Om att skriva passionerat om musik

Jag har länge velat skriva en passionerad artikel om musik. Jag har hittat på ursäkter för att låta bli: Jag har inte tid, jag har inga bra exempel, jag är inte musikkritiker. Alla tre utsagorna stämmer förvisso, även om den förstnämnda i många fall går att göra något åt. Som nu, till exempel.

Att tröskeln för att skriva om musik är så hög, kan tyckas paradoxal både givet mängden texter jag skrivit om andra uttrycksformer och givet det ohämmade lyssnandet jag ägnar mig åt. Det går inte en dag, inte en timme, knappt en vaken minut utan att musik strömmar ur mina högtalare. Just nu hörs Grace of Wounded Horses (alla länkar till artister och låtar leder till Spotify) strömma genom lägenheten eftersom de tillsammans med Magna Carta Cartel, Tid, Mogwai, Explosions in the Sky och några andra post-rocksammanslutningar är det som bäst får mina fingrar att dansa (skrivspellistan #gudsförgäten).

Jag har länge velat skriva en passionerad artikel om musik, som sagt, och jag vet inte om det här är den. Tanken slog mig när jag en tidig morgon hösten 2009 skrev en hemtenta om tre kvinnliga historiska diktare, bara några timmar innan deadline. För att sätta mig i stämning fick A chantar m’er de so qu’eu no volria (eller Jag måste sjunga om det jag inte ville) ljuda behagligt skvalande i bakgrunden. De exakta omständigheterna kring grevinnan Beatriz de Dias diktning är till viss del höljd i dunkel, men partitur (eller motsvarande) finns bevarade och således har inspelningar av 1100-talsmusiken kunnat göras. Gång på gång på gång lät jag den vemodiga sången fylla mitt inre, och när hemtentan väl var färdig hade den sången blivit en liten del av mig.

Att det var så förstod jag dock inte förrän ett år senare. I november 2010 var jag iväg på ett jobb och på kvällen drack jag och några kolleger varsitt glas rött framför en liten laptop. Vi började prata musik och kom till slut in på ett spår som fick mig att tänka på A chantar m’er de so qu’eu no volria. Med rödvinsglaset i hand och med de occitanska textraderna som fond höll jag som en sann kulturvetare en lång utläggning om vad som berörde mig med den. Kunskapen, snarare än beröringen, blev till en passionerad lovsång.

Jag pratar gärna musik och jag inbillar mig att jag har ganska bra koll. Inte på allt kanske, det finns ju så mycket att ha koll på, men tillräckligt. Skriver om musik gör jag mer sällan. Jag recenserade några skivor, men hittade aldrig någon vinkel, något att peka på. De landade alltid i en platt beskrivning och någon känslobaserad åsikt utan belägg. Jag kunde skriva att jag tyckte något var bra, men jag kunde inte förklara varför. Varför var det så stor skillnad på att skriva om musik och att skriva om filmer och böcker, till exempel? Var musiken mer känslostyrd och därför mer abstrakt?

Under en period av mitt liv hade jag en spellista med fyra låtar. Spellistan rullade i första hand varm då jag gjorde mig i ordning för att gå på fest. Man skulle kunna tro att listan innehåll peppiga låtar, studs och gläjde, men jag är tveksam till att så egentligen var fallet:

Som synes var låtarna inte nödvändigtvis av det festligare slaget. Liksom med grevinnan de Dias höviska diktning var det något med vemodet som tilltalade mig och mot alla odds satte mig i en perfekt förfeststämning. Jag var inte riktigt klok, det medges, men i låtarna fann jag något som speglade den kittlande förvirringen och glömskan i att dansa okontrollerat klockan två i svetten och röken på ett nattklubbsgolv. Förväntningar jag inte hade, och förväntningar som krossades. (Vid något tillfälle, när jag dansade just så, fick jag frågan om jag hade tagit något, vilket jag inte hade. Jag var inte ens särskilt onykter.)

De fyra låtarna kröp in under skinnet på mig, och fastnade där. Färgen från några av dem börjar så sakteliga blekna, men åtminstone Islands kommer nog finnas där för alltid.

När min syster för första gången spelade Islands för mig var det som om något förändrades i mig. Normalt sett hade jag aldrig gissat att det skulle vara min typ av musik, men jag hävdar nog att det är den bästa låten jag hört. Nyligen var jag och lyssnade på The xx live på Berns. Jag gillar visserligen konserter, men brukar inte bli överväldigad av att höra samma gamla låtar som jag lyssnar på hemma, men att höra dem och deras vemod (ständigt detta vemod) på riktigt var som något utöver det vanliga. Här tar mina ord egentligen slut, jag vet inte hur jag ska kunna beskriva upplevelsen, jag kan bara erkänna att jag påverkades och göra vad jag kan för att återskapa känslan (och återigen denna känsla).

Liknande kan sägas om när jag såg Björk på Stockholm Music & Arts. Jag hade inte lyssnat så mycket på hennes senaste album Biophilia, men läst en del om det eftersom det var banbrytande i fråga om interaktivitet för lyssnaren. Jag höll min distans och kunde såväl lyssna på konserten som beskriva mina tankar och min upplevelse.

Sen spelade hon Jóga och tårarna började rinna. Muren var riven, distansen som bortblåst och jag stod där naken med min känsla utanpå. Hur kan musiken göra så med mig? Varför kan jag inte få sätta ord på det? För precis som när The xx spelade så svepte trycket från högtalarna bort mina ord. Det är en frustrerande åkomma att vara så beroende av musiken, men att inte kunna hantera den på det sätt jag tycker är bekvämast, genom att sätta ord på det, när den väl berör. Att Anthony Hegarty gjorde en fantastisk spelning två kvällar innan berörde mig, men inte på alls samma sätt, och när han väl var färdig förstod jag att jag förmodligen aldrig kommer att höra något så vackert. Jag förstod det, men jag vet inte om jag kände det.

Jag har länge velat skriva en passionerad artikel om musik, men jag kommer nog inte närmare än såhär: en artikel om att skriva en passionerad artikel om musik. Distansen tycks vara passionens motpart. När distansen försvinner tar känslan dess plats och orden flyr all världens väg.

Det tycks dock bara gälla när jag försöker skriva om musik.

Relaterat

2 Comments

Kommentera