Marlon James — John Crow’s Devil

Marlon James
218 s. Oneworld, 2015 (2005)


Jamaikanska Marlon James (f. 1970) vann Bookerpriset för tegelstenen A Brief History of Seven Killings (2014) och har på otaliga ställen hyllats. Nyfiken beslöt jag mig för att läsa hans något kortare debut från 2005, John Crow’s Devil, som enligt författarens uppgift ska ha blivit refuserad 78 gånger. Rätt val kan jag konstatera, när jag nu blåst igenom den.
     John Crow’s Devil utspelar sig i byn Gibbeah på Jamaica, 1957. Den försupne pastorn Hector Bligh har tappat sin församling och i utrymmet mellan dem tar den nyligen till byn komne Lucas York, självutnämnd apostel, och tar över med sin karisma och hänsynslöshet.
     Kampen mellan pastor Bligh och apostel York är bokens centrala handling och allt eftersom den fortgår eskalerar den i både innehållslig och språklig mening. Romanen är mycket våldsam och oerhört målande, men där andra författare använder det för att närma sig läsaren är effekten hos James snarare den motsatta. Våldet kräver en publik, både i mig och bland figurerna i romanen, och på så sätt uppstår en distans som gör det uthärdligt, utan att vara glorifierande.
     Konflikten mellan pastorn och aposteln är religiös och i synnerhet den senare tolkar och vantolkar Bibeln helt efter eget gottfinnande. Det är en konflikt mellan godhet och ondska, inte minst genom retoriken från de båda figurerna, men särskilt tydligt vad som är vad verkar det inte vara för någon annan än de iblandade. Det är en viktig poäng, och paralleller kan dras till både historiska och nutida skeenden där välartikulerade och hetsande ledare drivit eller låtit människor få utlopp för allt möjligt elände. Det är alltför lätt att peka på vad som händer i USA, eller vad rasisterna i riksdagen här i Sverige sysslar med. Går det som i Gibbeah är det nog kört.
     Litterärt, och bortsett från våldet, förs mina tankar i raka linjer till Gabriel García Márquez vilket i min värld är ett högt betyg. Gibbeah skulle kunnat vara Macondo och språket har samma skimmer av magisk realism som jag uppskattar så mycket. Duvor och gamar (vilka också kallas John Crow) sveper över byn och förebådar hopp och förtvivlan och York och Bligh tycks (utan att för den sakens skull faktiskt ha) ha övernaturliga krafter.
     James har i John Crow’s Devil en suggestiv, litterär, hemskt aktuell och lysande roman som förtjänar att bli läst och med mer biografisk kännedom om författaren och historisk om Jamaica finns säkerligen ytterligare bottnar att utforska.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!