Nionde

Den här berättelsen är en novell av tio från novellsamlingen Budgivning som jag skrev för två och ett halvt år sedan (tiden går fort och lyckligtvis märks den att den gått). Den sjunde novellen i samlingen återfinns här: Sjunde.

Mitt över gatan från mig bor familjen Lindberg. De har en stor fin villa, vitt tegel och svarta takpannor. Utanför garaget står två bilar, en Volvo och en Nissan, båda av senaste modell. De har högt uppsatta positioner på sina arbetsplatser, jag tror han är chef och hon är vicechef. Deras barn är sju respektive nio år och varje dag efter skolan tar de med sig posten från brevlådan och lägger på köksbordet. Därefter gör de varsitt stort glas O’boy och sätter sig och tittar på Barnkanalen. Runt halv fem, fem dyker deras föräldrar upp, öppnar förstrött posten och pussar sina barn på pannan. Därefter manar de dem att göra sina läxor medans frun i huset lagar mat. Överallt är oklanderligt rent och så fortsätter det att vara trots två livliga ungar och ivrig framfart i köket.

För tre dagar sedan åkte de på semester. De packade sin Volvo full, både inuti och ovanpå, och åkte någonstans, jag vet inte var. Huset står öde och mina dagar går långsamt. Jag har aldrig pratat med dem, de har haft sina egna liv och jag har saknat mitt. Men nog har jag lärt känna dem ändå, genom mitt köksfönster. Jag har sett på dem sedan de flyttade hit för nästan fem år sedan. Det började som nyfikenhet, men nu är det snarare det som håller mig levande och sysselsatt.

När jag nu sitter och ser mot den stora tomma villan förvånas jag nästan lite över hur tomt mitt liv känns när de andra inte sätter färg på min tillvaro från andra sidan gatan. Men jag ser mig lite som en vakthund nu när ingen är hemma och kan se till att deras hem får fortsätta stå tomt och orört tills de kommer hem. Det ger mig lite ro trots att allt är utanför sin rutin. Mina anteckningsböcker ligger på bordet i en enda röra. De flesta är fyllda med mer eller mindre identiska anteckningar, de senaste dagarnas har varit tomma.

06.30, ingenting.

09.47, ingenting.

11.13, fortfarande ingenting. Från och med nu inga anteckningar förrän det händer något.

Jag är nu inne på min tredje dag utan ordentlig anteckning. Det känns knappast befriande, snarare tvärtom. Tänk om jag missar något viktigt? Jag sitter vid mitt köksfönster och ser på drömvillan på andra sidan gatan. Hur lycklig vore inte jag i deras situation? Ett stort hus, fina bilar, beydelsefulla jobb. En familj.

Jag tror att ingenting ska hända, sover nästan, när jag ser någon ringa på familjen Lindbergs hus. En gång, två gånger, tre. Det är förstås ingen som öppnar och personen, en man i yngre medelåldern, vänder för att gå. Istället för att gå vidare smiter han in på tomtens baksida, en sida jag inte har någon kontroll på. Med skräck inser jag att det kanske är en inbrottstjuv som smyger där bortom min horisont. Jag vet inte vad jag ska göra, ska jag gå över? Förlamad av den scen som nu spelas upp för mig sitter jag kvar och iakttar. Jag hoppas verkligen att jag har fel i mina föraningar.

Till slut kommer mannen tillbaka utan några synliga fynd. Jag drar en lättnadens suck för att sekunden senare inse att jag missat att anteckna den första viktiga händelsen på tre dagar. Jag försöker att återkalla klockslagen, men förgäves. Jag vet inte om mannen varit på baksidan i tjugo sekunder, tjugo minuter eller tjugo timmar. En anteckning om det inträffade och en kommentar om mitt misstag blir nedtecknade och jag brygger mer kaffe för att kunna hålla koncentrationen uppe i fortsättningen.

