Noll tolerans. Kampen mot graffiti

noll-tolerans-vinjett

noll-tolerans

Jacob Kimvall
125 s. Verbal förlag, 2012 (2012)


”If graffiti changed anything – it would be illegal” skrev Banksy på en vägg vid Clipstone Street i London och utsmyckad med en av sina råttor. Den legala statusen på graffiti är omdiskuterad, vilket är märkligt då det ju snarast är ett konstuttryck bland många andra, men tack vare djupgående propaganda har debatten fått svårslagsida mot att graffitin enbart är illegal. Om det handlar Jacob Kimvalls (f. 1972) Noll tolerans.
     Under 1990-talet inleddes en aggressiv kampanj mot graffitin. Skadegörelsen stod i centrum när SL med alla möjliga medel, däribland redaktionellt (men ack så okritiskt) material i Metro och civila väktare spred fördomar och felaktigheter om graffitin. Men det var effektivt och om det innan funnits en konstruktiv debatt om det så var den snart kvävd. Graffiti likställdes med klotter och skadegörelse och utövades bara av kriminella och de unga som sysslade med det löpte en risk att dras in i värre brottslighet (tydligen var det en paradox av ringa betydelse). Någon konstnärlig eller laglig graffiti kom inte på tal och de försök till utställningar som förekom motarbetades.
     Kimvall illustrerar det hela väl med Lena Adelsohn Liljeroth i egenskap av kulturminister uttalade sig om Nugs videoverk Territorial Pissing (2008) i vilken en maskerad person sprayar ner tunnelbanestationer och slår sönder rutor. ”Otroligt provocerande. Graffiti är till sin natur illegalt. Det här är inte konst” var ministerns ord. Uttalandet innehåller en rad felaktigheter, vilka Kimvall påvisar. Det intressanta som jag vill ta fasta på är att ingen hävdat att det som visas i videoverket skulle vara lagligt, det är inte heller poängen. Verket är, om man ska vara petig, inte graffiti heller. Men så stark är propagandans makt över det offentliga samtalet, att mycket få bryr sig om sådana petitesser, och att det som Adelsohn Liljeroth gör är på gränsen till ministerstyre är inte ens uppseendeväckande.
     Propagandan verkar i alla avseenden ha lyckats.
     Kimvall, själv med bakgrund inom graffitirörelsen men numer i den akademiska världen, använder själv ordet propaganda, efter viss tvekan. Hans ambition är att beskriva den nolltolerans som råder i Stockholms stad någorlunda objektivt, men det blir förstås svårt. Det systematiska vilseledandet som Stockholm och SL sysslat med så pass länge är svårt att förhålla sig neutral inför. Man kan därför förstå att han målar med lätt konspiratoriska penslar emellanåt. Bara viktig verksamhet får finansiering, bara företag vars produkt skapar värde får sälja något. Vad spelar det då för roll om det inte alls finns några påvisbara samband mellan graffiti och brottslighet och att lagliga alternativ visst minskar den olagliga skadegörelsen? Vad gör det då att metoderna för att bekämpa graffitin i sig är olagliga?
     Vad Kimvall genom Noll tolerans verkligen lyckas med, och som gör boken, trots den ringa storleken, mycket läsvärd, är att han tydliggör hur knasigt det här egentligen är. Han berättar historien om hur en konstart och dess, ofta unga, utövare genom omotiverad moralpanik fick se sig helt undanjagade och i många fall jagade. För den med graffitiintresse i synnerhet och kulturintresse i allmänhet, är Noll tolerans måsteläsning och förhoppningsvis kan den leda till både en sundare debatt och ett uppsving för stöd till graffitikonstnärer (även i Stockholmsområdet, bör väl tilläggas).1

  1. Sedan valet i höstas har nolltoleransen i Stockholm avskaffats. Se exempelvis här: Stockholm avskaffar nolltolerans mot graffiti, SVT.se, 15 oktober 2014

Relaterat

Kommentera