Kristoffer Leandoer — De försvunna böckernas bibliotek

de-forsvunna-bockernas-bibliotek-vinjett

de-forsvunna-bockernas-bibliotek

Kristoffer Leandoer
262 s. Natur & Kultur, 2016 (2016)


Det finns många sätt att likna Jorge Luis Borges, men få böcker jag läst gör det så i anden som Kristoffer Leandoers (f. 1962) De försvunna böckernas bibliotek.
     13 löst sammanhängande berättelser kring lindade kring en och samma huvudperson handlar om böcker och författarskap som försvunnit genom historien och hur huvudpersonen samlar dem både i sin bokhylla och i sitt inre bibliotek. Det är inte riskfritt och någonstans i utkanten av synfältet lurar en fiende som väntar på att du ska slå upp någon av böckerna eller yppa dess namn.
     Handlingen är dock varken behållningen eller särskilt viktig. Istället är det Leandoers förmåga att beskriva dessa försvunna böcker och bortglömda författare och väva in dem i ett större litteraturhistoriskt sammanhang som gör De försvunna böckernas bibliotek till en kusligt välskriven bok. Stundtals kommer jag på mig själv med att undra om böckerna och personerna verkligen inte finns, kanske är de bara förlorade i tiden. För någon med litteraturhistoriskt och -kritiskt intresse är det här en guldgruva att formligen ösa ur, och återigen ser jag hur det fiktiva behandlas med sådan varsamhet att det är till förvirring likt det faktiska.1
     På bokens baksida återfinns bara följande citat (från boken, bör kanske tilläggas): ”Böcker är dörrar. Och man ska aldrig öppna en dörr om man inte är beredd att möta det som finns på andra sidan.” De försvunna böckernas bibliotek handlar i stort om just det, men kanske är det också en förmaning till den potentiella läsaren. Hur mycket jag än gillar boken och önskar alla att ta del av Leandoers, och i förlängningen Borges, berättande så är det en genre i huvudsak för de teoretiskt litteraturintresserade, och det tar tid att komma in i det, tyvärr. Ändå känns De försvunna böckernas bibliotek ganska tillgänglig, så det skadar ju inte att ge den en chans.

  1. Jag vet att det är tämligen omodernt att göra skillnad på fiktion och verklighet (hej Svante!), men i Trumptider är det nog bäst att göra ett försök.

Relaterat

Kommentera