Linje Lusta

linje-lusta-vinjett

linje-lusta

Regi: Elia Kazan
122 minuter. 1951


Innan jag förstod bättre trodde jag att Linje Lusta (1951) var en fars. Det lät så, och jag hade inte fördjupat mig närmare i det förrän jag såg den dyka upp i en lista med filmer som beskrivs som ”gothic noir”.
     Linje Lusta, eller A Streetcar Named Desire som den heter i original, är en filmatisering av Tennessee Williams prisbelönade pjäs med samma namn och tycks vara allt annat än just en fars:
     Blanche DuBois (Vivien Leigh) kommer till New Orleans och tar spårvagnen Desire för att komma till sin syster Stellas (Kim Hunter) bostad. Blanche har förlorat gården där de båda växte upp och mellan drinkarna och de tydliga stressignalerna kämpar hon för att hålla sig väl med systerns make Stanley Kowalski (Marlon Brando). Han, å sin sida, gör absolut ingenting för att komma överens med Blanche.
     Större delen av filmen utspelar sig i Stellas och Stanleys lägenhet där allt fokus läggs på relationen mellan de tre, och framförallt på den mellan Blanche och Stanley. Den senare hävdar sin rätt på alla möjliga vis och misstror Blanche i allt. Han tror att hon försökt svindla sin syster på pengarna hon eventuellt fick när hon eventuellt sålde gården. Snart framstår det med all önskvärd tydlighet att Stanley är en man som dricker för mycket, är hetsig, aggressiv och misstänksam mot allt. Blanche är hans naturliga fiende, men trots det är det Stella som ofta hamnar i vägen. Han slår sin fru och när hon skyddas av grannen ovanpå räcker det med att han, som i filmens kanske mest klassiska scen, står nedanför trappan och ropar ”Hey, Stella!” så tycks allting vara förlåtet.
     Linje Lusta blir på så sätt en spegel för allt för många vittnesmål om våld i hemmet. Han dricker, skriker, slåss och ber tårfyllt om ursäkt och hon förmår inte bryta sig loss, för det finns ju något där. Rädsla, kanske. Kärlek, för all del. Ett barn? Oavsett vad, tydliggör filmen att det maktspel som finns i en relation ibland destruktivt och i princip alltid väldigt starkt. Den visar också att offren inte ska skuldbeläggas och att till synes dåliga val beror på något osynligt som man som utomstående knappast kan veta om eller känna. Till skillnad från filmen kan vi inte tillåta förövaren att vinna.
     Kraften i trions skådespel och dynamiken mellan dem, tillsammans med temat naturligtvis, gör det svårt att inte bli (illa) berörd. Det är bra, förstås, för eländet bör inte romantiseras, det görs tillräckligt på andra ställen. Därför har Linje Lusta något att säga och visa även idag och lyckligtvis är den väldigt långt ifrån den fars jag befarade en gång i tiden.

Relaterat

Kommentera