Lauren Elkin — Flâneuse. Women Walk the City

Lauren Elkin
288 s. Chatto & Windus 2016 (2016)


Vem som har tillgång till det offentliga rummet har inte alltid varit självklart, och är det fortfarande inte och flanerandet, det ofta planlösa strövandet genom stadsmiljön, är ett privilegium i huvudsak förunnat män. Detta har Lauren Elkin undersökt i boken Flâneuse.
     Flanören var länge en man, i regel välbärgad eller åtminstone i en position att inte behöva bry sig om annat än att betrakta sin omgivning från någorlunda fysiskt och själsligt avstånd. Det kunde han kosta på sig. Om detta promenerande fann sina former under 1800-talet så levde det kvar länge. På 1950- och 60-talen försökte Situationisterna att undersöka stadsbilden utifrån den sociala och känslomässiga miljö människorna i staden skapade. Ingenstans fick kvinnorna rum.
     För dem var rummet begränsat — ofta till hemmet och platser anknutna till funktioner i det — och något planlöst drivande tilläts inte, annat än möjligen i absolut närhet till bostaden. Där har förstås en del skett vartefter kvinnorättskämpar vunnit framgångar (med all rätt!) men fortfarande läggs informella band på rörelsefriheten. Visst, kvinnor får röra sig hur de vill, men det tycks vara på egen risk. Detta är naturligtvis orimligt.
     I tiotalet kapitel fokuserade på platser Elkin bott på — Paris, New York, Tokyo, Venedig och London — väver hon samman sina egna upplevelser av såväl städerna i sig som flanerandet som aktivitet med kända, i huvudsak kvinnliga, flanörer. Hon går tillsammans med bland andra Viriginia Woolf (1882—1941), Jean Rhys (1890—1979), George Sand (1804—1876) och Sophie Calle (f. 1953) som alla förhöll sig till gåendet och friheten på olika sätt.
     Jag själv har varit fascinerad av gåendet som fenomen länge och många av de källor som Elkin hänvisar till om inte annat i förbigående — Rebecca Solnit (förstås), Robert MacFarlane, Guy De Bord, Iain Sinclair — har jag läst också. Jag har haft lite svårt att se, eller förstå varför det intresserar mig. Är det en romantisk bild av flanerandet? Är det friheten? Är det staden som miljö som ropar på mig trots att jag alltmer aktivt söker mig ifrån den? Skulle jag sakna den om jag flyttade? Elkin skriver:

Woolf is telling us that we can integrate ourselves into the world of the city by becoming attentive to the shifts in the affective landscape. It is only in becoming aware of the invisible boundaries of the city that we can challenge them. A female flânerie — a flâneuserie — not only changes the way we move through space, but intervenes in the organisation of space itself. We claim our right to disturb the peace, to observe (or not observe), to occupy (or not occupy) and to organise (or disorganise) space on our own terms.

Dessa är Elkins slutord, men skulle kunna vara baksidestext till Flâneuse. Det är genom dessa ord och de observationer och kritiska analyser de är en följd av, som jag dels förstår varför jag dras till gåendet och till staden. Det tidigare ger oss i teorin frihet som den senare på olika sätt och i olika utsträckning begränsar. För kvinnor mer än för män. Elkin är i Flâneuse mycket skarp, och för den med minsta intresse för kön och/eller rörelsefrihet är boken måsteläsning.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!