Nonfiction

Originaltitel: Nonfiction
Författare: Anders Johansson
Utgivningsår: 2008
Tryckår: 2008
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 260
Förlag: Glänta produktion
ISBN: 978-91-976842-4-8

Alltför mycket av det som utger sig för att vara essäer vet exakt vart det är på väg och varför. Alltför ofta rör det sig om ett skrivande utan risktagande. Ambitionen här har varit att göra något annat. Inte att åstadkomma ett skrivande vars främsta funktion är att presentera en färdig tanke, utan att närma sig ett skrivande som är tänkande; ett skrivande som är objekt lika mycket som subjekt, som måste riskera haveri för att överhuvudtaget vinna något.
     […] Det här är ett försök.

Så skriver Anders Johansson i sitt förord till Nonfiction där han ämnar göra ett försök att inte bara dissekera inte bara litteratur och media utan hela samtiden med dess politiska och kulturella tjuv- och rackarspel. Vad är fiktion, vad är fakta och vem kan man lita på? Inga enkla frågor, till synes, men intressanta i den form Anders Johansson (och hans eviga följeslagare Gilles Deleuze, som i sig framstår som en tänkare man borde fördjupa sig i) behandlar dem. Det här är ett försök att recensera Nonfiction med den överhängande risken att jag inget förstått. För min del är det inte det viktiga.

Det viktiga är de tankar och idéer som Nonfiction väcker. Nonfiction är en polemisk text, inte nödvändigtvis provocerande, men helt klart kontroversiell i sitt utforskande av det hittills vedertagna. Till en början behandlar Anders Johansson främst litteraturen och dess förutsättningar ur en rad perspektiv, bland annat författarens situation och hur man gestaltar autencitet. Så långt är allting lugnt, men ju längre in i försöket jag som läsare tränger desto mer inser jag att det stora undersökningsobjektet är bredare än gängse definition av ”litteratur”. Det handlar lika mycket om politisk eller historiskt skrivande. Att vinnaren skriver historien är uppenbart, men vad får det för konsekvenser? Bland annat att Mel Gibson kände sig tvingad att använda en Jesusrobot i The Passion of the Christ för att James Caviezel inte var bildlik nog. En paradox i många nivåer naturligtvis.

Jag kan inte säga att jag håller med Anders Johansson om allt, han framstår som en betydligt mer övertygad person än jag är, men jag köper hans argumentation och till stor del nickar och tänker att ”ja, nog ligger det något i det alltid”. Sen tar tankarna fart och jag inser att jag rycks med i hans övertygelse. Är det verkligen si? Är ditten verkligen ett självändamål? Självklarhet undersöks och det tycker jag om!

Anders Johansson har dessutom den goda smaken att skriva väldigt trivsamt. Utan att bli dryg eller (överdrivet) raljant skriver han rätt beskt och samtidigt mycket roligt. Ett av mina favoritcitat kommer från förordet och handlar om en av anledningarna till att Nonfiction alls blev till. Kanske roas jag extra på grund av innehållet i citatet, men alldeles oavsett tycker jag det är roligt. Det handlar om Folkpartiets Cecilia Wikström som lade in en motion om en litteraturkanon:

Folkpartiets kanonvurm kan framstå som harmlös, ja nästan gullig i sin oskuldsfullhet; det kan framstå som ett allt annat än gulligt koncentrat av de senaste årens politiska utveckling. Citatet ur Wikströms motion röjer inte bara en viss litteratursyn, utan också – om än mindre markant – en viss människo- och samhällssyn.

Är man lättprovocerad är Nonfiction inte värd besväret, men jag tror att man – oavsett om man håller med Anders Johansson eller ens bekänner sig till den del av den politiska skalan som Johansson till synes sluter sig – kan få ut väldigt mycket av den. Givetvis kommer man komma med invändningar då och då, men jag tror man måste ta sig igenom hela Nonfiction innan man fäller sitt omdöme. Det är som sagt ett försök och ett risktagande.