Mannen som försakade sina drömmar men var nöjd ändå

Det här är en ytterst liten, ytterst obearbetad och ytterst menlös liten text om drömmar såhär i Luciatider.

Många år senare skulle han öppna kartongen som han och hans bästa vän hade grävt ner under farstutrappan i barndomshemmet. Han skulle öppna kartongen och se alla hans drömmar ligga där som tunna glasbubblor, försiktigt rulla fram och tillbaka på botten på lådan som om tiden hade stått stilla i alla dessa år. Sedan han fick doktorns dom levde han, likt talesättet, som om varje dag var hans sista. Doktorn sade att han sakta skulle sluta minnas för att till sist försvinna in i en egen glasbubbla, som en av alla förlorade drömmar. Förmodligen var det därför han inte mindes sin bästa väns namn eller utseende, och kanske var det därför det var så viktigt för honom att finna sina drömmar innan minnet drog sin förbannade slöja över hans medvetande. Inte för att han morgonen efter skulle minnas vad han gjort, vad han hette, hur man knäppte sina byxor eller i vilken lägenhet han bodde, men någon hade sagt honom att det är viktigt med drömmar och att man ska bejaka dem. Någon hade sagt det för sent.

Ljudet av drömmarna som kraftlöst slog ihop var knappt märkbart, som en båt som skär den spegelblanka ytan eller som den hörbara tystnaden efter fiendernas bomber. Han tog upp en rosaskimrande dröm – han mindes inte om det var den första – och krossade den i sin handflata, enkelt, så som drömmar ofta krossas. Ur skärvorna for drömmen upp och fyllde hans medvetande. Han hade velat bli rik, berömd, göra ett avtryck i världen. Han såg sig inspirera människor till att göra gott, en idealistisk drömmare som trots myten om visionärens utrotning på vår jord lyckats finna en bot för alla de farsoter mänskligheten skaffat sig. Han såg sig lyfta en hand och lägga den på alla ensamma, utstötta och förlorade människors axel, likt en far som genom den hårda fasaden vill ge sin son sitt stöd. Men hade han verkligen åstadkommit något? Han hade ett diffust minne av att ha betytt något någonstans. Hade han haft pengar hade han låtit finna en bot för hans förtvinande hjärna. Han kände sig långt från drömmen och bad en stilla bön om att någon uppfyllt hans dröm. Han trodde sig minnas att människorna behövde hans dröm.

Han krossade den gråsvarta drömmen och skrämdes av den avsky han kände inför det han kände. Om den förra drömmen varit en naiv drömmares hopp var det här cynikerns triumf över känslorna. Återigen hade han velat bli rik och berömd, hyllad och placerad på en piedestal höjd över alla svaga människor. Han hade tagit från de fattiga och givit till sig själv, en egoismens Robin Hood – vem nu det var? – vars lycka ökade proportionellt med de ekonomiska vinsterna. Han skrämdes av tanken på en sådan person, så vitt skild från den som ville fram i den första krossade drömmen. En insikt kom till honom och den oroade honom, trots att oron är framtidens beska spådom och trots att han saknade framtid: den här drömmen, lika väl som den andra, kunde vara hans väns dröm. Men vem som drömt vad var utanför hans förmåga att förstå och kanske ville han inte heller försöka, för att ha drömt om rovdjuret utan empati var ett öde långt värre än att förlora minnet. Han ville vara drömmaren med sagovärlden, men han kunde inte vara riktigt säker.

En sista glasbubbla fanns i kartongen. Han tog upp den och skärskådade den som om han skulle kunna se vad som doldes i dess inre, få en uppfattning om ifall det var en rosaskimrande eller nattsvart dröm, men bubblan avslöjade inget, den var alldeles blank. Han tog ett djupt andetag, stålsatte sig för vad som komma skulle. Till hans lättnad visade den en man som spenderade sin tid med sina två bästa vänner, som blev vuxen, skaffade familj, barn och hus, var framgångsrik inom sitt yrke och som till slut fick en doktors dom att sakta förlora minnet och att själv bli bortglömd. Det var hans liv, en dröm om ett normalt liv, framgångsrik och älskad av alla. Nog föredrog han den första drömmen alltid, men i jämförelse med den andra var ett liv utan minne – hans eget och andras – ett liv att föredra.

Han kunde inte ångra att han åkt hit för att gräva upp kartongen med drömmarna. Han hade återfunnit sitt liv, om än bara för en liten stund, och han hade en tanke som han snart skulle glömma: jag hade två vänner ett gömma mina drömmar med.