Om ätande djur och att äta djur

Jag inbillar mig sällan att saker ska vara enkla bara för att de är – i ordets mest moraliskt klingande mening – rätt. När jag slutade äta kött för snart ett och ett halvt år sedan hade jag ofta tänkt tanken, men det krävdes en tjej för att jag skulle göra slag i saken. En tjej och en del vilja. Då kändes det enkelt och hela världen låg framför mig som ett dukat – om än vegetariskt – smörgåsbord. Men med livet är det ju så att det har sina turer och jag umgicks allt mindre med tjejen som fått mig att ta klivet, men min strikta vegetariska kosthållning ville jag ändå behålla.

Idag har jag främst fyra argument mot att äta kött, och ett ynkligt för att göra det. Det lilla ynkliga argumentet ställer dock till problem för mig och jag känner att det är dags att göra ett vägval – på riktigt. Det är därför jag skriver den här texten och det kanske framförallt är därför jag har läst Jonathan Safran Foers Eating Animals för att övertyga mig om att det ynkliga argumentet går att bortse ifrån.

För djurens skull

Jag har brytt mig om djur i omgångar. Som liten var djur det bästa jag visste och ett tag drömde jag om att bli veterinär. Som jag skrivit om tidigare spenderade jag mycket tid bakom kulisserna på Kolmårdens djurpark då, och det gav mig åtminstone en relation till djur. Trots obducerade lodjur och styckade zebror på köksbordet hemma fann jag inte djurhållning komplicerat. Djurparker är väl ganska långt från perfekta, men de är också ganska långt ifrån de rapporter som med jämna mellanrum dyker upp och som visar hur matdjur har det.

Ett tag – vi kan kalla det en fas – påstod jag mig vara animalist. Det var en reaktion mot något, jag har inget minne av vad, men när jag tänker tillbaka på fragmenten av minnen från tillfällen då jag proklamerat att jag bara ska äta kött, skäms jag. Jag var ung och jag förstod inget, men jag skäms likväl.

Idag passerar inte en månad utan nya fall av vanvård och misskötsel av djur. Safran Foer ägnar större delen av Eating Animals till att diskutera djurhållning och de närmast fabriksliknande förhållanden som råder för att köttdiskarna runt om i matvaruaffärerna ska digna av rosa guld. Vittnesmålen i boken är ofta vidriga och även om man kan skjuta ifrån sig skulden dels genom att påpeka att det främst händer i USA som ju trots allt inte är Sverige, dels sympatisera med de arbetare som inte lyckas hålla nerverna i styr under rådande omständigheter, så finns det egentligen inga ursäkter för sättet djurhållningen bedrivs.

Matproducenterna har ett och endast ett mål: maximal vinst. På vägen dit går de bokstavligt talat över lik, många av dem hamnar inte ens i köttdisken eftersom de inte klarat av att drivas upp i det tempo som maximal vinst kräver. De sönderavlade fåglarna har inte benstomme att bära upp de tunga musklerna som ska bli kött, grisar som är sociala och aktiva varelser stängs in i trånga bås där de snart förlorat förståndet eftersom de fråntas möjligheten att vara djur. Exemplen är som sagt många och även om man försöker att göra skillnad på djur och djur kan man räkna med att sättet fiskar föds upp på innebär svårt lidande för dem.

”Men närodlat eller vilt då? De har ju levt ett gott liv!” frågar någon och jag ställer mig frågande till poängen (vilket kommer illustreras ytterligare senare i texten). Personligen har ett starkt argument alltid varit att jag inte tycker om tanken på att något skulle behöva dö för min skull så länge alternativ finns. Att vanskötseln finns och är så utbredd, för att inte säga en del av systemet, är en tanke jag knappt kan leva med. Därför skäms jag över tanken på att jag så oproblematiskt framhöll köttätandets ädla konst som ung och därför har jag inga problem med att inte köpa kött.

”If slaughterhouses had glass walls, everyone would be vegetarian.” som någon av makarna McCartney lär ha sagt.

För min hälsas skull

Det är knappast kontroversiellt att påpeka att de högproteindieter som florerat de senaste åren är en produkt av en västeuropeisk matkultur där de irrationella argumenten för att äta kött välkomnas med öppna armar och att det hälsosamma och välmående blivit en fråga om konsumtion, samt att köttproducenterna och deras ivriga lobbyister inte drar sig från att utnyttja det. Visst har det ifrågasatts, men trots det verkar det finnas ett inneboende behov av att legitimera köttätandet.

