Om att skapa universum

Battlestar Galactica1 är, för de som har missat det, en science fiction-serie där mänskligheten flyr undan de onda Cylonerna i jakten på ett nytt hem efter att de tolv kolonierna förstörts av kärnvapen. Serien drivs av starka karaktärer (de mäktigaste som fortfarande är i livet) vars intriger påverkar jakten på det gemensamma målet: en trygg plats att börja om på. I fyra säsonger tar de sig genom missöden och kriser på sin väg genom universum. Olikt exempelvis Star Trek eller Star Wars kryllar det inte av liv i världsrymden och de beboeliga planeterna kan räknas på en handens fingrar. Trots det framstår den värld Battlestar Galactica utspelar sig i som mycket genuin och välbyggd. Mycket tror jag beror på den rika bakomliggande historien och på det flertusenåriga religiösa perspektivet som genomsyrar de överlevande människornas tankevärld.

Men Battlestar Galactica är bara hitte på och den genuina grunden är skapad av Glen A. Larson. Han är knappast ensam om att ha gjort liknande saker: J.R.R. Tolkien bör tillhöra en av de absolut mest kända med Sagan om ringens Midgård som sitt skötebarn och Blizzard Entertainment med sitt online-rollspel World of Warcraft bör tillhöra ett av de främsta moderna exemplen. Gemensamt för samtliga fall är naturligt nog att det är helt nya världar2 som beskrivs och därför ligger fantasy- och science fiction-genrerna närmast till hands, två genrer jag funnit mig riktigt trött på väldigt länge. Är jag på väg att återfå lusten?

I min roman Gudsförgäten är världen det minst intressanta och även om huvudpersonen gör inre resor i minnen och berättelser är det främst det omedelbara nuet som står i fokus. Min text är långt, långt bort från fantastikens solida världsbeskrivningar och det är precis så jag vill ha det. I det fallet. Samtidigt kan jag inte låta bli att avundas de som orkar skapa universum, samtidigt kan jag inte kväva känslan av att jag vill försöka, någon gång.

Det som lockar mig, om jag måste gissa, är känslan av helheten: en värld som är tillrättalagd för att jag ska kunna ta ut svängarna och styra och ställa som jag vill. Jag kan känna dess invånare som insidan på min ficka och deras öde ligger i mina händer. Jag kan skapa en historia som mina stackars huvudpersoner söker sina svar i, jag kan producera allt som är viktigt för dem och jag kan lika lätt ta det ifrån dem. Att skapa ett universum på det sättet är att göda synen på sig själv som en gud. Å andra sidan är det precis så man kan beskriva alla typer av författande av fiktion.

Viljan att vara gud i sitt eget lilla akvarium är dock bara halva sanningen. Den verklighet vi idag lever i lämnar ganska mycket att önska, vilket jag tagit upp i ”Spel kan förbättra verkligheten och världen” tidigare. Några av de ”fixes” som Jane McGonigal identifierar tillfredställs av att skapa historier i egna världar, men det är framförallt ”Immerse yourself in epic scale” som jag har i åtanke. Genom att beskriva en värld där behovet av hjältar på episk nivå är nödvändiga och lätthittade kan jag som författare eller åskådare ge mig in i ett ormbo som förr eller senare kommer leda till att världen räddas. Möjligheten att känna sig delaktig eller att vara en hjälte är mycket mindre i vår värld, men genom de inbillade sociala band jag nu skaffat mig till besättningen på Battlestar Galactica kan jag finna känslor som motsvarar de jag hade känt om liknande scenarion spelats upp i verkligheten. Den stora skillnaden är att jag inte är en hjälte av episka proportioner i verkligheten, hur mycket jag än vill vara det.

Jag förstår att det lockar de många miljoner som läser, ser eller spelar något där universum eller mänskligheten står på spel och din delaktighet gör skillnad. Jag saknar de gemensamma strävandena eller ens känslan av hopp i vår värld och då är jag ändå hoppfull av naturen.

Innebär det här att jag kommer sätta mig och knåpa ihop ett eget dockskåp där jag kan låtsas att allting kommer att bli bra? Nej, inte nödvändigtvis: jag har större ambitioner än så, fortfarande. Det kan dock innebär att jag någon gång bestämmer mig för att göra ett försök att skriva fantastik. Framförallt innebär det att jag ser på genrerna något annorlunda nu än vad jag gjorde tidigare.

  1. Serien kom första gången 1978 och sedan i en ny version från 2004. Det är den senare jag har sett.
  2. Med några få undantag: Harry Potters värld, exempelvis.

Relaterat

Kommentera