Mrs Dalloway

Originaltitel: Mrs Dalloway
Författare: Virginia Woolf
Utgivningsår: 1925
Tryckår: 2003
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 141
Förlag: Wordsworth Editions
ISBN: 978-1-85326-191-6

I Mrs Dalloway får vi följa Clarissa Dalloway under en dag. Genom en oändlig röra av tankar och perspektiv presenteras vi för Clarissas förberedelser för en stor fest.

Boken saknar egentligen handling helt, utan är bara en märklig visning av Mrs Dalloways sociala nätverk, det societetsliv hon lever och de problem som finns med att vara välbärgat i mellankrigstidens England. Det är urtråkigt att läsa, åtminstone om man bara ser till handlingen.

Det förlåtande drag Mrs Dalloway ändå har är det fantastiska språket. Den är verkligen jättebra skriven med ett målande, personligt och romantiskt språk som skulle kunnat få mig att njuta om det inte var för den meningslösa handlingen. Resultatet blir att man blandas mellan att våndas över hur trist den är och gläds över hur vackert språket är. Det är knappast en bra sak och jag lyckades personligen inte njuta av den. Andra kanske har större tålamod än jag, då är det bara att läsa på, men för mig fungerade den inte alls.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

4 Comments

  1. Och där ser vi en skillnad mellan oss: för mig räcker ett fantastiskt vackert språk ända upp på listan över favoritförfattare och favoritböcker, oavsett hur tråkig handlingen sedan är. :)

  2. Japp, det är knappast något att sticka under stol med. Ett fantastiskt språk räcker gott och väl för att jag ska förstå varför folk hyllar ett verk, men det krävs en helhet som passar mig (både språk och handling och tema och allt vad det kan vara) för att jag ska uppskatta något till fullo.

  3. Jag delar till fullo din uppfattning. Men så känner jag kring många av de författare som använder ”magisk realism” och andra experimentella berättarknep. Själva ytan och formen är ball men de har alldeles för lite och tråkiga saker att säga.

  4. Magisk realism är väl knappast något experimentellt berättarknep, eller ens något berättarknep alls? Det är en genre, liksom, baserad på innehållsliga element.

    Å andra sidan, det är ändå rätt meningslöst att diskutera litteratur med folk som inte gillar Borges. :)

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!