Kung Bores dilemma, del 3

kung-bores-dilemma3

Bara den ylleklädda baken syntes när Kung Bore grävde i den jättelika kistan i hörnet. Vad han letade efter visste han knappt själv, men vad han däremot visste var att det fanns just där. Böcker och burkar, skor, verktyg och julpynt kungen sedan länge slutat bemöda sig med att plocka fram flög åt alla håll. Flickan tittade på, skrattade sitt hjärtevärmande skratt så att chokladdrycken regnade över träbordet. Bore kände själv att han kanske spelade över för hennes skull, men vad gjorde det? Besökare var sällsynta i hans trakter.
     Nå, efter hand fyllde han så persedelpåsen av säckväv med alla de saker som kunde vara till nytta på färden, åtminstone var det det han trodde, men likt som för de flesta semestrande människor skulle merparten av de prylar han packade inte röras under färden. Det spelade mindre roll förstås, Bore var stark och övertygad om att man inte kunde vara nog förberedd.
     Han satte på sig sin tunga rock, satte flickan i fickan och hängde säcken på axeln och innan han slog igen dörren bakom dem tittade han in i sin tronsal. Iskristallerna i fönstren, runt tronen hade redan börjat tina. Utan honom skulle riket förändras, smälta bort. Omnia Mutantur, Nihil Interit1, sade han för sig själv och lät dörren stå olåst när de gick.
     Att följa spåren över de istäckta vidderna ansåg de båda vara det enda rimliga. Små, små stöveltramp efter varandra, här och var med en svans efter vrakdelarna från pulkan. Hur långt hade hon gått egentligen? Jag vet inte, svarade hon och slog ut med armarna. Kung Bore drog sig till minnes en annan episod, en gång då han gjort sällskap i skidspåren med någon annan kung som ännu inte var kung. De tunga skidorna frös fast i skaren och Bores kollega in spe klagade och gnällde på såväl materialet som föret och vallateamet. Stora, starka karlen var det, liksom många andra stora, starka män, bara i sin egen fantasi. Bore hade himlat med ögonen men ändå skött snacket när Gustav inte orkade tala till dalkarlarna. Så här i efterhand undrar han om det var klokt egentligen, men sällan är människorna så tacksamma för vintern som när de kavar fram i spåren till den andra kungens minne, även om det visserligen är åt fel håll. Flickan, tyckte Bore, visade prov på en sällan skådad uthållighet.
     Ju längre de gick mellan kullar och dalar, desto tunnare blev snötäcket. Snart syntes inte några spår till och Bore svor för sig själv för att han inte insett att det skulle ske. För sig själv och för sig själv förresten, med stor entusiasm upprepade flickan hans ed, ”Glykol också!”, och fnissade. Hennes stora öron vilade visst aldrig, men hur det än var med den saken så hade de plötsligt ingen aning om var de skulle ta vägen. Kungen såg sig omkring och flickan sträckte på sig allt vad hon kunde där i fickan. Med ens såg de något brandgult under ett träd. De gick närmare och där var omisskännliga delar från flickans demolerade pulka, eller en pulka just lik den.
     ”Hoom…” sade Bore, här krävdes skarpsinne och deduktion av honom, det var ett som var säkert. Likt en solglasögonförsedd kriminalare på tv satte han sig på huk och petade på plastbitarna. De låg där som benbitar, färdiga att visa honom framtiden, men den var han just inte intresserad av. Han såg sig omkring och det var först då han upptäckte att flickan krupit ur fickan och gick upp för en backe alldeles intill. Väl på toppen vinkade hon till kungen att följa efter.
     Självklart, tänkte han, ska man åka pulka behöver man ju en backe. Han följde efter medan frosten lade sig på det tunna gräset i backen. Inga andra barn syntes till och än var de långt från närmaste hus. Varför hade hon varit just här?
     Från toppen såg de hur snön dragit sig tillbaka allt längre norrut, men i deras spår hade kylan ändå ut att ha bitit sig fast. Kung Bore kände en föraning, en kittlande känsla som vittnade om förändring. Vad och hur kunde han förstås inte säga, men känslan hade funnits där förr och inte alltid med goda följder. Någon oro kände han dock inte, och fara för eget liv var i alla avseenden orimligt, för sådana som Bore var trots allt eviga, om än på en flytande skala. Nej, var det någon reaktion i hans kalla inre var det en känsla av omtanke. Han lyfte tillbaka flickan i fickan och började gå. Det dröjde dock inte länge innan han hörde några djupa andetag och en och annan snarkning.
     Kung Bore lät flickan sova.

« Del 2

  1. Allting förändras, men inget är helt förlorat.

Relaterat

Kommentera