***

Det dröjer kanske en timme till, sedan kommer mannen tillbaka. Den här gången har han med sig två andra män, betydligt större och kraftigare än den första. De ringer på, men naturligt nog är det ingen som öppnar. Jag bestämmer mig, utan att egentligen veta varför, för att gå ner och berätta för männen att familjen Lindberg åkt på semester. Jag sätter på mig en rock och möter dem när de går ut genom grinden.

”De har åkt på semester” säger jag, ”bortresta sen ett par dagar tillbaka och kommer väl tillbaka om någon vecka kanske.”

”Känner du dem väl?” frågar den smalare av männen.

”Vi är grannar, inte mer.” Jag pekar på mitt hus som i jämförelse med familjen Lindgrens är en kåk värdig rivning. Jag skäms lite över det, men männen verkar inte ta notis utan går förbi mig och kör därifrån, även de i nya bilar. Jag ser efter dem en lång stund och det känns som att de ser efter mig också. De oroar mig, någonting är på gång och jag måste finna något sätt att varna familjen. Jag vet inte varför, men av någon anledning går jag fram och känner på dörrhandtaget till deras hus. Dörren öppnas. Jag blir överrumplad när intrycken av de saker jag inte ser från mitt fönster slår emot mig. Det är fortfarande ordning, rent och snyggt. Jag hämtar deras post och lägger in på deras matsalsbord, där jag sett ungarna lägga dem varenda dag. Jag blandar ett stort glas O’boy åt mig och sätter mig sedan i deras fina skinnsoffa för att titta på Barnkanalen. Jag har aldrig varit inne här tidigare men det känns ändå märkligt bekant. Jag petar av mig mina tofflorna och lägger upp benen på bordet. Jag har aldrig känt mig så hemma.

***

Jag vaknar med ett ryck. Uppenbarligen har jag somnat på mina grannars soffa och skamset ställer jag mig upp och snyggar till sitsarna på soffan. Jag undrar om någon sett mig gå in, men lugnar mig snart igen. Det är ingen fara, jag är ju deras granne som bara ser till huset medan de är borta.

Ur nyckelskåpet tar jag en extranyckel, de behöver den knappast när de är borta och deras hus kan ju inte stå olåst. Tänk om någon skulle bryta sig in? Jag låser dörren efter mig när jag går över gatan hem till mig, men min sida av vägen känns främmande. Jag har sett deras uppfart oftare än min, deras fasad oftare än huset jag bor i. Men jag har satt deras fina villa i säkerhet och behöver inte anteckna mer. Jag går och lägger mig i min egen säng och somnar nästan omedelbart. Inga drömmar stör min sömn.

***

När jag vaknar igen har jag bestämt mig. Klockan är inte särskilt mycket, fem på morgonen, kanske? Jag börjar packa det viktigaste i mina väskor, lite underkläder och en tandborste. Anteckningsböckerna låter jag ligga. Med raska steg går jag över till familjen Lindbergs villa. Jag ställer ner min väska innanför dörren och hänger av mig min rock på tamburmajoren. En husesyn verkar som en lämplig start om jag ska bo här tills de kommer tillbaka så att jag kan varna dem för de otäcka männen.

Jag börjar på markvåningen. Där finns hallen, köket med det stora matsalsbordet, ett vardagsrum, ett stort badrum och något som skulle kunna vara ett kontor. Inne på kontoret förvånas jag över oredan. Papper är urslitna ur sina pärmar och allting är i stökig oordning. Jag städar försiktigt och efter en stund är kontoret lika oklanderligt rent som resten av huset. Från mark¬våningen leder en trappa ner i källaren och en upp till övervåningen. Jag tycker på något sätt att källaren är mindre viktig och tar således trappan upp. Där finns tre sovrum, ett åt föräldrarna och ett varsitt åt barnen, ett gästrum och en toalett. Ordningen kan mycket väl vara något som ligger i släkten Lindberg för även barnens rum är välstädade och utan minsta tecken på att det skulle vara ett barns sinne som bott i rummen i fem år. Inget är särskilt slitet och alla sakerna ligger tydligt sorterade på sin plats. Det stör mig lite att föräldrarna verkar styra sina barn så hårt, men vem är jag att döma?

