt val så som det är nu. Andrum, det vore något det, men det är inte något man bara kan ta sig. Praktiska problem sätter vissa hinder för det. Pengar, exempelvis. För att få pengar måste man ha ett jobb eller studera. Studera kan jag tänka mig att göra mer, men min tid (eftersom tid är pengar) är begränsad av CSNs goda vilja och då behöver jag fundera ut hur jag bäst utnyttjar de sista resurserna. Då återstår jobb. För det första så är det inte så lätt att få jobb i det rådande ekonomiska klimatet, för det andra är det inte så lätt att få jobb när man varken har erfarenhet eller en examen. Men det här känner de flesta till, jag behöver inte gå in på det. Det här är ingenting jag är varken bitter eller ledsen över, det är bara något som måste hanteras, lösas.

Det finns dessutom många faktorer som gör att jag inte känner mig det minsta vuxen. Det är kanske det minsta problemet, för jag trivs med mig själv, men det går stick i stäv med hur jag en gång trodde att jag skulle känna mig. Jag räknade med att jag skulle dricka kaffe med mjölk och äta en riktig frukost precis som mamma gör, att jag skulle känna att jag hade kontroll på min vardag och att jag var en auktoritet i mitt eget liv. Det är bara löjligt när jag sitter och dricker ett stort glas O’boy som enda frukost och skriver ett inlägg om hur jag saknar kontroll och behöver få någon ordning på det här. Den här uppfattningen om vad det är att vara vuxen bygger naturligtvis på en illusion och, som Henrik Schyffert säger i sin show 90-talet – ett försvarstal, så kanske ”att vara vuxen” främst handlar om att göra val och ta konsekvenserna av dem.

Det är det jag ska försöka göra nu. Ta konsekvenserna. Det är därför jag ältar den här smörjan, sätter ord på vad det är för typ av konsekvenser jag har förestående. Det är dags att växa upp, enligt den definitionen, helt enkelt.

Och det är nu det blir lite knepigt. Inte nödvändigtvis knepigt att utföra den förestående uppgiften, men knepigt att sätta ord på det, knepigt att veta vad jag vill.

Den ängsliga sjuttonåringens drömmar är sannolikt väldigt nära sanningen om mina drömmar fortfarande. Jag är lite mer nyanserad nu och att satsa på det innan jag fyller tjugofem är naturligtvis inte aktuellt längre, men som bild över hur jag vill ha det någon gång framöver är det adekvat. ”Du är ännu ung” säger folk, och det stämmer, det är jag, men det är sorgligt att en ”biologisk klocka” tickat så länge jag kan minnas. Och för att nå allt det här beror det inte bara på mig, allting måste falla på plats på alla punkter. Det är inte enkelt, men det är inte heller omöjligt. Det kräver dock någon form av aktivitet från min sida. Ingenting av det här kommer hända om jag inte söker några jobb, genomför det jag åtagit mig, träffar folk. Är det bara det jag behöver göra? Javisst! Nu är det kanske inte så bara, det handlar kanske i grund och botten om en inställningsfråga. Ska jag sitta passiv och vänta på framtiden eller ska jag spela huvudrollen i mitt eget liv och se till att, i den mån det går, ta kontrollen? Svaret är uppenbart och det är så jag bygger den bästa grunden för att nå dit jag vill. Det är inte nödvändigtvis så att allting automatiskt faller på plats bara för att jag bestämmer mig, man behöver både tur och timing, men det ger något bättre förutsättningar och jag tror på allvar att tur och timing är något man kan träna upp genom sin inställning till omvärlden.

Så, för att binda ihop det hela ska jag försöka avsluta på ett snyggt sätt. Trots att jag nämnt det hela som en kris är jag varken bitter eller ledsen, jag är varken nedslagen eller utslagen. Tvärtom, jag är rätt glad – det är jobbigt nu, men jag är glad och har stora förhoppningar inför framtiden. Men det gör att jag prioriterar om vissa saker, försöker att städa upp lite i mitt liv så att det på många sätt kan bli ännu bättre. Jag påminns ständigt om att det är så, nämligen.

6 Comments

  1. Det låter som en ganska komplex situation, men samtidigt verkar du också ha ganska bra koll på hur du ska ta dig vidare. Jag tror mig förstå ditt problem, men känner mig inte vidare orolig över ifall du kan hitta en bra lösning eller inte.

    En sak jag inte riktigt hängde med på: menar du att du ska ta uppehåll med studierna en stund och jobba medan du funderar på vad du vill göra med de sista CSN-pengarna?

    1. Det fina i kråksången är att jag inte är särskilt orolig heller. Inte som jag var innan igår. Jag kan inte bara passivt sitta och löka och vänta på bättre tider, jag måste göra något åt det.

      Och ja, klaffar allt (eller åtminstone något) skulle det bli en paus tills jag bestämt mig för hur jag ska avsluta studierna (och se till att få min kandidatexamen om inte annat).

  2. ”Problemet är att jag är tjugofyra”

    Nämen! Jag hade fått för mig att du var några år äldre än jag. Inte för att jag vet varifrån jag fick det, men lustigt vilka bilder man gör sig av folk. ;)

    1. Heh, jag har ingen aning om hur gammal jag framstår (eller för den delen, ifall någon påstår osanningar om mig ;) ), men nej, jag är inte ens tjugofyra egentligen, fyller det i sommar. :D

      Det är lätt att försöka bygga en komplett bild av någon som man bara har fragment av, det är inte så konstigt och jag blir lika glad varje gång mina fantasibilder bekräftas eller förkastas. :)

  3. Livet är ett rätt spännande äventyr. Jag är inte där jag trodde att jag skulle vara när jag var sjutton eller tjugofem men det innebär inte att det blev fel…
    Lycka till!

    1. Nej, naturligtvis inte, jag har sedan länge insett att det är ett äventyr och att man inte har någon aning om var man kommer hamna. Däremot har jag insett att jag ju faktiskt kan – och borde! – spela huvudrollen i mitt äventyr, och det är en ganska stor skillnad mot att passivt vänta på att bli underhållen. :)

      Och tack, alla lyckönskningar är en knuff i ryggen! :)

Kommentera