Kung Bores dilemma, del 5

Det här är femte (flera månader försenade) delen i min följetong om Kung Bore som jag försöker skriva en bit av till jul. Första delen skrev jag 2013. Liksom förra året får berättelsen illustreras av Owe Lundquist.

Den gamle sökte efter igenkänning i flickans storögda spanande när de klev in pudersnötyst bland husen nedanför backen, men inget i hennes uppsyn skvallrade om att det var härifrån hon kom. Självklart hade hans återvunna engagemang för klimatet varit lite lättare att hantera utan barnet som ballast, men han uppskattade sällskapet och bortomvärldslig som han var kunde han bända tiden så att varken flickan eller de som saknade henne skulle förstå att hon varit borta mycket längre än vad det verkade. Barnet skulle minnas det som en intensiv dröm, något som grep kungen med viss sorg. Alternativet var dock otänkbart.
     Kung Bore visste, tvärtemot vad liberala ledarsidor påstod, att motstånd gör skillnad. Han hade varit där, fallit över otaliga torgmöten, demonstrationer, aktioner, och sett att minsta lilla kan få stora hjul att rulla. Det småaktiga motståndet han själv sysslade med i brist på riktning skulle förmodligen inte gå till historien. Likväl roade det honom att göra bensinbilar obrukbara bortom startkablar och choke, att låta slangarna frysa fast i tankstationerna och låta flygplanen till värmen få pyspunka. Han trodde inte att flickan förstod vad han gjorde där han hummade och vinkade med handen men om hon gjorde det ville han tro att hon gav sitt godkännande. Det var trots allt för henne och hennes jämnåriga vänner hon huvudsakligen gjorde det.
     Det hade nämligen blivit pinsamt tydligt att vuxenvärlden inte hade några planer på att lösa något. Julhandeln slog rekord år efter år, flygresor beskrevs som oumbärliga och varje förslag på att lägga ner en flygplats möttes av skrän om landsbygdens död. Det var naturligtvis trams och i bästa fall bara brist på fantasi. Kungen kunde på rak arm komma på en handfull åtgärder som skulle stärka områden utanför storstäderna och dessutom låta människorna rädda den för just människor beboeliga planeten. Flygresor var inte en av dem.
     ”Jag måste göra något åt flygplatsplanerna i Sälen”, tänkte han. ”Det är ju omåttligt dumt, för vad ska de med den till när klimatet i Skanderna förändrats?” Han skrockade och skakade på huvudet och flickan tittade upp ur fickan med en djup rynka mellan de småbarnsbuskiga ögonbrynen. Kunde hon förstå vad som höll på att hända runt omkring henne?
     De gick utmed landsvägen. Bilarna susade förbi bredvid dem, men för dess förare och passagerare syntes de vandrande bara som snö som yrar. Bore sparkade bland soporna som låg vid vägkanten. Det hade blivit bättre, det hade det, men fortfarande kunde allt möjligt skräp hittas och för den konstnärligt lagda fanns det oändliga möjligheter att gå i Kurt Schwitters dadaistiska fotspår.
     ”… gnrig”, hörde han något gny nerifrån.
     ”Hoom …”, svarade han. Vilket djur låter så?
     ”Hungrig!” hörde han flickan säga och han tog sig för pannan. Så klart!
     De fann en vägkrog som en gång i tiden nog setts som trevlig men som efter renoveringen kändes mest som en operationssal och stövlade in hand i hand. Den gamle antog en något mer rumsren storlek innan han lyfte upp flickan framför glasmontern med smörgåsar som alla innehöll någon form av dött djur.
     ”Kan man få en sån macka utan räkor?” frågade han med ett pekfinger tryckt mot glaset så att frosten spred sig runt beröringen.
     ”Vi kan … peta bort dem?” svarade en snygg men alldeles för flottig kille med solbränna och förkläde.
     ”Hoom …” sade Bore som tappat aptiten. Flickan däremot, hon pekade ivrigt på en chokladboll stor som kungens knytnäve. Kungen som inte hade vidare koll på lämplig mat för små barn beviljade hennes önskan och betalade så som nästan bortglömda sagovarelser brukar: med illusioner.
     Han bar bort brickan där han även plockat med sig en läsk till flickan och en till honom själv. Barnet klättrade med viss möda upp på stolen med ryggen mot fönstret och han själv satte sig mittemot så att det knakade i möblemanget. Han såg ut på vägen där takbox efter takbox for förbi, men plötsligt! Vad var det?
     Med en knäppning stannade han tiden. Flickan frös i ögonblicket när hon skulle ta en stor tugga av chokladbollen. Hon kommer att få äta, det här var något annat.
     En kort bit bort på vägen hörde han ett svärande som inte lämpar sig för text. Summan av kardemumman, motorcykeln som den svärande suttit på hade stannat tvärt, men bortomvärldslingen som suttit på hade inte kunnat hantera rörelseenergin och skrapglidit fram på den saltade vägen.
     ”Hoom …” hälsade Bore den vilda som han inte hade sett på mycket, mycket, mycket länge.
     Hon tittade upp på honom.
     ”Jasså, det är du din blåkissande skäggflåsare. Det kunde man väl anat. Seså, knäpp igång tiden igen din förzinkade fuskare.”
     ”Nå, Skade. Det är inte så enkelt.” Han tog styret på motorcykeln och ledde den tillbaka mot vägkrogen. Skade följde efter under alla eder hon lärt sig i Asgård. Han parkerade den utanför fönstret där flickan satt med chokladbollen halvvägs in i munnen.
     ”Jag måste gå in till henne.” Han kände hur tårarna steg i kanalerna han sedan länge trott förfrusit. Han öppnade dörren och gick in. Plötsligt var flickans liv på riktigt. Hon var varken sagovarelse eller gudinna och hon var ensam och dömd att förr eller senare dö vare sig klimathotet gick att undvika eller inte.
Han strök på sitt varmaste leende när han satte sig, och knäppte till.

« Del 4

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 600 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Relaterat

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!