Om berättelser med många perspektiv

När jag i höstas läste Låt den rätte komma in (vilken jag verkar ensam om att inte hylla) slogs jag av ett fenomen inom litteraturen som jag finner väldigt billigt. Det handlar om perspektiv och att – utan egentlig anledning – ha många perspektiv ur vilka berättelsen berättas.

I Låt den rätte komma in berättas historien om pojken som blir kompis med en vampyr och om hur saker börjar bli läskiga Stockholmsorten Blackeberg. Författaren anser sig nödgad att använda bortåt (och förmodligen över) tio perspektiv varav ett mer fantastiskt än alla andra exempel jag någonsin upplevt: nämligen en ekorres ögon. Boken i övrigt är socialrealistisk med övernaturliga inslag, men ekorren är bara en ekorre och dess enda funktion är att se något hända. I och med att det var människor med i situationen, eller åtminstone tänkande varelser, så hade det förmodligen varit att föredra att se det genom dem. Nu kan man säkert argumentera för att valet av perspektiv är till för att visa att ekorren är mer mänsklig än människorna som är med. Det känns i alla fall billigt.

Perspektiv är en lurig fråga inom litteraturen. Jag gillar när saker är väldigt subjektiva och att subjektiviteten blir en del av berättelsen (där är väl förmodligen Fight Club det bästa exemplet). Jag kan visserligen utan vidare gå med på att ha flera perspektiv och en mer traditionell berättarteknik, men – och det här kan inte sägas för många gånger – det ska vara motiverat.

Jag tycker i det flesta lägen att färre perspektiv är bättre än fler och att man, om man nu vill avslöja något som hänt bortom de perspektiv man har, kan kosta på sig att väva in det på ett annat sätt. Att bara fylla på med ett perspektiv för varje situation man har gör snarare att verket blir ett lapptäcke.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här. Har jag någon poäng? När jag kollar i min bokhylla så är det få av de böcker jag läst som är på det här sättet utan normen är väl att följa en eller ett par huvudpersoner och låta det stanna vid det. Förutom Låt den rätte komma in har Dan Browns böcker ett liknande problem (om jag minns rätt) med alldeles för många huvudpersoner, Amberville också även om jag är mer övertygad om att det finns en poäng i den. Även Stephen Kings Staden som försvann har jag för mig är sådan. För att ta några exempel.

Nåväl, frågan är väl om fenomenet finns, om det är ett problem eller om det bara är jag som är överkänslig? Kom gärna med exempel på en bok med många perspektiv som är bra, för även jag kan omvärdera min åsikt.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!