Jag tar trappan ner två våningar för att ta mig an husets sista del – källaren. Jag möts av en luk jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag finner det otroligt att det under den välpolerade ytan skulle finnas mögel eller något liknande, men lukten är åt det ruttna hållet. Jag klarar till slut inte av den och går med darriga ben upp till markvåningen där illusionen av ett hem i ordning inte hunnit falna så pass som den gjort i källaren. Jag vill helst inte tänka på det.

I köket lagar jag någon form av mat och jag upptäcker att jag inte lagat mat på evigheter. Jag har inte haft tid när jag har haft ett hus jag måste se efter, men nu när jag är en del av det kan jag lägga tid på andra saker, exempelvis matlagning. Jag är ingen mästerkock, det erkänner jag villigt, och bristen på färskvaror gör resultatet lite torftigt. Jag kan dock inte påminna mig vad jag åt igår eller dagen innan det eller vad jag någonsin ätit så det här måste vara någon form av omväxling. När jag ätit klart städar jag undan efter mig, ingen smuts som fru Lindberg skulle ha tagit bort får jag lämna efter mig. Därefter går jag upp till sovrummen och lägger in mina underkläder på en hylla i garderoben. Jag förundras över hur mycket kläder som ligger kvar i garderoben trots att hela familjen åkt på semester. I badrummet letar jag reda på en mugg där jag ställer min tandborste. Min spegel¬bild är lite skygg men verkar på det hela taget nöjd. Lite orakad, lite sunkig. Inget som passar in i ett så fläckfritt hem som det här. I badrumsskåpet finns alla rakattiraljer jag kan behöva och med trevande, ovana drag ser jag till att avlägsna min skäggstubb. Jag ansar min frisyr, klär av mig och ställer mig i duschen. Det varma vattnet är uppfriskande och det känns som att jag föds på nytt, föds till en värld där jag inte behöver sitta vid mitt köksbord och ägna all min godhet åt att se till så att familjen Lindbergs värld inte förfaller i kaos. Jag är familjen Lindberg.

När jag ren och fin kommer ur duschen känns allting plötsligt väldigt rätt. Är det inte här jag borde ha varit hela tiden? En ny självsäkerhet har kommit över mig och jag går upp och letar rätt på en kostym i garderoben som jag sätter på mig. Den känns lite stor, men jag ska bara ha den för mig själv så det gör inte så mycket.

Jag gör min bästa för att vänja mig vid ett liv i denna underbara villa i väntan på att familjen Lindberg ska komma tillbaka. Till en början fylls jag av en rastlöshet som jag aldrig tidigare känt, men ju mer tiden går desto mer lever jag som en person som faktiskt skulle kunna äga det här huset. Jag funderar till och med på att gå tillbaka till jobbet.

***

En dag när jag sitter vid köksbordet och äter ser jag upp mot huset mitt över gatan. Det är fallfärdigt och taket har ett par stora hål där takpannorna börjat åka ner. Vem som än bor där har mycket dålig koll på sin omgivning och borde verkligen spendera lite tid på att hålla efter sin tomt och sitt hus. Till slut slår det mig att det kanske inte är någon som bor där. Det verkar ganska rimligt, men varför försöker de inte sälja huset? Jag förstår mig inte på det där, men å andra sidan är jag inte en del av mäklarbranschen. Jag störs i funderandet av att telefonen ringer. En kort stund undrar jag om jag borde svara, men finner alternativet skrattretande orimlig och undrar var jag fått det ifrån.

”Hos Lindberg” svarar jag automatiskt.

”Ja, hej, jag söker Peter.”

”Det är jag, vem pratar jag med?” Men är det verkligen jag? Tanken slår mig i samma andetag jag sagt det, det känns bekant, men ändå inte. Jag lyssnar inte på vad personen i telefonen svarar, jag är borta i mina egna tankar. Då och då svarar jag med ett ”ja” eller ett ”mm” för att visa att jag fortfarande lyssnar, men det är bara en teater. Jag minns inget av det som hänt tidigare än två dagar sedan.

