Nördarnas 00-tal

Jag läste i Metro, av alla ställen, att nörden på allvar blev accepterad under det som populärt kallas 00-talet. Kanske det, tänkte jag, och lade tidningen i pappersinsamlingen där den hör hemma. Men som av en slump, ödets ironi, såg jag Matrix från 1999 och insåg att det var där, i Matrix allting startade. Huvudpersonen, hjälten om man så vill, är Mr Anderson på dagarna och datornörden hackern Neo på natten. I filmens inledning blir han medtagen till en fest där han träffar en annan legendarisk hacker, Trinity, som säger följande till Neo:

I know why you’re here, Neo. I know what you’ve been doing… why you hardly sleep, why you live alone, and why night after night, you sit by your computer. You’re looking for him. I know because I was once looking for the same thing. And when he found me, he told me I wasn’t really looking for him. I was looking for an answer. It’s the question that drives us, Neo. It’s the question that brought you here. You know the question, just as I did.

Nyckeln till meningen som för alltid förändrade nördens status är den tredje, ”why you hardly sleep, why you live alone, and why night after night, you sit by your computer”. 1999 kan jag garantera att det satt många datanördar runt om i världen, de sov inte, de levde ensamma och spenderade hela sina liv framför datorerna. Jag var nästan sådan. Helt plötsligt, över en natt, var det datornörden som var den coolaste actionhjälten. Genom ett trollslag fick de en egenskaper som inte nödvändigtvis hade med deras, i många fall alldeles för stora, volym att göra. Tvärtom, det var tanken som var det viktiga, möjligheten att kunna böja verkligheten efter ens egna villkor. Precis det som många med kodens hjälp försökte göra varje natt.

14 juli 1999 var startskottet för nördarnas revansch. De som någon månad senare tältade för att få premiärbiljetter till Star Wars I – Det mörka hotet sågs inte på enbart med löje, nyfikenheten var nog stor och en brygga mellan två generationer av Star Wars-fantaster byggdes. Den misstro som ändå fanns ebbade så sakteliga ut och när sedan två andra Star Wars-filmer och Sagan om ringen-trilogin hade premiär var nattlånga köer med utklädda nördar snarare regel än undantag. Spektaklet betraktades kanske med viss oförståelse och löje, men nyfikenheten var stor och i nyhetsrapporteringen från köandet såg nästan fler orcher än i filmerna.

Men nördens acceptans var inte en revolution från folket, så som jag kanske låter påskina i stycket ovan. Visst, i och med dokusåpornas genombrott blev det mänskliga och dess svagheter blottlagda för allmänheten. Big Brother och Expedition Robinson fylldes inte av människor utan av stereotypa karaktärer, den bystiga och lättfotade blondinen, polismannen vars machofaktor knappast var på någon rimlig skala, gamlingen som med sin yxa och naturen kunde bygga vilken avancerad konstruktion som helst. En annan stereotyp var nörden. Det är lätt att ge de enskilda individerna äran, men sanningen är nog snarare att TV-bolagens samlade hjärnkraft hade insett att det är med stereotyper vi kommer vinna publik. Således kom hela 00-talet att kantas av platta schablonfigurer som nådde sin kulmen i Anna Anka såhär på 00-talets slutspurt.

Men för att återgå till nörden, i början av 00-talet kom inte bara den klassiska dator-/fantasy-/science fiction-nörden i ljuset. Överallt och här och var poppade det upp olika exempel på nördar och för att ta ett: High Fidelity (som visserligen skrevs tidigare än så) med John Cusack som den misslyckade och socialt missanpassade musiknörden (som på något sätt påminner en aning om Fredrik Strage även om han många sätt är mer nyanserad och mer lyckad). Samtidigt har det sällan filmatiserats så många obskyra serietidningar till serienördarnas skräckblandade förtjusning. Och böcker överlag, vilken renässans boken fått i media sedan bokbloggarna synliggjorde vilket folknöje böckerna verkligen är (och alltid varit, även om det inte alltid varit uppenbart) och hur många boknördar det finns runt om i stugorna.

