Neverwhere

Originaltitel: Neverwhere
Författare: Neil Gaiman
Utgivningsår: 1997
Tryckår: 2001
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 370
Förlag: HarperTorch
ISBN: 0-380-78901-9

Jag har läst Neverwhere en gång tidigare på svenska och intrycken är inte riktigt samma den här gången.

Richard Mayhew är en vanlig man, jobbar på kontor och försöker vara sin fästmö Jessica till lags. På väg till en viktig middag med Jessicas chef hittar de en allvarligt skadad flicka. Trots Jessicas hot om att bryta förlovningen bestämmer sig Richard för att han inte bara kan lämna flickan utan tar med henne för att plåstra om henne. Det visar sig snabbt att hon inte är som alla andra och att hon kommer från London Below, vad nu det kan vara. Efter deras möte märker Richard hur han sakta bleknar bort ur hans medmänniskors värld. Inte ens Jessica kommer ihåg honom. Omständigheterna gör dock att han återigen finner den mystiska flickan och tillsammans upplever de ett äventyr av sällan skådat slag.

Gaiman är ju kung, så enkelt är det. Han vet hur man skriver en intressant berättelse som verkligen fångar en och tvingar en att läsa vidare. Han vet hur man beskriver fantastiska miljöer, London vaknar till liv när Gaiman skriver om allting som finns under ytan. Och porträtten: Wow! Richard är visserligen en ordinär figur, stöpt efter en klassisk huvudpersonsmall. Han är långt ifrån intressantast. Skurkarna Mr Croup och Mr Vandemar däremot, deras samspel är bland det bästa jag läst. Även Door (som flickan heter), marquis de Carabas, Hunter och de andra karaktärerna känns trovärdiga i all sin surrealism.

Språket är förstås fläckfritt. Det är magiskt utan att bli krystat och bidrar mycket till att Neverwhere är som den är.

Tja, det känns ganska överflödigt att säga att alla borde läsa Neverwhere. Jag ser det nämligen som en självklarhet. Så enkelt är det.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

1 Comment

  1. jag är på dom sista sidorna nu idag, men jag vet inte.. efter fragile things som jag tyckte var helt underbar kanske jag satte ribban för högt för Neverwhere. Inte heller tyckte jag Anansi boys var häpnadsväckande bra, men jag intalade mig att det var pga att jag upplevde den som ljudbok.

    inte för att jag tycker böckerna är på något sett dåliga, miljöerna och karaktärerna är grymma som fan men sen känns själva äventyret så enkelt, det håller inte måttet jämfört med hur fantasifullt allt annat är.
    Alla de stora ”nagelbitar” delarna ur boken är sånt man läst och sett på film så många gånger tidigare, och efter många sidor där stämning byggs upp löser sig allt på några rader.
    jag ser ändå fram emot att läsa mer Gaiman då de världar han bygger upp fångar mig, sen kanske det för min smak fungerar bättre i kortare format.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!