När Stockholm kysser mig på kinden

Den senaste tiden har turerna till Stockholm blivit allt fler. Då och då är det privat, men oftast är det jobb som gjort att jag hamnat där (egentligen här, jag sitter i skrivande stund i en lägenhet i Solna och funderar över livet och var sjutton jag är och är på väg). Det gör inte så mycket; jag märker att jag trivs rätt bra här. Jag tycker till och med om att köra bil här.

Det har inte alltid varit så. Tidigare rapade jag samma gamla invändningar mot Stockholm som så många andra: det är så mycket folk, det är så stressigt, det är för stort, för dyrt, för farligt. Jag var sannolikt helt uppriktig, för några år sedan var Stockholm ingenting för mig och jag stod sällan ut mer än några dagar i taget, om ens det. Det hade förmodligen flera orsaker varav de två främsta är högst personliga:

1. Jag är inte samma person nu som då. Det är fullt naturligt, men likväl något jag ibland glömmer bort. Då var Linköping det enda stället jag ville bo på. Jag pluggade litteraturvetenskap och hade någon typ av plan som jag ogärna äventyrade. Jag var dessutom ganska svag (i jämförelse med nu då) och min nervösa läggning och tunna skinn gjorde det enkelt att komma åt mig. Idag låter jag mig inte påverkas av stressen, alls, och avancerade planer är flyktiga ting som ibland hämmar mer än de hjälper. Då spelar inte min geografiska position någon större roll.

2. Jag var i ett inte alltför lyckat förhållande då. Mot slutet av det ville min dåvarande sambo flytta till Stockholm, jag var inte det minsta intresserad av det. Jag trodde då att det berodde på att jag hade mitt plugg och mitt liv i Linköping, men ju mer jag funderat på det, desto mer tror jag att det var en försvarsmekanism för att vi båda inte skulle dras ned i något sämre. Att inte vara förtjust i Stockholm var bara en undanflykt (som jag visserligen trodde på helhjärtat) och när hon flyttade stannade jag helt sonika kvar och förhållandet var snart över.

Att de två huvudanledningarna är försvunna känns skönt och när jag sitter och väntar på tunnelbanan på Slussen mitt i natten kan jag tycka att det inte är så stor skillnad mot hemma. Samma fulla ägg här som hemma. Såhär i efterhand undrar jag vad jag någonsin varit rädd för som faktiskt haft med staden att göra.

När jag idag funderar på framtiden är ett boende i Stockholm inte en omöjlighet. Jag inser att chanserna att få göra saker jag vill och trivs med är större där, även om de fortfarande inte är direkt sannolika. Oavsett vilket är insikten om att det finns fler ställen jag trivs på välbehövlig. Det gläntar lite på en dörr för att i större utsträckning kunna välja mitt öde. Samtidigt är det rätt mycket jag inte rår över eller kan välja, men det är en annan historia.

Relaterat

2 Comments

    1. Tack! Jag har tyvärr inte hunnit fixa en del av de småsaker som jag vill ordna. Typ så att länkar i höger sidomeny också är gröna, och så att Flattreknappen sitter på vänstersidan. Sprid gärna vidare att det här är en snygg sida. ;)

Kommentera