Om att ge upp eller ta kollektivt ansvar

Nu, ungefär, är det dags att visa att mänskligheten står inför ett vägskäl, välja en väg och ta konsekvenserna. Vi kan fortsätta att låta rädsla, misstänksamhet och brist på föreståelse härska medan vi i rasande takt går under (det är dit vi är på väg nu, vare sig vi väljer att se det eller inte). Alternativet är att vi reser oss och gemensamt visar att vi vill ha en bättre framtid än så.

Händelserna i och runt Oslo som inträffade idag, den 22/7 2011, har fått det att brusa ordentligt. Först utlöses en bomb som förstör en regeringsbyggnad och skadar flera byggnader i närheten med döda och sårade som följd. Sen kommer rapporter om en dödsskjutning på ett ungdomsläger för norska socialdemokraternas ungdomförbund. Dessa är i sig symptom på något mycket större och mer långtgående: antagonismens onda spiral.

DN.se skriver i en ledare att ”Norges smärta är vår” och Carl Bildt (@carlbildt) twittar om att vi alla är norrmän. Tro fan det, genom att förminska den uppenbara tragedin till nationaliteter och ”broderfolk” (DN-ledarens ordval) går de rädslans ärenden och cementerar bilden av att det är andra som utsätter oss för eländet. Vi kan inte låta makthavare och media fortsätta elda på skräcken och gång efter annan förklara för oss att vi måste vara rädda för de andra.

I bruset pekar vissa finger, andra nickar instämmande och några väljer att se åt ett annat håll. Jag är själv ambivalent i hur jag ska reagera. Ska ännu en incident få mig att äntligen och till slut tappa hoppet och skita i det här förlorade paradiset eller ska jag låta dessa förhållandevis små gärningarna vara den väckarklocka som behövs för att ta ställning? Att du har möjlighet att läsa den här texten hoppas jag klargör mitt val med yttersta tydlighet.

Eftersom makthavare, media och alla med röster som räknas är på väg att välja fel och ständigt odlar misstänksamheten med samma omvårdnad som en trädgårdsfantast sköter sina växter, måste vi andra ta vårt ansvar. Jag tror inte att ledarna gör det med flit eller med någon hemlig agenda i åtanke; jag tror helt enkelt att de inte förstår bättre. De är trots allt, precis som vi, en del av mänskligheten och som sådan måste de få hjälp att använda sin makt på rätt sätt och genom vår kollektiva kunskap kan vi visa att paradiset till syvende och sist kanske inte är förlorat.

Hur ska vi lösa det här?

Tillsammans är det spontana svaret.

Problemet handlar om en kultur som (ofta befogat, tyvärr) givit rädslan och misstänksamheten näring. När atmosfären tydligt gör gällande att det som är okänt är otäckt och att varje steg måste tas med varsamhet är det klart att vi efter år av träning inte kan något annat. Kärnan är att vi inte kan, får eller ska vara rädda. Inte för någon, inte för något annat än vår egen rädsla och de som i dess namn får föra vår talan och på dessa grunder inskränka vår frihet ytterligare. Det spelar ingen roll om de har lagen på sin sida eller ej. Det spelar ingen roll om de gör oss rädda och instängda genom terror eller ”trygghetsåtgärder”. Det ska sluta nu.

För det här krävs en attitydförändring där mod, tilltro och medmänsklighet är ledorden; inte rädsla, misstänksamhet och brist på förståelse. Får vi inte till förändringen är det förmodligen dags att ge upp och det är varje människas ansvar, oavsett kön, ålder, etnicitet, politisk eller religiös åskådning. Det är svårt att ta emot världen med öppna armar och lägga rädslan åt sidan, och vi kommer säkert bli brända, skjutna, gripna, bevakade och sprängda flera gånger om. Det måste vara värt att ta det steget för en mänsklighet som inom en snar framtid behöver något att vara stolt över för att alls överleva.

Vi kan börja med att konstatera att Norges smärta är mänsklighetens och att vi alla är människor. Var inte rädda. Ni finns i mina tankar.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!