Det finns dock två problem.

Det första ligger i köttets egna egenskaper. Genom hög köttkonsumtion ökar kolesterolhalten och ger förhöjda blodfetter vilket i sig kan leda till förträngda blodkärl och åderförfettning (en stabil grogrund för en av de vanligaste dödsorsakerna i västvärlden: hjärt- och kärlsjukdomar). I lagom mängd är det inget problem, men som med all typ av kost är för mycket alltid för mycket. Det finns dock en väldigt stor marknad kring diet och idéer om hur man bör äta och varierad kost utan överkonsumtion verkar vara den rimligaste vägen att gå. Det argumenterar ju dock bara mot det alltför väl tilltagna köttätandet, inte för vegetarianism.

Det andra problemet ligger återigen i hur matproducenterna lyckas skapa matrika djur. Safran Foer bland många andra pekar på hur producenterna konsekvent matar sina djur med antibiotika så att de under sina korta (kyckling: 30-35 dagar; grisar: 12-14 månader) ska förbli friska och resistenta mot alla de sjukdomar som rimligen sprider sig om man håller tusen och åter tusentals djur tillsammans (vilket givetvis inte gäller små gårdar, men de är – som ni nog förstår – i klar minoritet bland det kött vi hittar i köttdiskarna). Antibiotikan håller förvisso djuren friska under deras livstid, men allting tyder på att antibiotikan följer med maten till våra magar och i högre grad gör oss sjukare. Vänta här, om vi får i oss antibiotikan borde vi väl också bli friskare? Nej, inte nödvändigtvis. Eftersom vi räknar med att leva något längre än de flesta djur vi stoppar i oss (rimligen) blir det kontinuerliga knaprandet av antibiotika snarare ett träningsläger för bakterierna som snart kommer bli resistenta mot alla vapen vi har att sätta emot dem. Praktiserandet av antibiotika är lyckligtvis förbjudet i Sverige sedan 1990-talet, men vi verkar tyvärr vara ett undantag i den frågan.

Givet att jag kan få i mig det protein och de mineraler jag behöver från andra håll, finns det ingen poäng i att äta kött. Jag upplever mig friskare och piggare än vad jag tidigare, och om det så bara är psykosomatiskt känner jag att jag kan leva med det.

För miljöns skull

Det finns något bakvänt i att det går åt sex till tjugosex gånger mer energi att producera kött som vi får av att äta samma mängd kött. Produktionen är ett enormt resursslöseri och i en värld kantad av svält är det direkt oansvarigt att låta spannmål och majs gå till köttproduktion snarare än att mätta de svältande. För det är ju ganska uppenbart om man väljer att tänka efter: kött växer inte av sig själv, djuren kräver mat precis som vi. Det är lätt att glömma bort att det krävs uppfödning på vägen till köttdisken.

Det här enorma slöseriet blir inte bättre av den enorma transportkarusell som köttfabrikerna kräver i form av mat till djuren, djur till slakterier, kött från slakterier och så vidare. Det tär på jorden att så ansvarslöst låta bli att hushålla med det vi faktiskt har.

Samtidigt innebär de stora köttfabrikerna att djurens avföring måste ta vägen någonstans. I den bästa av världar hamnar en del av skiten på åkrar i form av gödsel, vilket förstås är ett utomordentligt sätt att använda det på så att inte syntetisk gödning behövs, men givet den extrema mängden verkar det inte troligt att allt hamnar där. Istället (och det här vill jag naivt tro främst är aktuellt i USA, Tyskland och andra stora köttländer) samlas avföringen i stora bad där de inte bara förstör luften för de närboende som inte redan hunnit flytta, och miljön kring bassängerna: grundvatten, vattendrag och så vidare.

Det i kombination med att bara djurens vädersläpp står för en ansenlig del av växthusgaserna gör köttproduktionen till ett miljöspel vi är dömda att förlora. Lite beroende på vem man frågar verkar det vara ett tillförlitligt antagande att köttproduktion och djurhållning är den absolut största boven i klimatförändringsdramat. Å andra sidan: frågar man vissa så verkar inte problemet finnas. Är vi villiga att chansa väntar en spännande framtid.

