Om att inte skriva. Kapitel 3

3

Vad är då mitt problem? Det finns två sidor av det myntet. På ena sidan, där en bild på en kung eller motsvarande stolt skulle haft sitt porträtt i profil, sitter en halvt hopkrupen litet spöke av en pojke vars självkänsla är snarast obefintlig. På den andra sidan, där det i vanliga fall brukar vara en krona eller ett riksvapen, finns bara en bergstopp som får symbolisera dit jag vill nå. Kombinationen av ett dåligt självförtroende och höga mål är dålig, det är inget konstigt med det och jag har länge och ofta arbetat på mitt självförtroende. Jag tror mig dessutom ha blivit mycket bättre på att värdera det jag kan, det jag gjort och det jag ska göra och det är nyckeln till att för alltid förpassa detta alltför tunga mynt nerför myntinkastet i lyckoautomaten.

Det är därför jag börjat skriva den här texten.

För några veckor sedan insåg jag det som Stephen King senare hjälpte mig att sätta ord på. Mitt bildliga skrivbord inte bara stod mitt i rummet. Det var rummet. Uppe på min bergstopp bor det en liten djävul och den sade åt mig att om du ska kunna bli det du vill bli, göra det du vill göra måste du inte bara prestera utan dessutom göra det förbannat bra. Det gav mig skrivkramp. Jag hade kommit igång med min roman så sakteliga och det är en idé jag tror väldigt starkt på. Min chans, skulle man kunna säga, eller det var vad djävulen på bergstoppen tyckte. Det lilla spöket av en pojke får prestationsångest. Hjärnan fungerar inte, fingrarna är stela och är det inte lite enklare att göra något annat ett tag? Och romanen lämnades åt sitt öde tills nya krafter uppbådats.

Men romanen som nu bara väntar på att bli färdig är även den en demon. Den lämnar mig inte ifred och helt plötsligt hade mina tillkortakommanden som författare inte bara påverkat mitt skrivande utan även, och det här är mycket värre, mitt övriga liv. Pressen jag satte på mig var inte nådig. Ett tag gick jag ständigt runt och mådde dåligt för att jag inte fick något gjort. Jag kände mig onyttig och oduglig i allting jag tog mig för. Det är en ohållbar situation och jag gavs valet att lösa det eller för alltid knäckas.

Den här texten, Om att inte skriva, är min exorcism. Med hjälp av den ska jag jaga ner djävulen från bergstoppen, för ett mål ska inte vara en tyngd eller ett motstånd utan en sporre och något att kämpa för. Jag ska göra demonen i min roman till en slav som lyder min minsta vink och gör romanen till det den förtjänar att vara: riktigt bra. För jag kan inte vara en slav under mitt skrivande, skrivbordet ska stå i hörnet och jag ska kunna sitta vid det utan att må dåligt. Viktigast av allt, det lilla spöket inom mig ska för alltid fördrivas för till syvende och sist är det alltid jag själv som är min värsta fiende, men också min absolut största tillgång. Jag tror mig veta att jag är bra på det jag gör, att jag förtjänar att hålla på med det och få beröm för det utan att slå blicken i backen och bli generad.

Jag hade en tes när jag började skriva den här texten. Om jag kommer igång att skriva om något som jag kan något om och som erbjuder mig snudd på obefintligt motstånd kommer jag vinna 1. skrivvana (jag skriver!) och 2. självförtroende (jag skriver bra!). Det finns två saker jag vet mer än någon annan om: mig själv och hur det är att inte skriva. Jag är inte särskilt gammal, även om åldersnojorna sjunker allt lägre i åldrarna, jag har hittat ett grått hår och varje dag påminns om att jag inte är 18 år längre (nu var jag visserligen knappt 18 år när jag var 18 år, men det hör inte hit). Jag tror trots det att jag har något att berätta och jag hoppas att ni är villiga att följa mig på den här resan där nederlag ska vändas till styrkor.

Så här långt in i projektet (3000 ord, ungefär) tyder allting på att jag hade rätt. Det har aldrig varit så roligt att skriva och min sprudlande entusiasm bubblar över till de andra två öppnade dokumenten. För första gången på jag-vet-inte-hur-länge känns allting helt rätt när jag sitter här och skriver. Och framförallt, jag har inga som helst planer på att ge upp.

«Del 2 | Del 4 »

Relaterat

4 Comments

  1. Du är så bra! Tvivla aldrig på det!
    När någon säger att det du gör är bra, att de tycker om det eller att de gärna vill se mer, slå inte ner blicken och och bli generad. Titta den som säger det i ögonen och säg ”tack”. Det stärker framför allt dig, men också den som ger dig berömmet. Go for it!!

Kommentera