Min första religiösa kris

Jag har kallat mig agnostiker sedan ett bra tag tillbaka och jag kommer fortsätta att göra det efter vad jag beräknar vara min första religiösa kris hittills i mitt drygt tjugoåriga liv. Som kris betraktat är den rätt mild och somliga skulle nog ifrågasätta om det alls var en kris jag drabbats av. I det här fallet bör man se krisen relativt övriga religiösa kriser jag haft, det vill säga inga alls.

För ett par veckor såg jag två avsnitt av mina två favoritserier på TV; Scrubs och House. Båda avsnitten hade religion och religiositet som tema och eftersom jag är en lättpåverkad typ tog jag till mig det som sades.

Scrubsavsnittet handlade om sjuksköterskan Laverne som alltid stått fast vid sin tro trots alla hemskheter som hänt sjukhusets patienter. Dr Cox ifrågasatte henne och hon försökte komma med svar så gott hon kunde. De kraftigaste svaren stod dock bortom hennes påverkan.

Houseavsnittet handlade om en nunna som lagts in för vård och det var framförallt en sak hon sade som gjorde mig konfunderad. (Fritt citerat) ”Du kan inte hata Gud om du inte tror på honom.”

Jag har själv haft väldigt svårt att tro på saker, varken religioner eller filosofier har fått mig övertygad. Jag har aldrig sett något behov att tro på något, jag har klarat mig själv. Däremot har jag haft förståelse för de som trott, kanske är det därför den ”uppenbarelse” jag utsattes för slagit så hårt.

Jag började hur som helst fundera kring religion och tro efter de två avsnitten. Mina funderingar handlade aldrig om att sluta mig till någon religion eller filosofi, det är jag alldeles för velig och instabil för att göra. Däremot fick det mig att fundera på värdet av att tro.

Det har varit jobbigt ett tag – är det kanske fortfarande. Jag tycker mig sakna en fast plats i världen, trots att jag alltid är välkommen hem till min underbara familj och trots att jag alltid har vänner som står mig bi när det är jobbigt. Det har varit saker jag inte kunnat påverka eller saker jag inte kunnat få hjälp om utan som jag hade behövt klara själv. ”Hade behövt”… Jag är inte säker på att jag uträttat något alls, varken med hjälp eller på egen hand. Jag är fortfarande samma ofokuserade människa, utan diciplin och utan läshuvud nog att klara det som inte är absolut intressant. Jag känner mig socialt missanpassad utan möjlighet till bättring. Och om jag inte kan tro på mig själv (det har jag aldrig gjort) vad kan jag då tro på? Och vem kan tro på mig?

Jag funderade och sökte, inte aktivt – varför skulle det här vara någon skillnad mot något annat jag inte kan lägga ner min själ i? Jag behövde – behöver – något att tro på, något som gör mig starkare av mig själv, även om det bara är att lura sig själv. Kristendomen är inte intressant, inte heller syskonen islam eller judendom – det ligger för mycket värderingar i dem. De österländska religionerna är intressanta, men bara på håll. Ödet har alltid känts som en tillflykt för sådana som mig, sådana som behöver något att skylla på – och jag skyller inte ifrån mig. Inte den här gången.

Vad finns kvar? Jag är inte säker, för inga av mina förslag har känts rätt. Jag insåg till slut att det som alltid varit vid min sida är det som påstås vara det sista som överger människan – hoppet. Även vid mina svåraste stunder har jag haft hoppet. Jag var nära att förlora det, väldigt nära, men jag knuffades rätt och sedan dess har ”ge upp” aldrig varit ett alternativ. Jag har haft hopp och hoppet har gett utdelning. Kanske inte alltid på det mest förträffliga sättet som skulle få alla mina bekymmer att försvinna, men ändå så att jag har hållit kvar vid hoppet, vårdat det och låtit det härja fritt.

Ödet och Turen är Hoppets småsyskon. När Ödet låter människan ge upp, säga ”Det här kan inte jag” tar Turen vid, ger människan en andra chans. När Turen vänder, låter människan säga ”Det här rår jag inte för” tar Hoppet vid. Hoppet låter människan få avstånd till sig själv, låter den klara sig själv men utan att lämna dess sida. Hoppet är det sista som överger människan, långt efter att Turen och Ödet har gjort sitt finns fortfarande Hoppet kvar som en sista livgivande vind.

Jag är väldigt nära att diskvalificera det jag skrivit, säga att det bara är skitsnack från någon som haft det lite svårt och att denne bara behöver skaffa sig lite perspektiv. Han behöver bara sätta sin ”kris” i relation till världens övriga kriser. Vad är hans förvirring i jämförelse med den hos barn som nyss förlorat sina föräldrar? Vad är hans förvirring i jämförelse med den hos någon vars hem just jämnats med marken? I jämförelse med den som nyss fått sin diagnos ställd – Cancer? AIDS? Ingenting är rätt svar. Men om insikten om ”att tro” hjälper mig i min lilla bubbla, vad kan den inte göra för någon som inte har något, eller för den delen, den som har allt?

Vare sig det är Jesus, reinkarnation, Brahma, ödet, turen eller hoppet man tror på så är jag övertygad om att det är viktigt för många. Kanske till och med för mig…

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

5 Comments

  1. Bra skrivet, men jag har ändå ganska svårt att ta åt mig av det du säger, jag tror själv inte på någonting andligt eller något som ödet. Men nyligen upptäckte jag att jag behöver börja ta mig själv på allvar, jag är vuxen nu, jag kan göra vad jag vill.
    Jag började tro på mig själv. Det behöver du också Martin, tro på dig själv först, innan du lägger din tro till någonting annat!

  2. Oj, tunga saker. Någon sådan text kommer aldrig dyka upp på min blog. Intressant läsning dock, med resonamang kring tro och religion.

    Har själv alltid varit aetist, men ibland kanske haft en önskan om att det skulle finnas nåt. En hoppfull agnostiker kanske, men det har aldrig varit riktigt seriöst. Det är jag alldeles för tråkigt logisk och cynisk för.

    Visst vore det kul att kunna hänge sig helt och fullt till någon tro och jag förstår att folk gör det. Själv tycker jag mer det är ett fegt sätt att fly undan verkligheten. Och det kommer jag väl få rejält skit med för at skriva, men det struntar jag i.

  3. Pålsson: Jag försöker, men det är inte lätt när man suger. Skämt å sido, jag tror att om jag skulle tro på mig själv skulle jag bli besviken på att jag inte är bättre. Det låter hårt, men så är det. Det blir en ond spiral som jag måste komma ur. Så snart som möjligt.

    Olle: Ja, jag har försökt hålla nere mängden ”sådana inlägg”. Mest för min egen skull då, men jag har funderat på det här en stund, så det blev att skriva något om det.

    Jag är som sagt agnostiker, kommer nog vara det i framtiden också. Jag vet inte om det finns någon gud, men jag hoppas det nog jag med.

    Religionen är både en undanflykt och ett skyddsnät, sen är det i betraktarens öga vad man tycker att det är. Av mig får du åtminstone ingen skit.

  4. För mig har det viktiga aldrig varit vad och varför jag tror, utan att precis som du säger Att jag tror.

    Vet inte riktigt vad jag ska säga mer, saknar dig kompis..

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!