London Orbital

Originaltitel: London Orbital
Författare: Iain Sinclair
Utgivningsår: 2002
Tryckår: 2003
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 577
Förlag: Penguin Books
ISBN: 978-0-14-101474-6

Under arbetet med Om essäer lärde jag känna essäformen, men samtidigt drabbades jag av en stor osäkerhet. När allting kunde vara en essä var det hart när omöjligt att kalla något för essä – vad var poängen? När jag nu seglat genom Iain Sinclairs essäepos London Orbital vet jag helt plötsligt vad det är. Om du idag skulle fråga vad en essä är skulle jag svara att du borde läsa London Orbital, för jag har ännu inte stött på bättre exempel på essäer.
     Iain Sinclairs uppdrag, hans äventyr, är att promenera runt Londons stora ringled, den av Margaret Thatcher invigda M25. Nära tjugo mil lång räknas den till de längsta ringlederna i världen. Målet är att hinna runt innan år 1999 blir år 2000. Millenieskiftet. Som bekant är det dock resan som är målet och vilken resa det är.
     Tillsammans med vänner upptäcker Iain Sinclair världen utanför motorvägen, det som de flesta bilister missar, de flesta blankt struntar i. Det är en spännande värld av småbyar med sina egna historier, nedlagda mentalsjukhus, kyrkogårdar, floder och berättelser. Alltihop knyts ihop med populärkultur, med trädgårdsodling och miljöproblem, med politik och samhällsutveckling. Iain Sinclair är inte rädd att skriva vad han tycker, han skräder inte med orden när han kommenterar Margaret Thatcher eller Tony Blair (eller någon annan politiker överhuvudtaget). Jag rycks verkligen med i hans berättande, och det spelar ingen roll att jag inte varit i London, att jag inte kan något om trädgårdar och att jag inte känner igen alla referenser (men en hel del känner jag igen), jag slukar rubbet med hull och hår. Var jag inte intresserad innan är jag det nu. Av allting. Det är precis så essäer ska fungera.1
     Iain Sinclair är dessutom en utmärkt stilist. Han är närvarande utan att vara påträngande – det känns som jag lärt känna honom genom språket, att vår 577 sidor långa utflykt gjort oss till nära vänner och jag vet precis vad jag kan förvänta mig av honom. Att välja ett exempel som ska illustrera hans fantastiska språkskicklighet är inte lätt, jag skulle kunna citera hela boken. Något måste ändå få illustrera det:

Crews Hill services the patio-lounge fantasist. Horticulture is discussed in terms of plant furniture, colour schemes, architectual bamboos. There are flirty plants and flighty plants, stylish plants, bimbo plants and ‘as seen on television’ plants. A banana tree (‘special offer for readers of Good Housekeeping’) is pitched as a lifestyle accessory. ‘A definite ”it” plant. In fact if Hello! magazine were to interview their first celebrity plant it would probably be this one.’
     Blues and purples and mauves. Lavender and ceanothus. The drench of suburbia. Intoxicated bees reeling from flower to flower, a great year for Enfield honey. Lipsticky and dripping thick over fingers and plate rims. The hum of the pastoral, the beehive in the English garden: as depicted on the label of a honey jar.

Eller:

To the innocent, those who prefer to believe that government is always right, there is nothing very shocking in this fix. It worked. An unimportant village disappeared, Fairey Aviation, who had run an aerodrome on the chosen site, were out out if business, Bullying letters with official stamps. Compensation biards that moved with Kafkaesque torpidity. The English way. Perimeter land was tolerated for several very clear purposes: to stack the mentally inadequate, to build golf courses, to board cats and dogs, to hide toxic industries, to dump landfill and to provide bunkersm research stations and safe houses for the Secret State.

Han målar på ett utmärkt sätt upp både situationen och vad han tycker om det. Oavsett om man håller med eller ej fastnar man i hans resonemang utan att för en sekund vilja släppas fri.
     Det borde vid det här laget vara ganska uppenbart att jag gillar London Orbital skarpt och kan tillhöra det absolut bästa jag läst någonsin. Det är en fantastisk känsla att läsa femtio sidor, känna att det är vansinnigt bra och veta att man har drygt 500 sidor kvar av ren njutning. Det händer inte ofta, men det hände mig med London Orbital.

  1. Vän av ordning undrar säkert på vilket sätt så jag ska försöka bryta ned det i ett antal punkter: a. Det är icke-fiktion med ett väldigt litterärt framförande. b. Texten är väldigt vinlande, associativ utan att vara ostrukturerad. c. Den är både lärd och ödmjuk och inbjuder därför till en resa på ett av författaren valt spår. d. Den är förbannat bra.

Relaterat

2 Comments

    1. Haha, tack, jag gillar recensionen, den speglar väldigt bra hur jag känner inför boken vilken inte är så vanligt när det gäller recensioner överlag. :)

Kommentera