Och mörkbrunt hår precis rakt opp

För ett år sedan satt jag på golvet framför soffan och sneglade på Malmö FFs Champions League-match mot Juventus. Det råkade bli så. Tidigare kvällar hade Eddie Izzard-show på Eddie Izzard-show rullat, men just nu blev det fotboll. Koncentrationen var inte på topp, det måste jag medge, för i handen låg telefonen och tog tid.
     Fyra minuter och tjugosex sekunder.
     Fyra minuter och tretton sekunder.
     Fyra minuter och nitton sekunder.
     Fyra minuter och fyra sekunder.
     Tre minuter och femtioen sekunder.
     Mindre än ett dygn senare satt jag med ett litet barn i knät, trött och förundrad. Personalen sade att hon var gul, men jag tyckte att hon var det mest välfärgade barnet jag sett. Så här i efterhand måste jag väl ge dem rätt: hon var både gul och blå och grå och röd och rosa, men så kan det vara när man precis har fötts.
     Det var ett år sedan, som sagt, och det känns som igår. Jag kan blunda och se rummet framför mig, blunda och känna hur värmen spred sig i mig första gången jag höll henne, det sköra lilla livet som fick stå ut med en nybliven förälder (jag) som aldrig tidigare satt på en blöja. Det är bara ett ögonblick bort.
     Det känns samtidigt som om hon alltid varit hos oss. Pusselbitarna faller på plats, ibland smärtsamt som när hon vägrar att somna trots att tröttheten lyser ur henne, ibland lätt som om det aldrig har varit annorlunda, när hon skrattar åt tittut-lekar eller förklarar något på sitt bubblande barnspråk. Och trots att hon utvecklas ständigt, lär sig nya saker varje dag, så vet vi inget annat. Vi glömmer fort. Glömmer vakande nätter och krånglande amning, glömmer förkylningar och hårda magar. Mitt barn ger mig inget annat val än att vara i nuet.
     I morgon fyller hon ett år. Under det året som gått sedan tidtagning och gruppspel i Champions League har jag lärt mig mycket om mig själv, givetvis, men en hel del verkar ha funnits där, latent, i väntan på att behövas. Kanske är just det bara en fråga om att se och lyssna. Trots det har det funnits stunder då jag behövt höra att jag inte är världens sämsta förälder, för det är känslostormar, såväl för mig som för mitt barn som för hennes mamma. Det är så det måste vara och jag önskar inget annat.
     När jag skriver det här tar hon sina första trevande steg och det dröjer nog inte länge innan hennes hetsiga krypande ersätts med stapplande men målmedveten gång. Det är kanske fånigt, men jag är stolt. Glad, men kanske inte stolt i samma utsträckning, blir jag när hon bara efter några minuters träning lärt sig vad en fist bump är. Nu är inget sig längre likt, men jag minns ändå inte hur det var innan fist bumpen, så jag antar att jag klarar mig.