På 00-talet fick man vara nörd och man kunde vara det inom vilket område som helst. Ständigt behövdes det experter på än det ena, än det andra, och TV-sofforna har aldrig varit så befolkad som nu på experter på alla möjliga märkliga ämnen. Det fina är förstås att de som intervjuas ofta är väldigt duktiga på det de är insnöade på, vilket förstås är en förutsättning för att nörden ska accepteras. Samtidigt väcker denna obscena fascination för ett ämne misstro från de som inte äger någon passion. Hur har du tid att läsa 116 böcker på ett år? Gör du inget annat? Är det inte tråkigt? Hur får du pengar? Kan du inte prioritera det som är viktigt i livet? Många frågor som nörden får möta, då och då också bemöta, men oftast är frågorna retoriska. Även om nörden är accepterad så är den inte förstådd. Genom film och TV, genom böcker och tidningar, blir nörden alltmer lik den person som Trinity beskriver i Matrix. Ensam och insnöad.

Nördarnas 00-tal har varit en tid i rampljuset, men inte nödvändigtvis en tid av lycka.

Relaterat

5 kommentarer till

  1. Intressant! – datorerna har verkligen givit alla nördar luft under vingarna. Det var litet jobbigare förr när nörden var tvungen att frekventera alla bibliotek, skriva till en massa antikvariat och beställa böcker etc. Eller som samlarnördar resa land och rike runt på jakt.

    En liten protest – viss rymmer nörderiet lycka! Jag tror att jag är ett slags periodnörd – vurmar under något/några år för ett ämne och djupdyker i all kunskap som är så lättillgänglig – det är faktiskt underbart när tankarna kliar och nya korskopplingar i hjärnan skapar överraskande geniala (tycker man) slutsatser. Men tack och lov brukar jag tröttna lika plötsigt och blir ”normal” igen.

    • Datorerna har ju förstås påverkat världen på ett sätt få kunnat ana, och möjligheten att ha ett specialintresse utan att alltid arbeta i uppförsbacke har förstås ökat markant. Mitt bibliotek hade sannolikt varit betydligt glesare (och mer likriktat) utan datorer och internet.

      Nå, angående din protest menar jag förstås inte att varje enskild nörd är olycklig, tvärtom jag tror att de flesta är nöjda med sitt intresse (jag vet att jag är det med mitt boknörderi i alla fall). Det jag menar är snarast att nörden som stereotyp har utsatts för exponering som inte nödvändigtvis varit bra. Jag minns ZTVs gamla program FCZ där ett femtontal nördar skulle bli ett fotbollslag och där de flesta framställdes i inte alltför god dager. Typ.

      • Är det inte det den gamla onda antiintellektualismen som sticker upp sitt tryne – i en del sammanhang är det fult, misstänkt och knäppt att försöka använda sin hjärna. Man sätter på oss (bildligt) löjliga flaskbottnar till glasögon och gör oss bleksiktiga och klena till konstitutionen. En fascination och liten gnutta rädsla för det förment avvikande.

        • Det är mycket möjligt. Medieklimatet har överlag övergått i att visa upp konstruerade abnormiteter. Dokumentärerna på TV handlar om folk som handlar på Ullared för 50 000, äter sopor eller har nio barn. Konstigt säljer uppenbarligen och nördstereotypen tillhör de märkligare, uppenbarligen. Som rollspelare stöter jag, då det kommer upp, på attityden att det är märkligt och Kanal 5 har ju sitt Outsiders om märkliga prickar. Det blir schabloner och inte individer som presenteras, alldeles oavsett om de är smarta eller har många barn.

  2. Fast 00-talet har ändå fått finniga tonåringar att bli män och kvinnor. Bara det är värt att hylla! Lycka till i framtiden! Och, tyvärr lyckliga 40-åringar att bli 50. Lycka till i framtiden……… X-P

Kommentera