Me and you and everyone we know

Originaltitel: Me and You and Everyone We Know
Regissör: Miranda July
Manus: Miranda July
Språk: Engelska
Land: Storbritannien och USA
År: 2005
Längd: 91 minuter

Miranda July, manusförfattaren, regissören och den kvinnliga huvudrollen, utsågs av Filmmaker Magazine till första ”New Face of Indie Film” 2004. Året efter kom Me and you and everyone we know.

Richard Swersey (John Hawkes) är en nyligen frånskild skoförsäljare med två barn som bara väntar på att hans liv ska förbättras. In i hans liv kommer Christine Jesperson (Miranda July), en ensam och olycklig performance-artist som försöker får rätsida på sin situation. När deras vägar möts drabbas Richard av panik och verkar fly ifrån Christine.

Handlingen skulle kunna vara tagen från vilken romantisk komedi som helst, men i Me and you and everyone we know görs historien till något utöver det vanliga. Med skarpsinne och poetisk pricksäkerhet gör Miranda July den här svarta komedin till en socialsurrealistisk (något för Lars Norén det) blandning av skratt och gråt.

Skådespelarna i den här independentfilmen är mer eller mindre okända, men överlag väldigt talangfulla. Det är främst John Hawkes, Miranda July och de många barnen (Richards söner, granndottern och två tonårstjejer) som syns och alla känns väldigt trovärdiga.

Kanske är Me and you and everyone we know fruktansvärt bra eller så passar den min filmsmak som handen i handsken. Hur som helst är den en självklar fullpoängare som jag med gott samvete kan rekommendera alla, även om alla inte kommer gilla den.

4 Comments

  1. Jag letade upp den i dvd-hyllan. Jag såg den och jag tyckte den var lite si-sådär. Jag hade ju ganska höga förväntningar på den då jag hört att den skulle vara i Garden State-klass. Den var bra, men ingen femma. Det som gjorde filmen var skådespelarna. Som du skriver så är det väldigt troliga roller, alla förutom Christine Jespersons roll… den känns bara allmänt störd och konstig.

  2. Jocke: Synd att du inte gillade den som jag gjorde, det var inte meningen att höja förväntningarna så pass mycket, men jag tycker fortfarande den är en fullpoängare.

    Angående Christine Jesperson så gillar jag hennes blandning av stabilitet och instabilitet och att hon är precis som man kan tänka sig att en performance-artist är, en karikatyr kanske man kan säga. När det var ett inslag om Miranda July kunde dock både mamma och jag instämma i att July inte verkade må så bra. Sådant är alltid sorgligt.

Kommentera