Om att försöka imponera

Ibland kommer man till vissa insikter. Det kan vara att man alltid rodnar när en speciell person kommer in i rummet, att man inte tycker om att gå förbi bilar på den sidan antennen sitter eller att man råkat gå hela dagen med gylfen öppen. De riktiga insikterna påverkar en – för stunden eller för alltid.
     Idag kom jag till en sådan insikt.
     Jag insåg plötsligt att allting jag gör, gör jag för att imponera. För en som alltid sett sig som ödmjuk, för att inte säga modest, är det en ganska omskakande uppenbarelse. Jag har aldrig haft de stora konstnärernas självsäkerhet och kanske är det därför varje ord och varje handling är en kamp och en strävan för bekräftelse. Hade jag inte brytt mig så mycket hade jag kanske inte skrivit på en roman, gjort ett nytt 101-projekt, lagat så mycket god mat, planerat konstprojekt, börjat gå på gym, köpt nya kläder, haft en Facebookprofil och röstat på Miljöpartiet. För att inte tala om att jag givit ut Om essäer och Nostalgi, har fem bokhyllor fulla med böcker, planerat att lära mig spanska, lyssnar på musik som inte spelas på radio, fått mor min att sy jättesnygga soffkuddar, tagit vägen förbi stan innan jag går på bussen utifall någon skulle se mig eller lägga märke till mig, börjat köpa naturgodis, haft en handfull bloggar, skrivit den här artikeln, berättat att jag varit lärare i kreativt skrivande, åkt till Stockholm eller påstått att jag har en kompis som faktiskt bott i Taiwan i två år. Allt, vartenda ord och varje handling, är ett försök att någon – nej, Någon1 – ska se mig.
     Jag har, när allt kommer till kritan, en ganska hopplös inställning till min relation till livet. Jag tror och jag hoppas att allting ska lösa sig och jag gör, uppenbarligen, allting för att skynda på processen en smula. Hjälpa livet lite på traven.
     Det är nog svårt att förstå i vilken utsträckning det här är viktigt för mig utan att vara jag.
     Jag inbillar mig inte att jag är ensam om den här inställningen, men jag hyser inga tvivel om att jag är ensam om just mitt perspektiv.
     Det är därför varje uns av bekräftelse är som ytterligare ett mynt i en jukebox. Jag fortsätter att spela mitt spel för att någon – Någon – ska lägga i ytterligare ett mynt. Utan mynt stannar min värld.
     Den andra delen av min insikt är att jag misslyckas med mitt huvudmål. Jag är inte säker på om jag just imponerar på mina vänner, bekanta och släktingar, men jag tror att på någon nivå tycker de jag är bra på något. Kanske. Jag vet att jag imponerar på vissa, vilket märkligt bekräftades efter att jag besökt ett gäng grabbar i gymnasieåldern, berättat lite om mig och vad jag gör, för att senare få reda på att de tyckte jag såg bra ut och någon hade visst undrat om jag var singel. Uppenbarligen lyckades jag imponera på något sätt och visst tycker jag det är både roligt och smickrande, om än ointressant för mitt huvudsakliga mål.
     Varje ord i den här artikeln är skrivet för att imponera.
     Att jag känner till min svaghet är förstås ett steg i rätt riktning och att jag erkänner det är ytterligare ett steg i att imponera, hur snedvridet det än kan tyckas vara.
     Någon dag kommer Någon lägga i ett mynt till och det gör det värt att fortsätta försöka.

  1. Det är likabra att jag klargör med en gång att Någon ska ses som något så abstrakt som kärleken, eller dylikt.

2 Comments

  1. Nu får jag det ju att låta som att det bara är visst beröm och ett visst intresse som jag drivs av, vilket förstås inte är sant. Utan allt stöd som jag får från alla håll och kanter hade jag aldrig orkat med något. Tack. <3

  2. Jag tror att de flesta människor söker någon form av bekräftelse. Vi är trots allt sociala varelser. Det är inget skamligt eller pinsamt med detta.

    För min del handlar mer om att bevisa att jag duger än att imponera, även om skillnaden kan tyckas hårfin.

Kommentera