Kung Bores dilemma, del 1

Ambrogio Lorenzettis allegoriska personifiering av vintern, cirka 1340.
Ambrogio Lorenzettis allegoriska personifiering av vintern, cirka 1340.
Ambrogio Lorenzettis allegoriska personifiering av vintern, cirka 1340.

Kung Bore lade upp fötterna på det tunga träbordet och funderade på hur allt blev som det blev. Att han ställt in vintern några år var inte så konstigt. Han hade förstått att människorna flydde till varmare platser för att slippa hans kalla andedräkt och han ville se med egna ögon vad allt ståhej handlade om.
     Han hade legat under ett parasol på Karon Beach i Thailand och försökt att inte smälta bort i värmen. Varför utsätter de sig för det här? undrade han. Runt om honom låg turisterna som strandade valar och såg ut att trivas, men Bore förstod inte alls varför. Det är varmt och ljus (på det där otäcka viset!) och får man väl sand innanför byxlinningen blir man aldrig av med det. Nej, tacka vet jag sandklumpar stela av köld, sade han till en pojke som ville sälja solglasögon till honom.
     Bore sörplade på en rödblaskig drink som även den flytt in under ett parasol, undan solen. Längre bort varvade några ynglingar volleybollspel med inhemsk öl som, enligt deras egna utsagor, smakade precis som den gjorde hemma. Kungen från norr noterade, inte utan viss skadeglädje, att deras spel blev allt sämre ju mer de drack. Annat var det med hockeyspelarna, tänkte Bore och längtade hem.
     Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Ingen sover längre i enslig gård, för alla blev de nattens barn, hopträngda utanför någon nattklubb, smuttandes på ett bloss som inte var som blossen var för. Så som de var tänkta att vara. Kung Bore tyckte synd om dem, det var ytterligare en anledning till att han ställt in vintern. De unga tycktes aldrig ha tid att klä på sig, i t-shirtar och linnen huttrade de och pratade om livet som om de startade just där. Varför kunde det inte få göra det?
     Så Kung Bore satt i tronsal av is med fötterna på träbordet och vägde på stolen. Varje år, vid den här tiden, hade han bjudit jultomten att hälsa på, men han var förlorad. Tomten att fallit offer för berusningen, berusningen att ge och ge och ge (och kanske framförallt att köpa och köpa och köpa). Bore hade försökt sig på en intervention men fick en självhjälpsbok och en råsaftcentrifug till svar. “Finn din inre tomte” löd titeln och kungen blev ledsen för när tomten alltid var välkommen var det många som förbannade vinterns antågande, med allt från bilrutor som behöver skrapas till isfläckar och mörker som bevis för att agget var berättigat. Bore kunde aldrig bli tomte, och inte heller kunde han använda sin råsaftcentrifug för just den modellen han fått klarade inte av frusen frukt. Han undrade om tomten köpt den med flit.
     Runt om i Bores domäner låg gräsmattorna gröna och här och var blommade tusenskönor. Det var inget Thailand, men kanske kunde det uppskattas ändå. Bara kungens slott var alltjämt omringat av snö. Han hade hört talas om några, vintersportare trodde han de kallade sig, som uppskattade hans kyla, men inte ens där var det uppenbart vad de önskade sig. Ibland var det för isigt, ibland var det för blött, ibland var det för bakhalt och ibland var det för slött. Damned if you do and damned if you don’t, skrev han på sin blogg och postade en selfie där polstjärnan gav bilden ett mystiskt motljus. Han behövde inget filter till sitt foto, för han uppskattade sin vackra vita vintervärld även om ingen annan gjorde det.
     Men så knackade det på porten, kvickt och angeläget, så som inget sagoväsen knackar. Han reste sig och undrade varför han inte skaffat sig något hovfolk, så som andra kungar gjort, men så påminde han sig igen, som om kylan inte var en del av hans medvetande: alltför många minusgrader är ingen bra arbetsmiljö, varken för människor eller knytt. Han satte ut en platsannons en gång, “hovfolk sökes till coolt palats” men trots lågkonjunktur och att han inspirerats av telemarketingföretagens snömos fick han inte ett enda svar.
     Det fortsatte att knacka och Kung Bore skyndade sig, men salen var lång och kungens leder stela. När han till slut öppnade såg han att den lilla ledsna flickan med den trasiga pulkan var på väg att vända sig för att gå igen.

Del 2 »

Relaterat

Kommentera