Motstånd och tidsmaskiner

På en bakgata i La Paz, strax nedanför Mercado de las Brujas, satt en liten man och sov mot en husvägg. När jag kom närmare lyfte han på hatten och sa:
     — Hola amigo! Yo tengo una máquina del tiempo, lo usarías? (Hej kompis! Jag har en tidsmaskin, vill du använda den?)
     — Es peligroso? frågade jag tillbaka. (Är det farligt?)
     — No, hace cosquillas un poco, y se puede encontrar secretos. (Nej, det kittlas lite, och man kan stöta på hemligheter.)
     — Bien, bien, entonces yo trato. (Ja, ja, då försöker jag.)
     Han reste sig och klappade förtjust i händerna innan han visade mig vägen ner i en källare. Jag var inte helt säker på att det här var en bra idé, men jag kunde inte gärna vända. Skulle den oansenliga lilla mannen verkligen ha en tidsmaskin skulle han ju alltid kunna leta rätt på mig.
     Nåväl. I källaren stod en rostig maskin, slangar och kugghjul bildade tillsammans en märklig skulptur. Mannen öppnade en dörr som räckte mig ungefär till bröstvårtorna och manade mig att gå in.
     — Bienvenido, sade han och visade vägen med handen. (Välkommen.)
     Jag böjde mig framåt och gick in. Därinne fanns en liten fällstol i vilken det var tänkt att jag skulle sitta.
     — A dónde irías? (Vart vill du åka?)
     Jag funderade ett slag, osäker på vad jag ville se. Jag är inte särskilt nostalgisk av mig, men tänkte att det vore roligt att uppleva mig själv som tonåring. Kanske kunde jag lära mig ett och annat.
     — Quiero ir a cuando yo era más joven. (Jag vill åka till när jag var yngre.)
     — Muy bien, sa han och drog i någon spak. (Okej.)
     Det slog lock för öronen och började trycka mot pannan, men innan jag han reagera var smärtan över. Försiktigt petade jag upp dörren och utanför satt en yngre version av mig framför en dator. Jag hade svårt av avgöra exakt hur gammal jag var, men av det fula och illa avgränsade hakskägget gissar jag på sjutton.
     Det tog ett tag att få min uppmärksamhet. Jag var djupt försjunken i något viktigt på skärmen och ur högtalarna strömmade musik jag ännu inte vant mig av med. Linkin Park, närmare bestämt.
     Jag satte mig i den nedsjunkna bäddsoffan och betraktade väggen med alla löpsedlar som jag norpat om nätterna. En hel vägg var täckt av dem och den ena rubriken värre än den andra. Det hade börjat med en fyndig löpsedel en sommarnatt, men snart växte samlingen okontrollerat.
     Mitt nuvarande jag harklade sig.
     — Jasså, är det du? vände sig mitt unga jag mot mig och sade, föga imponerad. Jag trodde du skulle dyka upp tidigare.
     — Äsch, tidsmaskinen var väl dold. Jag var tvungen att åka till Bolivia för att hitta den.
     — Bolivia? Vad gjorde du där? De slutade ju typ näst sist i fotbolls-VM 94.1
     Jag skrattade innan jag svarade.
     — Det är en lång historia, men det är fint där i alla fall. Kan vi inte gå någonstans? Jag bjuder på en fika.
     Han såg forskande på mig innan han reste sig och stängde av den tjocka bildskärmen som slocknade med ett ”twang”.
     Vi tog trappan ner från fjärde våningen där han bodde, så som vi brukade. Unga Martin var ännu ingen van fikare, så jag fick ta kommandot och vi letade rätt på närmaste fik. Jag beställde en latte, han en Coca-Cola och en chokladboll.
     — Just det, sa jag, du har inte börjat dricka kaffe än.
     Han spände ögonen i mig och sa:
     — Du vet att det är emot reglerna att säga sådana saker.
     Det visste jag förstås – man fick inte sabba tidrum-kontinuumet, då kunde det gå illa. Jag ryckte på axlarna och satte mig. Vi tittade på varandra, tittade ut genom fönstren, utan att säga något. Tystnaden var obekväm. Vad pratar man egentligen med sig själv om?
     — Vet du att du kommer rösta på Centerpartiet vid nästa val?