Efter en stund lägger jag utan att tänka på luren. Samtalet tog visst slut och jag har ingen aning om vad som sades eller vad det gällde. Jag känner mig lortig och kryper in i duschen. Återigen ger vattnet mig ett väl¬kommet uppvaknande ur mitt dvalaliknande tänkande. Någonstans har jag misstagit en förlust för en vinst och nu kommer snart mitt tröstpris för att skratta åt mitt miserabla misslyckande. Kanske var det det telefon-samtalet handlade om. Jag känner ett starkt behov av att gömma mig för att inte förlora det som rättmätigt är mitt. Det naturliga stället är källaren, trots stanken. Kanske jagar den iväg en och annan lömsk inkräktare ur mitt vackra hus. Jag vänjer mig snart vid den eller så har den kanske blivit mildare sen senast jag besökte källaren. Jag letar rätt på en gammal flyttkartong, tömmer den och kryper in under för att inte bli funnen. Jag vill inte flytta på mig, min säkerhet hänger på det, så mitt enda sällskap blir mina tankar som försöker minnas och försöker förstå vad som hänt, varför jag tvingas gömma mig i mitt eget hus.

Ett par timmar senare, enligt min uppskattning, ringer det på dörren. Jag vågar inte röra på mig, än mindre öppna och jag hoppas innerligt att allting är släckt, låst och städat däruppe. Besökaren verkar inte särskilt tålmodig och går snart sin väg igen när han eller hon inte får något svar. Jag ligger kvar under min låda.

***

Det kanske har gått ett par dagar, jag vet inte så noga. Det har ringt några gånger under tiden, jag har inte vågat svara. Men nu hör jag hur en nyckel vrids om i låset. Glada röster fyller huset, påstår att det är skönt att komma hem efter en så lång bilfärd och hör att det är familjen Lindberg som äntligen kommit hem igen. Jag har ju vaktat huset åt dem, skulle varna dem för männen som varit här och ringt på. Jag minns det igen! Jag kastar av mig lådan och springer upp för trappan. När jag ser mannen – Peter? – tar jag honom i hand och berättar vem jag är och vad jag gjort här. Han verkar förskräckt och skriker åt sin fru att sätta barnen i säkerhet och ringa polisen. Jag berättar om männen och håller med om att det nog är en bra idé att ringa polisen utifall de skulle komma tillbaka. Jag klappar honom på axeln och går för att samla ihop mina saker.

Det dröjer inte särskilt länge innan polisen dyker upp. Jag hör hur de pratar på nedervåningen och sedan steg i trappan. Jag antar att de vill prata med mig, ta mitt vittnesmål i frågan, jag har ju trots allt upplevt alltihopa på nära håll.

När de stormar in i sovrummet med pistolerna dragna skriker de åt mig att lägga händerna på huvudet och lägga mig på golvet. Jag gör som de säger, men jag förstår inte varför. Jag är ju oskyldig. Medan de sätter handfängsel för mig berättar jag samma sak som jag berättade för herr Lindberg. De säger åt mig att vara tyst, men det är uppenbarligen ett missförstånd som måste klaras ut. Jag släpas ut till deras polisbil och jag körs iväg. Genom fönstret ser jag hur familjen Lindberg står och tittar på mig med skrämda miner. De verkar tro att jag är någon sorts skurk som inte förtjänar annat än att låsas in.

***

Jag blir till slut utsläppt igen, med ett löfte om att de kommer hålla koll på mig. Mina försök att förklara miss¬förståndet för dem nonchaleras och poliserna ger varandra menade blickar. Varför en rättrådig man som jag ska behandlas på det här sättet övergår mitt förstånd, men det finns kanske ingen rättvisa här i världen. Jag är tillbaka i mitt gamla hus på andra sidan vägen. Det verkar som att familjen Lindberg flyttade därifrån under tiden jag var inlåst. Istället bor där nu en ny familj med andra barn. Jag gillar inte den nya familjen, de har ingen ordning på något och barnen är skrikiga. Jag har i alla fall lärt mig en sak – man ska hålla sig på avstånd.

Kommentera