För mina smaklökars skull

Jag hävdar ofta att kött inte är gott: ”Det är bara krydda.” Det är en sanning med modifikation. Det är helt riktigt att jag under de senaste åren blivit allt mindre förtjust i kött. Redan när jag arbetade på färskvarulager och packade fläskfiléer och smörgåspålägg kände jag kväljningarna när det gått hål i någon köttförpackning – givetvis just den jag ska dra upp ur lådan – och jag får köttsaft över hela mig. Det är tidigt på passet så jag går runt och stinker dött djur resten av arbetsdagen. Redan då kände jag att det här med kött var rätt onödigt.

Maträtter innehållandes kött kan mycket väl vara goda (tro inget annat, mormor), men de argumenten jag skrivit om ovan gör helt enkelt att jag inte förstår varför min personliga smak, som dessutom går att substituera (om det nu är det man vill kalla det) med annat, ska sättas över faktorer som djurens välbefinnande, mitt eget välbefinnande och miljöns välbefinnande. Det är helt enkelt inte en prioritering jag med gott samvete kan göra.

En vän uttryckte att han gärna skulle vara vegetarian, men att det fanns så mycket gott han inte ville missa. Han gör med andra ord andra prioriteringar än jag och låter gourmeten i honom gå före. Jag kan förstå det, och jag kan sympatisera med upplevelsen och smaken som drivkrafter för aktiva val man gör. Jag håller inte med i fallet kött, men jag förstår det.

Ur min synvinkel öppnar begränsningarna upp för kreativitet. Jag tvingas hitta nya favoritmaträtter, nya recept på mat som är bra att frysa och sätter mig själv på prov för att laga så god mat som möjligt när jag ska bjuda andra. Samtidigt finns det mer direkta substitut till kött, vars egenskaper, smak och möjlighet till kryddning påminner starkt om kött fast istället består av soja, quorn eller tofu. Jag känner inte att jag missar något, i fråga om min egen smak…

För mina nära och käras skull

Men det ynkliga lilla argumentet, smolket i min rättfärdiga bägare, är problemet med att äta med andra. Jag vet att jag orsakar min mormor stort (och egentligen irrationellt) huvudbry när jag hälsar på henne och hon vill bjuda på mat. Hon har själv varit vegetarian, men verkar inte riktigt kunna applicera sin tidigare kosthållning på sitt liv idag. Det resulterar i visserligen ljuvlig blåbärspannkaka, men också en god dos dåligt samvete. Jag har inte valt att inte äta kött för att jag tycker det är roligt att vara jobbig. Tvärtom, jag vill vara så lite jobbig som möjligt.

Senaste julen var en pina. Mamma gjorde verkligen ett hästjobb, precis som vanligt, med julmat och firande. Julbordet dignande av allsköns delikatesser, och så den där jobbiga Martins specialkost. ”Får vi äta av det här?” Jag vet att du inte sa det, mamma, men det var så det kändes. Jonathan Safran Foer lyfter frågan, hela anledningen till att han skrivit sin bok: ”If this entire book could be decanted into a singe question – not something easy, loaded, or asked in bad faith, but a question that fully captured the problem of eating and not eating animals – it might be this: Should we serve turkey at Thanksgiving?” På samma sätt ställer jag mig fundersam inför kommande högtider sprungna ur vår köttcentrerade matkultur (för att tala med Lotta Lundgren i Landet brunsås): om jag lovar att laga all mat som jag vill och med mina ingredienser, kommer det göra att jag slipper känna mig som ett missanpassat miffo och att jag inte är till besvär för någon, kanske till och med tvärtom?

Att äta tillsammans är en viktig del av det sociala spelet. Råkar jag göra det jobbigt, obekvämt, så förstår jag en del av det spelet. Jag dikterar till vilka restauranger vi kan gå (de som inte serverar vegetarisk mat går naturligtvis inte att besöka) och vad de som vill bjuda på mat kan bjuda på. Det är påfrestande för alla inblandade, och därför är det ynkliga lilla argumentet inte särskilt lätt att bortse från. Det kanske till och med är så att jag borde bortse från de fyra – om jag får säga det själv – goda argumenten för vegetarianism och anpassa mig efter de sociala strukturerna kring vår kultur?

