Kritik av en tweet

@Beelzebjorn (vars blogg återfinns här: outad.blogspot.se) stod för följande (fantastiska) tweet som jag i min enfald kände behövde utsättas för lite, i allra högsta grad oseriös, konst- och/eller litteraturkritik:

Här kommer den, med Beelzebjörns goda minne:

En rökbeslöjad mänsklighet

Att beskriva handlingen att röka (cigaretter, antar vi för sakens skull) som performance art är inte alls tokigt, ur strikt konsthistorisk mening. Konstbegreppet ifrågasätts med jämna mellanrum eftersom allting kan vara konst. Att benämna något, eller framförallt att betrakta något, som konst är ofta tillräckligt. Att konst i sig skulle vara ett kvalitetsbegrepp är däremot felaktigt. Det finns bra konst och mindre bra sådan.
     Nåväl, det som Beelzebjörn gör när han sätter sin rökning i ett konstnärligt sammanhang är inte olikt det Marcel Duchamp gjorde när han ställde ut sina ready-mades med början i mitten av 1910-talet. Skillnaderna är dock flera: Duchamp var en pionjär (och, för all del, en bråkstake) medan Beelzebjörn följer i en lång rad av performancekonstnärer som tagit till synes vardagliga handlingar och satt dem i en konstnärlig kontext. Säkerligen har rökningen utsatts för detta.
     Vad som är intressantare och värt att titta närmare på är framförallt tre saker:
     Det första, utsagan att Beelzebjörn genom sin handling illustrerar mänskligheten, är väldigt rakt på sak. Han gömmer sig inte bakom grumliga tolkningar utan är fullständigt öppen med sin intention. Här står han i rak motsats till de allegoriska motiven som var vanliga på 1500- och 1600-talen. Det är symptomatiskt. Samtiden kräver fart och de omständliga får ofta se sig ignorerat till förmån för det enkla, det svartvita. Att det hela presenterades som en tweet från första början är, trots allt, ingen slump.
     För det andra är metaforen i sig full av komplexa frågeställningar. Det är förmodligen inte konstnärens önskan, men genom sin självskadliga handling, rökandet, som är ämnad att visa något större, gör han sig till martyr. Han tar på sina axlar att ifrågasätta människans konsumtion — pengarna eldas upp, mer eller mindre — och mänsklighetens eget självskadebeteende gentemot varandra, gentemot vår planet och gentemot våra förfäder och barnbarn. Att fortsätta elda och röka är att med bestämda steg ta sig rakt mot undergången. Får Beelzebjörns performance en uppföljare är det förhoppningsvis en mänsklighetens katarsis, handlingen att sluta upp med det destruktiva.
     För det tredje, om vi tittar närmare på formuleringen av tweeten ser vi kanske det starkaste budskapet, närmast i förbifarten. ”Att jag röker är inget beroende” uttrycker konstnären med betraktarna som adressat. Han är fri att formulera villkoren för sina egna handlingar. Om han är beroende eller om det hela är ett uttryck av förnekelse kan vi omöjligt veta (även om vi kanske kan dra slutsatser av frekvensen) och det är i sammanhanget inte heller intressant. Såväl den enskilda människan som mänskligheten är fri att försöka formulera villkoren för sina handlingar, men ur ett större perspektiv är domen alltid densamma: det är fel, eller åtminstone skadligt, att röka, oavsett vad konstnären uttrycker.
     Så varför utsätter mänskligheten sig för det? Frågan lämnas öppen, och konstnären fortsätter sin illustration tills vidare. Tills del två.

Relaterat

2 Comments

Kommentera