Några tankar kring Bob Dylans nobelprisvinst

dylan-nobel

Jag vet inte vad Bob Dylan hade för odds i år, men tidigare har han legat runt 50 gånger pengarna. Att han nämnts överhuvudtaget har åtminstone jag sett som ett skämt i klass med andra välkända men inte så litterära namn. När Sara Danius klev ut genom dörrarna i Börshuset och annonserade 2016 års vinnare var det naturligt att jag undslapp mig ett skratt.
     I min roll som bibliotekarie ställde jag mig sedan frågan: vad ska jag göra av det här? Några beställda biografier senare var fantasin slut för idag och jag kan föreställa mig att fler kände lite samma sak.
     Jag har inget principiellt emot att Svenska akademien breddar vad som inkluderas i litteraturpriset. Några klara gränser mellan poesin och låtskrivandet finns egentligen inte (i synnerhet inte om man ser det historiskt) och det var nog bara en tidsfråga innan en trubadur eller motsvarande förärades priset, i synnerhet eftersom allt fler arbetar med många vitt skilda konstuttryck (så även dagens huvudperson). Att vidga begreppen ställer intressanta frågor om litteraturen som form och dess gränser. Det gör att jag uppskattar initiativet.
     Å andra sidan är Dylan, trots lång karriär och många fantastiska stycken, ingen som det i mina ögon faller sig naturligt att lyfta fram när nya gränsdragningar ska göras. Enormt folkkär (vilket i sig inte är något problem) och på många sätt redan den ikon som akademiens motivering lyfter fram. I grunden handlar det nog om att jag tycker de gjorde det lite väl enkelt för sig. Hade inte Joy Harjo, vars Conflict Resolution for Holy Beings jag recenserar nästa vecka, eller någon helt annan som jag inte har koll på (det är tyvärr ganska många), varit ett mer spännande val?
     Samtidigt finns det i mina ögon närmare barriärer för Svenska akademien att undersöka, både i fråga om litterära uttryck och representation. Reportaget lyftes i och med Svetlana Aleksijevitjs utnämnande förra året, men rena essäister verkar inte ha särskilt stor chans och serieskapare är nog vägen än längre för, för att ta ett mig närliggande exempel. Genrelitteratur skulle kanske också förtjäna ett pris också, om inte litteratur om äldre, västerländska, inåtvända män räknas som en genre, eftersom det mångfaldigt belönats. Vilket för oss vidare.
     Svenska akademien anno 2016 kan knappast i ett svep jämna ut hundra år av kvotering av europeiska män, men vill de även fortsättningsvis att nobelpriset ska vara ett relevant och världsomspännande pris måste det synas i utnämningarna. Så snart litteraturens gränser ska prövas är det därför tråkigt att de vänder sig till det redan välbekanta. Att motiveringen refererar till den amerikanska sångtraditionen öppnar också upp för frågan om vilken sångtradition som ska skänkas plats och på vilka grunder.
     Sammanfattningsvis, att ge priset till Dylan förtjänar mer än de skratt och klagomål som kommit från kritikerna för gränsförskjutningen är i mina ögon naturlig och i någon mån önskvärd. Däremot känns det slappt av Svenska akademien att vända sig till musiken och en av dess absolut mest välkända röster (inom den egna kulturella sfären), hur bra jag än tycker att han är. Oavsett vilket är min hållning försiktigt positiv.

Relaterat

2 Comments

  1. Jag tror ett av problemen med det här är att det är svårt att se hans texter skilda från musiken. Det är ju betydligt lättare om det inte finns någon musik (låttexter jämfört med poesi). Alltså, jag tror många som klagar över valet gör det i alla fall delvis för att de kanske inte gillar musiken snarare än texterna i sig. Jag har till exempel mycket svårt för hans munspel, så jag har aldrig bemödat mig att lyssna så noga på texterna, än mindre läst dem. Därför skulle jag inte komma på tanken att ge honom ett litteraturpris. Jag tror inte jag är ensam vid att framförandet (musiken) blockerar innehållet, och det är ju tämligen unikt med att ge pris till en musiker!

    1. Det stämmer säkert att det är den omedelbara reaktionen, men samtidigt tycker jag nog att det är att göra det lite lätt för sig om man avfärdar det utan att överväga alternativet att det var ett korrekt beslut och anstränger sig för att se kvaliteterna som personen förärades priset för. Man behöver (uppenbarligen) inte tycka att alla val är bra personligen, gudars vad många Riktiga Författare™ som förärats priset men som jag inte tycker är något vidare.

      Men det är en ovanlig situation och kanske bidrar det till kritiken och frågetecknen. Normalt brukar litteraturen behöva stå tillbaka för musik, foto och rörlig bild som är mer omedelbara upplevelser. Nu är läget detsamma i en av litteraturens få fasta punkter. Lite av min poäng är att det är bra att ge det till en musiker för den typen av ordkonst är rimlig att snegla på, men jag är inte säker på att Bob Dylan är det mest spännande valet när steget väl tas. (Jag hade hellre sett världens bästa låttextförfattare, Annika Norlin, få det. :-) )

Kommentera