Människor helt utan betydelse

Originaltitel: Människor helt utan betydelse
Författare: Johan Kling
Utgivningsår: 2009
Tryckår: 2009
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 165
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-302541-4

Regissören Johan Kling vann Borås Tidnings debutantpris för Människor helt utan betydelse. Motiveringen löd ”För en drivet minimalistisk flanörroman som med blytung lätthet skärskådar tomheten i sekelslutets Stockholmsliv” och jag kan förstå vad juryn menade även om jag har svårt att tycka om boken, av flera anledningar.

Boken tilldrar sig i slutet av 1900-talet, närmare bestämt 1998. Det är en sommareftermiddag och mitt i Stockholm traskar tv-arbetaren Magnus runt och är osäker och tycker synd om sig själv. Han har inga pengar, han har inget jobb och han har inget självförtroende. Däremot har han en flickvän som han vill göra allt gott för, men är han bra nog för henne? Hon har ju betett sig så konstigt emot honom på senare tid. Magnus träffar vänner och bekanta på sin färd genom innerstaden och attityden är oförändrad: alla har brister och Magnus själv har flest.

Miljön känns autentisk, ett innerstadsmediastockholm där allting är flyktigt och ytligt och ingen tar sig tid att vara sig själv. Den stora frågan är varför jag skulle vilja läsa om något så innehållslöst? Problemet är att ju längre in vi kommer i Magnus liv och problem desto mer tomt och frustrerande blir det. Huvudpersonen är på sin höjd en gnällig stackare som tycker synd om sig själv, men man ser inget spår av förändring, fundering utanför ramen, det är ständigt samma tankebana. ”Det är synd om mig. För det är på det här viset. Hade det inte varit på det här viset hade det inte varit synd om mig.” Inget mer. När Marcel Proust eller James Joyce skriver om en dag kan de säga väldigt mycket, men här sägs ingenting. Lyckligtvis är det bara 165 sidor innehållslöshet.

Språket är ett staccato av korta meningar. Ett utdrag ur andra kapitlet får illustrera det.

Jag tog upp mobiltelefonen. Ingenting. Men klockan var ju bara halv tio. Jag stoppade ner mobilen igen. Den är gammal och folk brukar skämta om den. Den är ju stor. Ibland hör man inte signalen riktigt. Och egentligen har jag inte råd med den. Förra månaden var jag tvungen att låna pengar för att kunna betala räkningen. Men jag vill inte gärna göra mig av med den. Det är bra att kunna bli nådd.

Och såhär fortsätter det. Korta meningar. Ofta utan bisatser. Åtminstone utan kommantering. Väldigt ängsligt, ungefär som man skulle kunna tänka sig att en tolvåring skriver en uppsats om hur just hans eller hennes eftermiddag har varit. På alla sätt känns det som en adekvat beskrivning av Människor helt utan betydelse. Jag förstår, på någon nivå, varför den blivit populär i vissa kretsar (kanske mest bland de som känner igen sig), men jag kunde tyvärr inte uppskatta något i den 165 sidor korta romanen.

Relaterat

Kommentera