För mina läsares skull: en slutsats

Jonathan Safran Foer berättar om sin judiska farmor (eller mormor) som överlever andra världskriget i Polen. Vid ett tillfälle har hon rymt, svulten och frusen stöter hon på en rysk bonde som erbjuder henne fläsk. Han räddade ditt liv, konstarerar Jonathan.

”I didn’t eat it.”
”You didn’t eat it?”
”It was pork. I wouldn’t eat pork.”
”Why?”
”What do you mean why?”
”What, because it wasn’t kosher?”
”Of course.”
”But not even to save your life?”
”If nothing matters, there’s nothing to save.”

Jag känner igen mig i farmoderns slutreplik. Det finns så mycket som fungerar så dåligt i den här världen i allmänhet och i matproduktionen i synnerhet. Visst, jag kan äta kött, men det gör också att jag tummar på allting jag tror på och allt värt att kämpa för. Jag säger ofta att jag valt för min skull och att jag inte predikar, men jag skulle ljuga om den är texten inte var skriven lika mycket för att övertyga mig själv som för att övertyga alla andra. Jag tror att världen blir en bättre plats om vi blir bättre på att bry oss och att bry oss om varandra, däri ryms även djuren och miljön. Safran Foer skriver att medkänslan är en muskel som behöver träning och jag kan inte annat än hålla med. Jag försöker att träna min: konditionsträning såväl som styrka, flera gånger per dag. Att göra ett aktivt val med mina argument som grund blir då genast mycket enklare.

Samtidigt är det svårt att dra gränsen. Vissa drar gränsen vid fisk och skaldjur (”Tråkiga kräftskivor annars!” Jag funderar på att bjuda in till pumpaskiva.) och jag drar gränsen vid ost och ägg. Jag förstår att höns och kor gjorda för att producera så mycket som möjligt dras med i princip samma problem som det jag beskrivit ovan. De kanske inte dör för min skull, men de kan mycket väl leva ett plågsamt liv för mig. Jag har inte rett ut det än, men det kommer i sinom tid. Tills dess kommer jag fortsätta att vara ett gott och inspirerande exempel och jag lovar att laga god och inspirerande mat så att fler kan göra mig sällskap och göra en del av världen till en bättre plats.

Vidare utforskande

Geyrhalter, Nikolaus. Vårt dagliga bröd/Unser täglich Brot/Our daily bread (film). 2005
Landet brunsås (tv-serie). 2010-2011
Lindegren, Erik. Walls of Glass (fotoutställning). 2008 [wallsofglass.se]
Lynas, Mark. Six degrees (bok). 2007
Lövin, Isabella. Tyst hav (bok). 2007
Nilsson, Mats-Eric. Den hemlige kocken (bok). 2007
Nilsson, Mats-Eric & Ennart, Henrik. Döden i grytan (bok)
Safran Foer, Jonathan. Eating Animals (bok). 2009
Schlosser, Eric. Fast Food Nation (bok). 2002

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

6 Comments

  1. Precis som jag har sagt tidigare håller jag med dig om i princip allting. Den stora skillnaden på oss är att du är principfast och empatisk och jag inet är det, i alla fall inte i samma utsträckning. jag är så mycket vegetarian jag kan, men inte 100% eftersom jag är för lat och just eftersom jag tycker att det stör andra för mycket. Jag kan dock leva med att vara 95% vegetarian och ser det som dubbelt så bra som att vara 50% vegetarian. Jag misstänker också att vi prioriterar lite olika; jag skulle lägga miljömålet överst, men så är jag ju som jag är också.

    1. Det är en skillnad vi identifierat och som mycket väl kan vara avgörande. Samtidigt håller jag förstås med dig om att alla minskningar av köttkonsumtionen är bra.

      En viktig sak dock: argumenten är inte listade i prioriteringsordning utan dramaturgisk/retorisk ordning. Jag vet inte hur jag faktiskt skulle prioritera dem om jag var tvungen.

  2. Tja, det går inte direkt att argumentera emot faktagrunden för ditt inlägg och jag delar till fullo din uppfattning om baksidorna av vår köttkonsumtion även om jag inte värderar djurens lidande lika högt som du gör. Men mitt medhåll får föga betydelse när det inte följs av ändrade matvanor.

