Jag räknar mig mig själv som en av de mer skeptiska Laleh-lyssnarna. Hon har gjort ett par låtar som är riktigt bra, ett par som inte är alls och ett par som jag knappt kan lyssna på. Jag blev i vilket fall medsläpad till hennes konsert i Hörsalen i Norrköping.
När ljuset släcks blir den lilla byggnaden i stort sett tyst, bortsett från några ägg som ansåg sig vara roliga. Först när den lilla flickan kliver in på scenen börjar jublet och det håller i sig mer eller mindre till slutet av spelningen.
Hon började med Prinsessor, som är titelspåret från nya skivan, och redan då förstod man att man skulle få vara med om något speciellt. Redan i andra låten ”Det är vi som bestämmer” är publiken med och Laleh själv verkar stortrivas. Någonstans då slutade jag fundera på om det var bra eller ej och bara blev ett med framträdandet.
Lalehs stil är perfekt för Hörsalen. Hon kommer nära publiken och allting blir väldigt personligt. Hon kan prata med och dra igång publiken och det är nästan så att man känner sig delaktig.
Hon är vansinnigt charmig och hennes utstrålning och scennärvaro gör att man aldrig kan släppa blicken från scenen. Hon rycks med i musiken och när hon framför låtar som får henne att gråta och ber om ursäkt för det så smälter de få hjärtan som inte redan smält.
När showen är slut hyllas hon av publiken som vill ha mer. Efter en stund kommer hon in och sätter sig vid pianot och säger ”Jag tänkte inte spela någon mer låt, men jag kan spela lite piano medan ni går ut.”
Underbart självklart, men det accepterades förstås inte. Hon frågar vad vi vill höra. ”Kom Tilda!”
Justja. Hon ropar in bandet igen och river av ännu en låt.
När jag lämnar lokalen har jag både skrattat och gråtit. Det bestående intrycket är att Laleh är en magisk showare, vilket måste göra det svårt att arbeta med henne men underbart att lyssna på henne.
Konserten var inte den bästa Laleh konserten jag varit på men den var jäkligt bra. Synd bara att den där högljudda kille förstörde så mycket.