My Neighbor Totoro

Originaltitel: Tonari no Totoro
Regissör: Hayao Miyazaki
Manus: Hayao Miyazaki
Språk: Japanska
Land: Japan
År: 1988
Längd: 86 minuter

Trots Spirited Away och Laputa: Castle in the Sky är My Neighbor Totoro den första Miyazakifilmen jag ser. Jag har fått mersmak.

De två systrarna Satsuke och Mei flyttar med sin pappa till ett hus på landsbygden för att komma närmare sin sjuka mamma. Bredvid deras hus står ett jättestort träd där skogsvarelsen Totoro bor. Systrarna blir vänner med Totoro och dennes små hantlangare och tillsammans gör de en massa roliga saker.

My Neighbor Totoros stora svaghet är att det faktiskt inte händer ett dugg i den. Det finns ingen handling (vilket skulle kunnat vara häftigt i ett experimentellt projekt) och det blir lite störande i längden. På något sätt känns det som att filmen saknar sammanhang.

Två saker är dock otroligt bra. Miyazakis gestaltande av barn är otroligt bra och känns väldigt trovärdigt. Den fyraåriga Mei beter sig precis så som jag upplever att en fyraåring skulle bete sig (nåja) och kemin mellan syskonen är verkligen underbar.

Den andra saken som är lysande är gulligheten i filmen. Det mesta är väldigt gulligt, speciellt Totoro, hans hantlangare, svartplupparna och kattbussen. Det känns som att Miyazaki har många bra och häftiga idéer men att de inte riktigt får komma till sin rätt i My Neighbor Totoro.

Jag är kluven inför filmen. Dels är vissa redan nämnda saker jättebra, å andra sidan saknar den verkligen en röd tråd som gör mig intresserad att den vidare. Det är en underbart bra barnfilm och jag kan tänka mig att se den igen, men inte för att den är bra utan för att den är gullig och jag kan inte ge en film som lever på de premisserna högt betyg.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

9 Comments

  1. Heh, nu har jag sett Spirited Away också (recension kommer framöver) och jag har definitivt fått mersmak för Miyazaki. Förhoppningsvis kommer jag att lyckas se fler av hans filmer framöver, så jag ska hålla tipsen i minnet. :)

    Och jag är väl alltid klad hest? :P

  2. Hm, jag håller med om ungefär allt som skrivs förutom betygsättningen. :-)

    Totoro gör helt enkelt gullig feelgood så oöverträffat bra att det blir en solklar femma (þþþþþ) på ren ”yay, jag är klad hest efter att ha sett den här filmen”-känsla.

    Mina två andra favoriter är Majo no Takkyuubin / Häxans Budfirma (Kiki’s Delivery Service) och Mimi o Sumaseba / Om du lyssnar noga (Whispers of the Heart), varav båda ligger på ungefär samma nivå vad gäller handling. Kanske marginellt mer sammanhängande än Totoro.

    Ghiblis förmodligen handlingsstarkaste film är nog Mononoke Hime, och den är IMO deras sämsta. :-)

  3. Tre? TRE? :O

    Okej, du får väl ha en egen uppfattning då, men jag håller med Thark om att charmen är just bristen på handling.

    Heter hon förresten inte Satsuki?

  4. Ja, jag håller ju förstås med Thark och Caroline. Det är destillerad gullighet och sådant finns det inte så gott om här i världen. Det finns ingen annan film som ger samma känsla efter att ha sett den. Så beskrivningen stämmer väl rätt bra, det är bara betyget som inte gör det :)

    Min recension (som är ett par år gammal).

  5. Jag tänkte ju sätta ett halvt steg lägre från början, men höjde det lite. Destillerad gullighet är visserligen gulligt, men så extreeeemt gullig tyckte jag inte att den var. Visst Totoro, hans hantlangare och sotarna är jättesöta, men å andra sidan är det bara de om är söta och åtminstone de två sistnämnda är inte med så mycket.

  6. jag är för ond och störd för att gilla sådant där, störde mig mest på karaktärerna och tyckte inte alls han porträterade barn på ett rättvist sätt. Det enda coola var verkligen de svarta bollarna och kattbussen :) jag hade gett den en 2a, mest för att han försöker.

  7. Jag tyckte också att det var en apbra film. Mitt betyg hade legat någonstans mellan fyra och femma. Tvärtemot vad Marcus-parcus tycker så anser jag att en av filmens största styrkor var den trovärdiga skildringen av barnen.

  8. Scenen när de väntar på bussen är förmodligen bland de bästa jag vet (överhuvudtaget, alltså). Den, liknande scener och den allmänna stämningen gör den bra för mig. Sedan håller jag förstås med om att den inte har någon handling, men det gör inte så mycket.

Lämna ett svar till CarolineAvbryt svar