Nödrop: När krisen kommer

nodrop

Lottie Knutson
264 s. Albert Bonniers förlag, 2014 (2014)


När tsunamin drog in över Sydostasien i slutet av 2004 var det en person, mer än någon annan, som blev en symbol för räddningsarbetet. Oförtjänt, enligt henne själv, då hon bara var budbäraren, men kanske var det just en ödmjuk och mänsklig budbärare som behövdes? I Nödrop berättar Lottie Knutson (f. 1964), då informationsdirektör på Fritidsresor, både om sina egna erfarenheter från krissituationer och återger andras.
     Inledningsvis är Nödrop i det närmaste hjärtskärande i sina beskrivningar och berättelser av den fruktansvärda katastrof som tsunamin utgjorde. I dessa avsnitt är det framförallt Fritidsresors personal som ges en röst. Ingen extra blödighet behövs, vittnesmålen är kraftfulla i sig själva.
     Men boken är inte främst en beskrivning av vad som hände 2004. Av naturliga skäl blir det en fond för Knutsons erfarenhet och det vore snarast tjänstefel att inte nämna det (man får dessutom en hyfsad bild av var friktionen fanns). Ambitionen har snarare varit att skriva om kriskommunikation och ledarskap, två saker som är intimt sammankopplade, och det är bokens stora styrka. Visst förekommer floskler, men de är åtminstone väl underbyggda och jag tror att alla som har någon typ av ansvarsposition skulle må bra av att läsa Nödrop.
     I A Paradise Built in Hell skriver Rebecca Solnit om vad som sker med människor och engagemang, med stater och kontroll, när katastrofen är framme. Hennes väl underbyggda tes är att människor sällan drabbas av panik utan snarare blir mer beslutsamma. Bilden av panikslagna människor gynnar bara de som vill behålla kontrollen. Knutson berör förstås det här ämnet, om än lite ambivalent vad jag kan bedöma. Trots att de berättelserna hon återger, och många av de konkreta kriskommunikationstipsen, i allmänhet stryker under Solnits bild, vill Knutson inte riktigt gå hela vägen och slätar över frågan något. Jag tycker det är synd. Nödrop hade här kunnat ge tyngd åt en ny, mänskligare krishantering och varit i lika grad ett debattinlägg som en handbok. Nu ligger tonvikten på det senare, och som sådan är den, trots allt, väldigt bra.

Relaterat

Kommentera