    Jag kommer sannolikt inte att bli vegetarian inom en överskådlig framtid och det beror främst på bekvämlighet och de sociala konsekvenserna av att avstå från kött. Dessutom är jag som bekant inte en jättestor anhängare av personliga livsstilslösningar på kollektiva problem. Då arbetar jag hellre för en ökad politisk reglering av djurhållning, kost och transporter.

    Men visst, fixa fram en flickvän som är övertygad vegetarian och lägg till några ungar som jag vill vara förebild för så är säkert en förändring möjlig. :)

    1. Jonathan Safran Foer observerar en sak som jag också märkt: om man är vegetarian bland icke-vegetarianer ökar det generellt intresset för att ändra kost. I klartext: genom att visa att det går och inspirera kan man påverka andra att göra likandant. Om alla gör samma val så är det inte nödvändigtvis en ”personlig livsstilsändring”.

      Och som bekant är jag inte en jättestor anhängare av förbud vilket nog är det den ökade politiska regleringen av djurhållning, kost och transporter skulle behöva leda till för att nå hela vägen.

      Att inte tro att vi som konsumenter människor kan göra skillnad gör åtminstone mig mer än nödvändigt cynisk. Speciellt i den här frågan där ekonomiska intressen så uppenbart härskar.

  3. Jag tror att människor kan göra skillnad, men det finns en fara i att reducera samhällsproblem till en fråga om individuella konsumtionsval. Djurhållningen och i förlängningen miljöproblemen påverkar oss alla, vare sig vi äter kött eller inte. Att enstaka personer här och där lägger om sin livsstil gör mindre skillnad om en överväldigande majoritet fortsätter som förut eller till och med ökar sin skadliga konsumtion. När Morgan Spurlock gör en dokumentär som ”Supersize me” så tror jag att det ger ett långt större genomslag än om han själv hade slutat äta hamburgare. Om vår konsumtion har försatt oss i en svår situation så är det inte säkert att lösningen ligger i att konsumera något annat istället. Kanske borde vi istället ifrågasätta hela konsumtionstanken?

    Min poäng är alltså att jag tycker att det är värdefullare att du argumenterar för och reflekterar över ditt ställningstagande än att du bara i tysthet byter spår. Du har verkligen inget att skämmas för och acceptansen och intresset ökar om ett beteende framstår som rationellt, välgrundat och sympatiskt.

    Men även med det sagt så tror jag fortfarande mer på storskaliga politiska lösningar, till exempel höjd skatt på bränsle, statliga satsningar på alternativa drivmedel, köttfria dagar i skolbespisningen, bearbetning av den gas som köttdjur släpper ut, högre krav på köttproducenter och så vidare.

    Visst är jag i någon mån cynisk, men min tro på storskaliga, politiska lösningar är egentligen lika romantisk som din tro på småskaliga, personliga lösningar?

  4. Hej!

    Kul att läsa dina reflektioner över att vara veggo.
    Det verkar som att ditt lite starkare argument mot vegetarianism är den sociala komplikationen.
    Upplever du den verkligen som väldigt påtaglig?

    När jag var vegetarian fann jag sällan bekymmer med känslan att vara ivägen. På restauranger finns det kanske nio fall av tio åtminstone en vegetarisk rätt på menyn (rätta mig gärna!). Och om någon lagar mat så finns det hyfsat ofta delar av måltiden man kan äta.

    Sedan jag blev vegan (av i stort sett samma anledningar som du nämner till att bli vegetarian) så blev det snäppet svårare. Där är det inte lika längre lika uppenbart vad som är ”ätbart” och inte. Men trots potentiella sociala komplikationer så känner jag inte att det är speciellt svårt att ge upp kött, ägg eller mjölkprodukter, läder, päls. dun, vadslagning om häst/hundkapplöpning, djurcirkusar m.m.

    En sevärd film är earthlings (http://www.earthlings.com/) och man kan se den gratis och utan användarkonto eller dylikt på deras hemsida. Den tar upp några fakta och poänger om olika anlednigar om hur djur behandlas. Det är inte rakt på veganism/vegetarianism men det ligger ju ändå förstås mycket nära.

    Hoppas allt är väl med dig min vän!

Lämna ett svar till Andreas WilliamssonAvbryt svar