     — Nej…? svarade han, uppenbarligen utan att märka mitt regelbrott.
     — Jovisst. Du kommer skicka en enkät med dina viktiga frågor till alla partier, och bara Centerpartiet och Miljöpartiet kommer att svara. Du motiverar ditt val med att du inte kan lägga din röst på Göran Persson.
     — Fet och dryg…
     — Det blev snabbt ett uttjatat skämt. Jag kan sympatisera med det förstås. Det är en typ av motstånd och det behövs ibland.
     Mitt yngre jag var en fena på att obstinat göra motstånd, ofta utan egentlig riktning eller eftertanke. Att veta att det var så är uppfriskande på sitt sätt, och har väl i någon mån lagt grunden till den jag är idag.
     I gymnasiet lät jag tillverka en knapp som var en direkt reaktion på MUFs ljusblåa ”Jag älskar att äga”. ”Jag hatar att äga” stod det med gula bokstäver på röd bakgrund.
     — Minns du när du viftade med norska flaggan på nationaldagsfirandet i skolan? frågade jag.
     — Ja. Lärarna var inte så glada.
     Ett leende sprack upp på den unge Martins läppar. På mina med, för den delen.
     — Minns du varför också?
     — EU. Pappa gillade inte EU och hade någon pin med norska flaggan på. Jag ville göra samma motstånd.
     Det var inte bara politiskt motstånd. Politik förstod jag mig aldrig på, snarare var det en reaktion mot orättvisor och orimliga auktoriteter. Främst i skolan. Lärare som inte var konsekventa fick mellan varven höra det. Kanske inte så ofta som de borde, men jag handlade ofta i affekt när det väl blev av.
     Mitt yngre jag verkade begrunda något. Han tittade upp på mig och sa:
     — Du ser ju rätt vanlig ut…
     — Ja, svarade jag avvaktande och anade väl åt vilket håll det var på väg.
     — Du står fortfarande på dig, va?
     Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag är bättre på att välja mina strider, bättre på att förstå sammanhang (inbillar jag mig) och vet på ett ungefär var jag står. Däremot är mina resurser att göra skillnad större, jag har en röst och kanske en plattform, jag har kunskaper och viss (om än i vissa sammanhang ringa) erfarenhet. För mitt yngre jag kunde det verkligen tolkas som att jag blivit fegare.
     Jag tror dock inte det.
     Genom att försöka att ha huvudet med mig har jag andra möjligheter än mitt yngre jag. Jag vet förstås inte, men jag tror att mitt mer vuxna motstånd har potential att göra större och varaktig skillnad, men vad betyder det för en sjuttonåring?
     Genom mitt jobb har jag fått en klar bild över hur sjuttonåringar uppfattar tid och vet att allt ska gå fort och vara klart nu.
     Jag provade tanken:
     — Jag tror det. Jag brusar inte upp så som jag gjorde förr, men jag är inte rädd för att peka på orättvisor. Jag funderar till och med på att engagera mig partipolitiskt. Är det att stå på sig?
     Den unga Martin rynkade på näsan.
     — Inte för Centerpartiet väl?
     — Nej, verkligen inte, skrattade jag. Jag vet inte riktigt vilka, men jag tror inte du behöver oroa dig.
     Vi fortsatte samtalet, men jag kände snart hur huvudet började verka och det dröjde inte länge innan jag sögs tillbaka till källaren i La Paz. Freden. Den lilla mannen satt och sov och jag ville inte väcka honom. Istället lade jag 200 Bolivianos på en stol i närheten och smet ut i gatans vilda liv.
     Jag drog mig till minnes president Evo Morales löfte om att slänga ut Coca Cola Company ur Bolivia.
     Det finns många sätt att göra motstånd på, tänkte jag. Det gäller bara att hitta vilket som passar en bäst.

  1. De slutade fjärde sist med en ynka poäng under gruppspelet. Bara Kamerun (på samma poäng men sämre målskillnad), Marocko och Grekland var sämre på 0 poäng var (eller 0 poäng tillsammans, även om fotboll inte fungerar så).

Relaterat

Kommentera